Fru talman! Jag skulle vilja börja med att instäm-
ma i Jan Bergqvists konstaterande att Riksbanken är
den mäktigaste myndighet som vi har. Och det var
den även innan vi gjorde den ännu mer oberoende än
vad den var tillförne. Därför är det naturligtvis allde-
les självklart att dess verksamhet skall granskas och
nagelfaras oavsett när reformeringen ägde rum.
År 1992 var det högsta visdom att ha en fast
kronkurs. Alla kloka gubbar i den penningpolitiska
världen var överens om det här. Det ledde till en
katastrof av närmast formidabla mått.
Men hur kunde alla dessa kloka män tro att det
var möjligt att man i en ekonomi där statsfinanserna
var i fritt fall och vi hade en avreglerad valutamark-
nad skulle kunna upprätthålla en fast kronkurs?
Med detta vill jag illustrera att klokskapen inte
alltid är vad den säger sig vara. Nu är det ett fast
penningvärde som är högsta visdom. Jag skulle väl
knappast tro att den metoden, den doktrinen, leder till
samma katastrof som den fasta kronkursen en gång
gjorde.
Vi har här i dag sett exempel på att man bedömer
utfallet av penningpolitiken väldigt olika. Efter att ha
lyssnat på Mats Odell kan man dra slutsatsen att det
egentligen är alldeles onödigt att över huvud taget
sätta upp mål för Riksbankens verksamhet. Men jag
trodde att det var en av grundbultarna i den nya obe-
roende konstruktionen att det ändå fanns en klart
uttalad målsättning. Jag delar alltså inte uppfattningen
om hur detta skall läggas upp, men så här har ändå
tanken bakom detta varit.
Min erfarenhet av politik har lett mig till slutsat-
sen att synen på demokrati och synen på ekonomi är
kommunicerande kärl. Det kan man se genom att
jämföra situationen i dag med situationen före första
världskriget. Då gällde för ekonomin att det skulle
vara extern balans. Det innebär att det skall vara bud-
getbalans och låg inflation. Då gällde också att kapi-
talet rörde sig fritt över gränserna.
Synen på demokrati präglades av en misstro mot
folkligt inflytande. Då kunde man öppet argumentera
mot allmän och lika rösträtt. Att göra det i dag vore
politiskt självmord. I dag sköter etablissemanget den
funktionen genom att plocka bort väsentliga politi-
kområden från den politiska sektorn.
Efter detta fick demokratin sitt genombrott. Par-
lamentarismen accepterades. Keynesianismen hade
ett segertåg. Alla ekonomer i Sverige var mer eller
mindre keynesianer. Då gällde intern balans, alltså
full sysselsättning; allt annat var underordnat detta.
Nu är vi tillbaka i ruta 1. Det är återigen extern
balans som gäller. Det är återigen så att kapitalet rör
sig fritt över gränserna. Det är återigen så att man
misstror demokratin som styrelseform.
Det här tror jag inte kan vinna legitimitet i Sverige
på sikt. I andra länder, med andra erfarenheter och
med en annan historia, kan en sådan politik ha legiti-
mitet men inte här. Därför är jag glad - vid riksdags-
behandlingen av reformen beträffande Riksbanken
uppfattade jag nämligen att vi inte skulle få möjlighet
att diskutera Riksbankens verksamhet här i kammaren
- och tycker att det är bra att vi nu har tillfälle att
göra det. Såvitt har försports mig finns det också
motionsrätt vad gäller Riksbankens årsberättelse.
Karin Pilsäter säger att man kan sätta likhetsteck-
en mellan en oberoende riksbank och vårt rättsväsen-
de. Jag tycker att det är en väldigt konstig jämförelse.
Ett självständigt rättsväsende bygger ju inte på själv-
bindning, utan det bygger på att man dömer efter
lagen. Men riksbankskonstruktionen bygger på att
man skall göra sig oberoende av varje form av demo-
kratiskt inflytande. Tack!