Herr talman! Robert Jousma sade att vi behöver
klara regler. Ja, förvisso. Vänsterpartiet och Ny
demokrati är uppenbarligen på extremer när det
gäller bedömningen av vilka dessa klara regler
skulle vara.
Vi menar att den enda hållbara ståndpunkten på
sikt är att avveckla svensk vapenexport. Den
okontrollerade spridningen av svenska vapen går
inte att förhindra, även om vi strikt tillämpar våra
regler. Precis som Robert Jousma nämnde är det
väl dokumenterat att svenska vapen används i krig.
På så sätt bidrar svensk vapenexport till de många
väpnade konflikter som pågår runt om i världen.
Vår ståndpunkt innebär naturligtvis en kraftig
bantning av svensk vapenindustri, som samhället
måste ta ansvar för. Om vi utgår från att vi skall ha
ett svenskt militärt försvar ett bra tag framöver,
vilket jag tror, måste vi såväl köpa som själva
tillverka en del vapen. I hur hög grad håller då en
sådan inställning? Kritikern kan fråga hur det
skulle gå om alla gjorde som vi och slutade
exportera vapen. Det är en intressant tanke, som
tål att prövas.
Ny demokrati väljer den andra vägen, och menar
att klara regler i princip innebär att vi inte skall ha
några regler alls. Några röster i debatten har
uttryckt att det vore lika bra att Sverige gav vapen
som u-landsbistånd, eftersom de som får pengarna
i alla fall köper vapen, som kanske inte är svenska.
Jag undrar om Robert Jousma ställer upp på ett
sådant resonemang.
Naturligtvis innebär vår ståndpunkt också att vi ser
steg i denna riktning. Bl.a. innehåller regeringens
skrivelse en redovisning av vilken typ av materiel
som har sålts. Vi tycker att den är tunn. Regeringen
anger inte vilken typ av materiel som har tillåtits för
försäljning till olika länder.
Svaret på det blir naturligtvis att vi inte kan ha en
alltför öppen redovisning, eftersom beställarna har
skäl att hemlighålla vad de har köpt. De har
berättigade krav på sekretess. Ett avtalsförhållande
råder. Frågan är om det är vi eller beställaren som
skall avgöra vad som skall vara hemligt och inte.
Jag vet inte vilka resonemang som förts i de olika
fallen när det gäller sådana avtal.
Det var intressant att höra Robert Jousmas
redovisning av vilka punkter som behövs för klara
regler. Vi skall inte exportera till krigförande land.
Är Indonesien ett krigförande land? Jag anser det,
även om man inte för dagen hotar någon
utomstående makt. Det pågår helt klart ett
inbördeskrig, i alla fall enligt min definition.
Låt mig fortsätta att ta Indonesien som exempel.
Det är ett land som upprustar mycket kraftigt. Hela
den regionen gör det. Indien, som i dag är världens
näst folkrikaste nation, och som om ett par
decennier kanske blir den folkrikaste, kommer
naturligtvis att manifestera sin plats i
världssamfundet genom fortsatt militär
upprustning. Skall vi bidra till detta? Sker brott mot
de mänskliga rättigheterna i Indien i dag? Pågår
strider i Kashmir?
Svenska intressen skall inte hotas, sade Robert
Jousma vidare. Vi skall inte sparka oss själva i
baken. Vad innebär det? Är kriteriet ett land med
vilket Sverige befinner sig i krig?
Den tredje punkten, som Robert Jousma nämde,
var att vi inte skall exportera vapen till länder som
förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna. Vilka
länder anser Ny demokrati förbryter sig mot de
mänskliga rättigheterna i dag? Hör inte Indonesien
och Turkiet dit, för att nämna några exempel?
Jag började med att säga att Vänsterpartiet och Ny
demokrati är extremer i den här frågan. Ny
demokratis inställning leder till en fullkomligt
okontrollerad svensk vapenexport. Ingenting
skulle på laglig väg utgöra något hinder. Här har vi
återigen en aspekt på frågan om moral, etik och
dubbelspel.
Jag anser att de nuvarande bestämmelserna, om än
otillräckliga, är vida bättre än dem som Ny
demokrati föreslår. Eftersom det har visat sig att
nuvarande regler ger upphov till praktiska
problem, bör vi konstruera lagen så att den inte gör
det. I vilka andra stycken vill Ny demokrati att vi
skall bedriva lagstiftningsarbete utifrån de
förutsättningarna?
Ytterligare en av Ny demokratis ståndpunkter är
att vi skall ta beställningar från utlandet, även om
vi gör bedömningen att vi inte själva behöver
vapensystemet. Det är återigen en fråga om moral
och etik. I vilken utsträckning skall Sverige bidra
med utrustning som medför lidande, död,
förstörelse och flyktingströmmar? Grunden för en
bibehållen svensk försvarsindustri är självfallet det
system och de vapen som vi själva bedömer att vi
behöver så länge vi har ett militärt försvar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Bertil Måbrinks
meningsyttring, som gäller momenten 2, 4 och 6.