Fru talman! För arbetarrörelsen har utbildnings-
frågorna alltid varit viktiga. Tidigt såg man det nöd-
vändiga i att alla fick likvärdiga utvecklingsmöjlig-
heter och kunskaper för att kunna delta i bygget av ett
starkt välfärdssamhälle på demokratisk grund.
Steg för steg har utbildningsväsendet reformerats
för att man skulle komma bort från en gammal aukto-
ritär urvalsskola, som byggde på att bara några skulle
kunna gå vidare och förverkliga sina drömmar.
Grundskolan och den treåriga gymnasieskolan är
milstolpar som vi i dag tar nästan för givna, men som
vid en tillbakablick framstår precis så viktiga som de
är. Genom grundskolereformen fick alla barn och
ungdomar likvärdig tillgång till skolan. Ingen behöv-
de längre kvalificera sig och tävla med sina kamrater
om plats för att komma vidare. Dessutom har skolan
fått ett mycket tydligt uppdrag, att särskilt stödja de
elever som har störst behov av det, att arbeta kom-
pensatoriskt.
I dag har vi en gymnasieskola dit alla ungdomar
är välkomna. Det är en revolution som har skett sedan
min generation gick i skolan.
Nu tar vi nästa steg på samma väg. Men nu gäller
det de små barnen. När förskolan för några år sedan
bytte adress, både i Regeringskansliet och här i riks-
dagen, var det mer än en fråga om arbetsfördelning.
Det var en tydlig markering av att förskolan inte
längre främst anses vara en familjepolitisk fråga - en
fråga om barntillsyn när mamma och pappa arbetar
eller studerar.
Förskolan blev helt och hållet till för barnen, det
första steget i det livslånga lärandet, med en egen
läroplan som knyter an till det fortsatta skolväsendet.
Den nya lärarutbildningen stärker också försko-
lans nya, tydligare pedagogiska roll. Den ger dess-
utom en tydlig signal om att omsorgen om de små
barnens utveckling kräver lika goda kunskaper hos
personalen som de äldres.
Genom riksdagens beslut är alla fyra- och fem-
åringar välkomna i den allmänna förskolan från 2003,
och sexåringar har i flera år varit garanterade en plats
i förskoleklassen.
Jag är övertygad om att när vi kommer att se till-
baka på denna reform i backspegeln kan vi konstatera
att också den var en viktig beståndsdel av utbild-
ningsrevolutionen - liksom grundskolan och gymna-
sieskolan.
Vad är det då som är så märkvärdigt i denna re-
volution? Jo, det är just det att alla - inte bara några
få - omfattas och att vi ställer lika höga krav på kva-
litet för alla. Det är det som hela tiden har skilt oss
från de konservativa krafter som har slagit vakt om
sorteringsskolan, urvalet som man har trott skulle
hjälpa Sverige att få fram en elit, en spetskompetens,
och som inte har ansett det värt att satsa pengar och
resurser på att låta alla vara med på den här resan.
Det är likadant nu. När den allmänna förskolan
skulle beslutas ställde sig riksdagens konservativa
partier vid sidan om. Moderaterna och Kristdemo-
kraterna sa nej, inte särskilt förvånande med tanke på
historien. Möjligen skulle man ha kunnat förvänta sig
att också dessa partier hade lärt sig någonting av
historien, lärt sig att kunskap inte blir mindre värd
bara därför att många får del av den, lärt sig att det
ligger en väldig styrka för Sverige som nation i att
många har goda kunskaper. Det är ju så att vid inter-
nationella jämförelser - inte bara en utan många -
visar det sig att barn och ungdomar i den svenska
skolan lyckas mycket bra. De ligger i topp i flera
avseenden och nästintill i de flesta andra. Eleverna
och deras lärare gör ett gott jobb. Och jag tycker att vi
ska se till att säga det, inte på det sättet att vi under-
låter att se de brister som finns, för det finns luckor
som vi ska se till att göra allt vi kan för att täppa till.
Vi har ingen anledning att blunda för det som inte
fungerar bra. Vi är heller inte nöjda förrän skolan
bidrar till att ge alla barn och ungdomar reella möj-
ligheter att förverkliga sina drömmar. Goda kunska-
per och trygghet är bra verktyg för det.
Den allmänna förskolan är en viktig del i det
perspektivet. Där ska alla barn vara välkomna. Alla
barn ska ha en likvärdig chans att delta i en pedago-
gisk verksamhet som är det första steget i deras livs-
långa lärande. Hur mamma och pappa arbetar, stude-
rar eller på annat sätt valt att ordna sina liv ska inte
längre spela någon roll. Barnet ska ha en egen rätt att
få vara med.
Det är också den tanken som ligger bakom infö-
randet av maxtaxan i den övriga förskoleverksamhe-
ten. Det är ett ekonomiskt stöd som gör det möjligt
för fler att följa sin vilja i stället för sin plånbok, att
välja den form som man själv vill. Det spekuleras nu
mycket om vad det här kommer att få för konsekven-
ser. Sanningen är att det vet ingen av oss. Vi vet inte
hur föräldrar reagerar när de får ett nytt ekonomiskt
utrymme, om de väljer att arbeta mer eller mindre.
Det ser vi efter ett tag. Därför är det så viktigt att den
här reformen följs noga och att också de ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna följs upp.
Verksamheten i förskolan ska knyta an till för-
skoleklassen och grundskolan.
Jag tror också att den nya lärarutbildningen, läro-
planernas tydliga knytning till varandra och det ge-
mensamma uppdraget för förskolan och grundskolan
kommer att ha stor betydelse för skolans möjligheter
att lyckas. Äntligen är de nationella strukturerna och
styrdokumenten sådana att de som arbetar med våra
barn stimuleras att se helheten och ta hänsyn till hela
barnet. Det hänger äntligen ihop. Det är inte utan att
det känns lite högtidligt att ha varit med om det.
En annan sak som jag skulle vilja säga något om
är arbetsvillkoren för kommunerna. Staten - vi här i
riksdagen och regeringen - riktar vårt uppdrag, att se
till att alla barn har en bra, utvecklande och stimule-
rande skola, till kommunerna. Vi har bestämt att det
är kommunerna som ska ha ansvaret för att det blir
gjort.
I likhet med alla andra som får ett viktigt uppdrag,
måste också kommunerna ges bra förutsättningar att
klara detta, och vi har ansvar för att ge dem det.
De ekonomiska förutsättningarna är naturligtvis
viktiga, men det räcker inte med det. Gunnar Goude
har berättat om det som ligger i budgeten. Kommu-
nerna måste också ges rimliga möjligheter att planera
sin verksamhet och ta sitt ansvar för helheten och för
alla. Det är bl.a. i detta ljus man ska se den proposi-
tion om fristående skolor som regeringen har aviserat.
Vi ska ju så småningom diskutera den, så vi kan inte
gå in på detaljer nu. Jag vill ändå säga något om den
debatt som den redan har utlöst.
Det verkar sitta i ryggmärgen på Beatrice Ask att
så fort en socialdemokrat nämner fristående skolor
rycker hon ut och säger: Nu vill ni förbjuda, dra ned
på och göra det svårare att starta friskolor.
Jag har frågat Beatrice Ask förut varför det då är
så att det startats så många nya fristående skolor, även
efter många av de här besluten som har varit så dåli-
ga. Sluta upp med det här! Öppna öron och ögon och
hör och se att det finns ett intresse för att föra en
diskussion om att utveckla verksamheten både i
kommunala och i fristående skolor. Det skulle skolan
ha gott av om vi kunde göra, men inte av det här
skyttegravskriget mot varje förändring som syftar till
att likställa villkoren och ge kommunerna möjlighet
att det ansvar som vi kräver att de ska göra.