Fru talman! Riksbanken har genom en grund-
lagsändring som trädde i kraft vid årsskiftet fått en
mer oberoende ställning gentemot riksdag och rege-
ring. Behovet av att i efterhand granska och utvärdera
Riksbankens penningpolitik har därför ökat. Det är
riktigt som de borgerliga partiernas företrädare säger
att Riksbankens självständiga ställning är en nyhet
fr.o.m. 1999.
Jag delar inte deras uppfattning att detta faktum
skulle utesluta möjligheten att göra en utvärdering av
den penningpolitik som förts under perioden 1996-
1998. Jag delar inte heller deras uppfattning att det
inte finns det minsta att kritisera i den förda
penningpolitiken. Riksbankschefen har t.ex. själv sagt
att höjningen av reporäntan i december 1997 var fel.
Jag har svårt att finna något uppseendeväckande i att
finansutskottet anser att det kan ifrågasättas om det
var rimligt att vänta i nästan ett halvår innan detta
misstag rättades till.
Jag har också svårt att förstå de borgerliga parti-
representanternas omdöme att utskottets betänkande
skulle vara genomsyrat av en negativ underton. På
några ställen kritiseras förvisso den förda penningpo-
litiken. Men på flera ställen anges också, skall vi
kalla det förmildrande omständigheter, som t.ex.
svårigheten att göra prognoser, förhållandet att Riks-
bankens bedömningar delades av flertalet andra be-
dömare och de problem som är förknippade med
användandet av konsumentprisindex, KPI, som mål-
variabel.
Samma förmildrande omständigheter anför riks-
banksledningen till sitt försvar i en kritisk artikel på
DN Debatt den 27 maj, riktad mot finansutskottets
rödgröna majoritet. I artikeln påstås att utskottets
betänkande skapar oklarheter om Riksbankens upp-
drag att upprätthålla ett fast penningvärde.
Företrädarna för Riksbanken tar upp några frågor
som de anser att utskottet inte berört på ett tillfreds-
ställande sätt och som de anser borde stå i förgrunden
vid en granskning av den penningpolitik som förts.
Bl.a. hävdas att utskottet inte tydligt klargjort värdet
av prisstabilitet och resultaten av den penningpolitik
som förts.
Men utskottet betonar faktiskt på s. 5 i betänkan-
det att man gör sin utvärdering "i ljuset av många
goda resultat för den ekonomiska politiken, inklusive
penningpolitiken. "Den påstådda negativismen finns
inte där. Uppdraget att upprätthålla ett fast penning-
värde ligger naturligtvis fast.
Kampen mot för hög inflation är viktig. Men det
är heller inte bra med för låg inflation. Därför finns
det även en nedre toleransnivå på 1 %. Fr.o.m. halv-
årsskiftet 1996 t.o.m. halvårsskiftet 1997 låg inflatio-
nen under den nedre nivån och under en period så
långt under att vi hade desinflation. Både vid slutet av
1996, början av 1997 och under hösten 1998 har
också det harmoniserade inflationsmålet, HIKP, legat
under 1 %. Jag anser att det vore orimligt att inte
kritisera detta vid en utvärdering.
När det gäller KPI-måttet anser jag att det finns all
anledning för Riksbanken att överväga att byta det
mot någonting bättre, mot ett mått som inte är så
känsligt för tillfälliga faktorer som inte har någon
bestående effekt på inflationen. Fredrik Reinfeldts
beskrivning av KPI-måttet som folkligt förankrat ter
sig en smula överdriven. För folket är det nog egalt
om Riksbanken använder KPI, HIKP eller UND1X
som målvariabel. Men jag tror att framtida utvärde-
ringar skulle underlättas om man bytte ut KPI-måttet.
Fru talman! Jag anser att utskottsmajoritetens text
på ett intressant sätt belyser penningpolitiska pro-
blem, överväganden och åtgärder under den aktuella
treårsperioden och levererar en tämligen mild och väl
avvägd kritik, och jag vill därför yrka bifall till ut-
skottets hemställan i denna del.
Likaså yrkar jag bifall till utskottets förslag angå-
ende ansvarsfrihet för Riksbankens förvaltning, Riks-
bankens balans- och resultaträkningar och dispositio-
nen av Riksbankens resultat.
Däremot vill jag yrka avslag på utskottets hem-
ställan i punkt 5 och i stället yrka bifall till Johan
Lönnroths och min reservation nr 2, till förmån för
motionen om ett avskaffande av det s.k. ekonomipri-
set till Alfred Nobels minne. Det finns flera problem
med detta pris.
Det har tillkommit på högst diskutabla vägar ge-
nom ett beslut där Riksbanksfullmäktige överskred
sina lagenliga befogenheter. Ekonomiämnet ges ock-
så ett falskt drag av vetenskaplighet, och det har inte
något med Alfred Nobels intentioner att göra. Det har
även vid flera tillfällen givits till högst diskutabla
mottagare. Inte någon gång av de sammanlagt 42
gånger priset delats ut har det tillfallit en kvinna.
Den senaste pristagaren, Amartya Sen, skulle ut-
göra en värdig slutpunkt för ett diskutabelt pseudono-
belpris. Riksdagen bör därför uppdra åt Riksbanken
att med Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademin ta
upp frågan hur ekonomipriset på lämpligaste sätt kan
avvecklas.