Herr talman! Pär Granstedt är en god representant
för majoritetsuppfattningen. Svensk politik har
inneburit att vi vill gynna svensk försvarsindustri. I
de fall de intressena kommer i konflikt med andra,
har tendensen varit att svensk
försvarsmaterielindustris intressen har satts före.
Det är ingen slump att vi har diskuterat Indonesien
i dag. Indonesien är, tycker jag, ett mycket
intressant testfall. Om man tittar på
majoritetsuppfattningen återigen, så konstaterar
utskottet att utförseln av krigsmateriel till
Indonesien har skett i enlighet med gällande regler.
Då tycker jag att det är fel på reglerna.
Det är alldeles uppenbart att det pågår väpnad
konflikt, att det pågår brott mot mänskliga
rättigheter i Indonesien. Räcker inte regelverket
till för att konstatera att Indonesien därmed är
uteslutet för export, då bör vi ändra på reglerna.
Det som utskottet kommer till är att Indonesien
motiverar fortsatt svensk och internationell
uppmärksamhet. Ja, det är verkligen inte överord.
Frågan är då vilka händelser i Indonesien som
skulle motivera att man verkligen sätter ett stopp.
Det är inte bara Vänsterpartiet som tycker detta,
utan Europarådets parlamentariska församling har
i flera resolutioner kommenterat frågan om
vapenembargo mot Indonesien.
Jag menar att regelverket i dag är för grovmaskigt.
För vår del är det ett steg på vägen att göra det
finmaskigare, ett steg på vägen mot ett system där
Sverige inte deltar i den internationella
vapenhandeln. Jag konstaterar att majoriteten
tycker att det är viktigare med en svensk
krigsmaterielindustri än att hävda principerna om
mänskliga rättigheter.