Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jag vet att
talmannen uppskattar det, och jag tror att mina kolle-
ger också gör det.
Jag tänker uppehålla mig enbart vid det som
handlar om olyckor och ersättningar. Tidigare talare
har framhållit att riskerna att råka ut för olyckor är
mycket större för värnpliktiga än för dem som arbetar
på civila arbetsplatser. Mycket har gjorts för att
minska riskerna, men fortfarande inträffar alltför
många tillbud och olyckor. Hittills har försäkrings-
skyddet varit mindre bra, liksom Försvarsmaktens
ansvar för rehabilitering. Genom det beslut som vi nu
så småningom ska fatta kommer ersättningsnivåerna
att förbättras betydligt. Detta är bra.
Jag har i olika sammanhang påpekat det orimliga i
att den olycksdrabbade inte sällan tvingas föra en
kamp mot Försvarsmakten för att få skälig ersättning
- samma försvarsmakt som hade ansvaret när olyckan
inträffade och som har utrett olyckshändelsen. Ett av
de mera kända fallen är den tragiska dödsolyckan
med Emil Nihlmark.
För att undanröja minsta tvekan om att Försvars-
makten oavsett skuldfrågan alltid ska lämna ersätt-
ning till den skadade eller de efterlevande har jag
föreslagit inrättandet av en s.k. lex Nihlmark som
innebär att Försvarsmakten får ett helt och odelat
ansvar.
Herr talman! Utskottet har inte velat gå så långt
men uttalar dock att man förutsätter att de förändring-
ar i lagstiftningen om försäkringsskyddet som ut-
skottet förordar kommer att leda till de effekter som
jag har efterlyst. Detta är naturligtvis mycket bra och
tillfredsställande. Det är framför allt bra att de värn-
pliktiga nu får en starkare ställning. Jag förutsätter att
utskottet och andra kommer att följa utvecklingen
mycket noga och bevaka att de värnpliktigas rättig-
heter infrias. I värsta fall får utskottet återkomma till
riksdagen om det blir nödvändigt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.