Fru talman! I Riksdagsutredningen var alla partier
överens om att utskotten ägnar alldeles för lite tid åt
att följa upp och utvärdera. Därför gav riksdagen sina
utskott i uppdrag att ändra sina arbetssätt, att i framti-
dens intresse inte bara blicka framåt utan också blicka
bakåt.
Även vi i finansutskottet får erkänna att vi har äg-
nat alldeles för lite tid åt utvärdering. Vår granskning
av Riksbanken skedde framför allt när utskottet en
gång om året gick igenom förvaltningsberättelsen. Så
länge vi begränsade oss till ett ettårigt perspektiv var
det svårt att göra en mer omfattande utvärdering av
penningpolitiken, helt enkelt därför att det kan ta
både ett och två år innan en ränteförändring har fått
fullt genomslag i ekonomin.
Vår utvärdering nu ligger helt i linje med Riks-
dagsutredningens förslag, helt i linje med riksdagens
beslut. I år granskar vi treårsperioden 1996-1998.
Nästa år ligger vi 1996 till handlingarna och för in
1999 in granskningen. På det sätter får vi en utvärde-
ring av en tillräckligt lång period, en treårsperiod.
Men vi får ändå en utvärdering som rullar på och
återkommer år efter år.
Att den nya ordningen för Riksbanken inte startar
förrän den 1 januari i år är inte något som helst skäl
för att säga nej till att vi nu utvärderar treårsperioden
1996-1998. Vi skall ju ändå granska 1998. Vad är det
då för fel att vi gör det ordentligt och sätter in 1998 i
ett längre perspektiv?
Mats Odell har helt fel. Jag blir förvånad när jag
hör honom påstå att riksdagen redan skulle ha grans-
kat Riksbanken när det gäller 1998. Det är ju det som
är vår uppgift i betänkande FiU23, det betänkande
som vi har att debattera i kammaren i dag.
Även Lena Ek tar grundligt miste. Att vi granskar
Riksbanken under den gamla ordningen är ingen
logisk kullerbytta. Vi granskar utifrån de förutsätt-
ningar som rådde under utvärderingsperioden. Riks-
banken är Sveriges mäktigaste myndighet, Sveriges
mest självständiga myndighet. Riksbankens direktion
på sex personer har ett alldeles unikt ansvar att på
egen hand sköta Sveriges penningpolitik. Just därför
är det så viktigt med en bred demokratisk debatt om
hur Riksbanken sköter sin uppgift.
Bortsett från själva prisstabilitetsmålet i riks-
bankslagen kan riksdagen numer inte ge Riksbanken
några närmare direktiv för hur penningpolitiken skall
bedrivas. Vad vi däremot kan göra är att i efterhand
granska hur penningpolitiken har skötts. Blir det en
utvärdering av hygglig kvalitet kan den i sin tur ge
underlag för en fördjupad debatt, och detta är någon-
ting som inte skall underskattas. Det är därför som det
är meningsfullt att riksdagen granskar Riksbanken i
efterhand. Det är därför som det är meningsfullt att
riksdagen också granskar perioden 1996-1998.
Jag skall om en stund bemöta kritiken mot hur fi-
nansutskottet har genomfört sin utvärdering. Men
först vill jag fråga de borgerliga ledamöterna: Varför
vill ni sitta med armarna i kors och vänta uppemot tre
år innan ni själva kan vara med på en mera fullständig
utvärdering? Riksdagen vill att vi redan nu skall höja
ambitionen skall höja ambitionerna när det gäller
uppföljning och utvärdering.
På min riksdagsbänk ligger en statsvetenskaplig
avhandling som med rätta kritiserar riksdagens gamla
traditionella ovilja att också blicka bakåt. Och tyvärr
verkar det som att ni i praktiken fortfarande sitter
kvar i denna ofruktbara ovilja, och det tycker jag är
djupt beklagligt. Det är också överraskande att ni har
den uppfattningen som ni har givit till känna i dagens
debatt. Det hade vi inte kunnat ana oss till när vi på
utskottets sammanträden nu i vår behandlade frågan
om utvärdering av Riksbanken. Trots att ni har haft
rika tillfällen att föra fram den här uppfattningen
under själva utskottsbehandlingen blev det en nyhet
för oss på ett mycket sent stadium.
Den 18 februari fick finansutskottets alla leda-
möter en kanslipromemoria där det stod att det be-
hövs en ökad parlamentarisk granskning av central-
bankens verksamhet. Ingen framförde några invänd-
ningar mot detta på utskottssammanträdet.
Inför utfrågningen med riksbankschefen den 25
mars fick vi av vårt kansli diagram och tabeller på
inflation, räntor och andra uppgifter som gick flera år
tillbaka i tiden. Diskussionen med riksbankschefen
handlade också till stor del om utvecklingen sedan
1995/96.
Den 13 april gav utskottet vårt kansli i uppdrag att
ta fram underlag för en utvärdering under treårsperio-
den 1996-1998. Ingen utskottsledamot protesterade
mot detta.
Den 6 maj fanns ett första preliminärt utkast till
utvärdering på utskottssammanträdet. Något förslag
om att utskottet skulle avstå från att göra en utvärde-
ring kom inte heller då, utan tvärtom kom det från
borgerligt håll önskemål om att någon eller några som
var ansvariga för penningpolitiken under den gångna
treårsperioden skulle kallas särskilt till utskottet för
ännu en utfrågning.
Den 11 maj beslutade utskottet i enlighet med
detta önskemål. Den 18 maj hade utskottet en ny
utfrågning ned riksbankschefen om perioden 1996-
1998 utöver det som hade förekommit vid
utfrågningen den 25 mars.
Slutligen den 20 maj - efter tre månader - beslu-
tade finansutskottet att justera dagens betänkande och
den utvärdering som där finns av penningpolitiken.
Inte heller vid detta tillfälle sade ni att utskottet borde
avstå från utvärdering under den här perioden. Under
tre månaders tid var denna er åsikt en djupt förborgad
hemlighet, och den avslöjades inte förrän efter det att
utskottet hade justerat sitt betänkande.
I efterhand kunde vi häpna läsa följande i det bor-
gerliga yttrandet: "att i anslutning till ställningstagan-
det till årsredovisningen för år 1998 genomföra en
särskild utvärdering framstår som egendomligt". Jag
vill nog säga att som betydligt mera egendomligt
framstår att de borgerliga partierna höll inne med
denna åsikt under hela den period som finansutskottet
arbetade med betänkandet.
Ingen Lena Ek talade om en logisk kullerbytta.
Ingen Mats Odell påstod att riksdagen redan hade
granskat Riksbanken för 1998. Hade ni gjort det, hade
vi snabbt kunnat korrigera era misstag.
Det är inte en särskilt imponerande oppositions-
politik, får man säga. Visst kan det vara bekvämt för
mig som tillhör regeringspartiet att möta en opposi-
tion som inte orkar med jobbet. Men för riksdagen
och för demokratin är det förödande om oppositionen
förfaller till orkeslös kverulans i stället för att oppo-
nera, i ställt för att vara vaken och kritisk för att pre-
sentera alternativ.
Fredrik Reinfeldt har av Riksdagskommittén fått
förtroendet att leda en arbetsgrupp. Man kan tro att
det är ett skämt, men det råkar vara just den arbets-
grupp som skall stärka och stimulera riksdagens ar-
bete med granskning, utvärdering och uppföljning.
Efter det här tycker jag kanske att Fredrik Reinfeldt
borde fundera på om han är rätt person att leda det
viktiga arbetet.
När vi sedan kommer till kritiken mot vad det står
i själva utvärderingen är det förstås svårt att föra en
sakdebatt mot en så dimmig kritik som "negativ un-
derton", "Frans Kafkas värld", "Rosornas krig" och
andra svepande formuleringar. Det blir som att föra
en debatt med en fladdrande gardin.
Men jag hittar en konkret sak. I moderaternas
motion om den ekonomiska politiken står det att för
att hålla nere priserna får Riksbanken höja styrräntan.
Men här skriver ni tvärtom: För att få högre priser
krävs det högre ränta. Alltså: Både för att få högre
priser och för att få lägre priser anser ni att det behövs
högre ränta. Det står så. Uppenbarligen är det något
som inte stämmer. Fundera Fredrik Reinfelddt och ni
andra vad det är som kan vara fel.
Alla som sysslar med utvärderingar har mött re-
aktionen: Vi vill ha mindre kritik och mera beröm.
Mats Odell är själv ett levande exempel på detta. Den
20 oktober valdes Mats Odell till riksbanksfullmäkti-
ge med ansvar för penningpolitiken under resten av
1998. Nu står han här i riksdagens talarstol och
sjunger Riksbankens lov samtidigt som han utfärdar
en generös frisedel både för sig själv och för tiden
innan han fick del av ansvaret. Mats Odell använde
ordet pikant, och jag tycker nog att det är det minsta
man kan säga.
Sedan tycker jag att det har varit lite trist att höra
olika konspirationsteoretiker här i kammaren tala om
onda avsikter bakom utvärderingen. Då blir det väl-
digt svårt att föra en debatt. Det är bara trist att höra.
När även ni där borta i Riksbanken på mycket
oklara grunder tycks föreställa er att avsikten med
finansutskottets utvärdering är att utdela kritik mot
Riksbanken, då tar ni grundligt miste. Avsikten är i
stället att leva upp till de krav som riksdagen ställer
på sina utskott att ägna sig mer åt utvärderingar och
uppföljningar. Avsikten är att göra en objektiv be-
skrivning och att grunda utskottets bedömningar på
ett sakligt underlag.
Vi berömmer Riksbankens öppenhet i förhållande
till andra centralbanker. Vi slår fast att vi gör vår
utvärdering i ljust av många goda resultat både för
finanspolitiken och för penningpolitiken. Boende-
räntor och investeringsräntor har sjunkit dramatiskt
under de gångna åren. Inflationen är låg, och det
föreligger goda förutsättningar för en låg inflation
även för åren framöver.
Vi granskar penningpolitiken med den ödmjuka
insikten att det är en oerhörd skillnad på att befinna
sig i ett aktuellt beslutsläge med många osäkra fakto-
rer och på att med facit i hand i efterhand göra en
granskning. Efterklokhet är en exakt vetenskap som
bör användas med måtta.
Min utgångspunkt när vi startade arbetet med ut-
värderingen var att vi skulle nå fram till enhällighet,
eller i varje fall till en mycket bred enighet.
Så blev det inte, och det beklagar jag. Men det får ju
absolut inte bli så att vi låter en sådan här utvärdering
urarta, så att vi av någon missriktad hänsyn till en
förnärmad Riksbank försöker skyla över de brister
som vi upptäcker.
Jag måste säga att en utvärdering i Mats Odells
anda, såsom vi hörde här från talarstolen, är inte en
utvärdering som är värd namnet.
När Riksbankschefen hävdar som sin uppfattning
att inflationsmålet har varit felformulerat ända sedan
1993, tvingas finansutskottet konstatera att Riksban-
ken ändå valt att behålla detta mål under hela den
studerade treårsperioden.
När Riksbankschefen medger att höjningen av
styrräntan i december 1997 var fel i ljuset av det vi nu
vet, måste finansutskottet kunna ifrågasätta om det
var rimligt att vänta nästan ett halvt år innan felet
korrigerades.
När Riksbankschefen säger att med facit i hand
kan det diskuteras om man inte hade kunnat ha något
större räntesänkningar under 1996, är det inte så
märkligt om finansutskottet pekar på att förutsätt-
ningarna för att uppfylla inflationsmålet hade förbätt-
rats om raden av räntesänkningar hade inletts redan
1995.
Mats Odell talade om hur orimlig kritiken är. Jag
läste i gårdagens tidning en intervju med vice riks-
bankschefen Lars Heikensten. Han säger inte att
Riksbanken har träffat inflationsmålet. Han säger att
Riksbanken har skjutit under inflationsmålet. Han
säger också att han själv redan tidigare har kritiskt
diskuterat vad som gjordes under just de perioder som
finansutskottet fokuserar, 1995, 1996 och 1998.
Jag tycker att den här debatten gör tydligt att Mats
Odell är mer påvlig än påven själv. Mats Odell har
visserligen varit en kardinal i penningpolitikens kate-
dral, men han försöker att vara mer katolsk än påven
själv.
Att vår utvärdering också redovisar de prognos-
missar och felbedömningar som Riksbanken har gjort
under perioden kan inte heller vara fel, särskilt som vi
är noga med att redovisa att även andra prognosmaka-
re har haft svårt att förutsäga utvecklingen.
Att även finansutskottet har gjort felbedömningar
har jag lätt att hålla med om. Jag tycker att det skulle
vara att kompromettera själva utvärderingsarbetet om
man skulle se det som något negativt om utvärdering-
en av Riksbanken också tydliggör att finansutskottet
har gjort felbedömningar. Det får ju inte hålla tillbaka
utvärderingen. Det är ingenting som det finns anled-
ning att skämmas för, utan kan vi få fram bra redo-
visningar och det även innebär att man konstaterar att
finansutskottet gör felbedömningar får det inte påver-
ka utvärderingen negativt.
Sedan är det en annan sak att Riksbanken faktiskt
råkar hugga i sten i sin polemik mot finansutskottet
när man påstår att det inte skulle framgå av vårt ut-
skottsbetänkande våren 1998 att vi räknade med att
inflationen skulle understiga inflationsmålet. Tvärtom
skrev vi så här: "Räknat som årsgenomsnitt stiger
inflationen i år med 0,9 procent. Om prognosen visar
sig riktig innebär det att inflationen för tredje året i
rad understiger Riksbankens inflationsmål."
Fru talman! Jag har hört debatter om finansut-
skottets utvärdering i radion och annorstädes. Det har
varit debatter där deltagarna uppenbarligen inte har
läst vad vi har skrivit, men där tonläget har varit desto
högre.
Jag tror att det även åren framöver kommer att bli
en del diskussion om finansutskottets utvärdering av
penningpolitiken. Men jag tror att diskussionen
kommer att föras i mer avspända former där man
uppfattar det som naturligt att en utvärdering värd
namnet innefattar både framgångar och en del brister.
Därmed ber jag att få yrka bifall till hemställan i
finansutskottets betänkande.