Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 10 och därmed också till vår motion K459, yrkande 6. Miljöpartiet har inte någon ordinarie ledamot i utskottet, och vi har därför inte haft möjlighet att reservera oss. Men jag yrkar härmed bifall också till reservationerna 3, 10 och 11. Jag kommer att utveckla våra ställningstaganden.
Stärkt medborgarmakt är utgångspunkten för vår konsumentpolitik. Det behövs lagskydd så att konsumenträtten även omfattar offentligt producerade tjänster. Medborgaren ska stå i centrum för all offentlig verksamhet. En starkare ställning för medborgare som konsument och brukare av offentligt finansierade välfärdstjänster uppnås i stor utsträckning genom att skapa valfrihet mellan olika konkurrerande alternativ och en mångfald i verksamheterna.
Den offentliga servicen måste deklarera vad man erbjuder medborgaren. Först när vi vet vilken ambitionsnivå en offentlig verksamhet bör hålla har vi möjlighet att ställa krav och utkräva ansvar.
För att medborgaren ska kunna veta att hon erbjuds bästa möjliga service måste utvärderingar och resultatredovisningar göras tillgängliga och begripliga. När medborgaren kan se vilken kvalitet servicen håller kan hon ställa krav på förbättringar.
I Sverige har det sedan 1989 funnits en relativt bra och fungerande produktsäkerhetslag som stärkt konsumenternas makt över privata tjänster och varor. Ur konsumentsynpunkt har detta varit mycket framgångsrikt. Visst kan det göras ytterligare förbättringar när det gäller privata tjänster och varor, men det ger ändock ett fullgott skydd.
Saker och ting förändras dock, inte bara privata varor och tjänster. Det finns också en mängd olika varor och tjänster i den offentliga sektorn som erbjuds oss konsumenter under former som alltmer liknar de på den konkurrensutsatta marknaden. Det gäller också tjänster producerade inom EU. Det tycker förstås ni EU-vänner är bra.
Ett exempel som diskuteras är sjukvården i EU. Ska den ses som en tjänst som alla har rätt att nyttja? Vilken konsumenträtt eller medborgarrätt skyddar i så fall? Om det kan man tycka både det ena och det andra. Faktum kvarstår dock: Den starka och tydliga gränsdragning som fanns tidigare mellan privat och offentligt håller på att suddas ut.
Miljöpartiets grundsyn är att till exempel sjukvården ska vara offentligt och solidariskt finansierad. Men betyder detta att vi konsumenter, eller brukare, som kanske är en bättre benämning, som utnyttjar den offentliga sektorns varor och tjänster inte ska kunna ställa krav på det vi köper eller utnyttjar? Nej, egentligen är det en ganska konstig uppdelning som varit, och så har det varit i mångt och mycket. Vi har till exempel blivit uppfostrade att det enda sättet att påverka offentliga tjänster och varor är att avge vår röst i de allmänna valen.
I utskottets ställningstagande hänvisar man till rättsförhållande och avtal och säger att det inte är någon framkomlig väg att göra lagstiftningen tillämplig inom offentligt reglerad verksamhet, men man vill inte se problematiken.
Rättspraxis håller också på att förändras. Hillevi Larsson var tidigare inne på frågan om kommunalnivå. Det finns ett dagismål från 1998 som är det mest uppmärksammade. Det visar att det skett en tydlig förändring i praxis. Fallet handlar i korthet om en mamma som var missnöjd med kvaliteten på dagis och vände sig till domstol för att få kompensation för att hennes barn hade blivit sjuka av mögel. Tidigare hade liknande mål alltid avvisats med motiveringen att de inte var civilrättsliga mål. Nu sade däremot alla tre instanser att det gick att föra talan i allmän domstol eftersom dagis var en avgiftsbelagd verksamhet.
Miljöpartiet föreslår därför en översyn av lagstiftningen för att så långt som möjligt ge bland annat konsumenttjänstlagen, konsumentköplagen och produktsäkerhetslagen en enhetlig och konkurrensneutral tillämpning på de olika sektorerna i ekonomin.
Det finns dessutom ett område där konsumenträtten är nästintill obefintlig, och det är när du nyttjar tjänster inom alternativ- eller komplementärmedicin. Här ligger Sverige ohjälpligt efter. Se bara på Norge, där man för några år sedan lagstiftade om ett regelverk som ger tydlighet om vad du som medborgare har för rättigheter när du nyttjar komplementärmedicinsk behandling. Norska stortinget lyfte upp komplementärmedicinarna från källarlokalerna så att de blev synliga. De fick inte som läkarna något körkort så att de fick köra på gatan, men ändå. Nu får de vara på trottoaren och kan synas, och de som brukar deras tjänster kan ställa dem till svars.
På Miljöpartiets initiativ har nu Sverige lite försiktigt börjat med att ta fram ett register för dem som utövar komplementärmedicinska metoder. Det är en god början, men det är snart dags att ta steget fullt ut och följa det norska exemplet. Så nog behövs det en översyn av konsumentlagarna.
Nästa punkt som jag kommer in på är Konsumentverkets dubbla roll. Att både vara tillsynsmyndighet och ha en opinionsbildande roll är splittrande. Verket arbetar med konsumentfrågor av skiftande slag, som reklam, avtalsvillkor, konsumentinformation, hushållsekonomi, varors och tjänsters säkerhet, kvalitet och miljöpåverkan.
Verket ska medverka till att genomföra den statliga konsumentpolitiken och har även uppdrag inom energipolitiken och den regionala utvecklingspolitiken. Verket har vidare sektorsansvar för konsumentrelaterade miljö- och handikappfrågor. Så nog är det många uppgifter.
På Konsumentverkets egen hemsida står det att man är en statlig myndighet med uppgift att ta till vara konsumenternas intressen. I regleringsbrevet för 2005 finns olika mål om hur man ska rapportera. Bland annat står det så här om miljö: "Konsumtions- och produktionsmönster som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling utvecklas." Man ska alltså ha ansvar för att utveckla det här. Men Konsumentverket har bara hand om tillsyn och opinionsbildning för den del av konsumtionen som du och jag gör enskilt. När vi handlar tillsammans via det offentliga, så kallad offentlig upphandling, då är det NOU, Nämnden för offentlig upphandling, som har tillsynsansvar och rådgivande funktion.
Den offentliga upphandlingen omfattar enorma ekonomiska värden och påverkar marknaden. Den har stor betydelse för konsumtions- och produktionsmönster. Det är precis det som ligger under Konsumentverkets ansvarsområde. Det är inte bra med liknande ansvar fördelat på olika myndigheter eller myndigheter med dubbla roller. Det är därför en utredning behövs som ser över och renodlar Konsumentverkets roll. Inom NOU är det dessutom så att nämnden är partssammansatt. Det är inte helt lätt att utöva tillsyn över sitt eget fögderi.
Det behövs ett helhetsgrepp kring konsumtionsfrågor både inom det offentliga och när du och jag handlar. Ett gemensamt regelverk skulle kunna ta ansvar för tillsynsfrågorna medan de opinionsbildande delarna bättre sköts av en separat myndighet. Det är dags att lägga ned Nämnden för offentlig upphandling och bilda ett konsument- och upphandlingsverk.
Resegaranti har ni andra pratat väldigt bra om, så det hoppar jag över. Men jag vill också säga att jag stöder väldigt mycket av det som Viviann Gerdin tog upp när det gällde märkning. I folkhälsomålen har vi faktiskt två mål, nr 5 och nr 10, om sunda och säkra miljöer och produkter samt om goda matvanor och säkra livsmedel. De påverkas faktiskt av konsumentpolitiken. Det är oerhört angeläget att det finns ett märkningssystem så att medborgarna kan göra aktiva val, så att man vet vilka produkter som främjar hälsan.
Till sist har vi matpriser. Ja, fokus är alltför ofta på lågt pris i stället för kvalitet. Det är oerhört angeläget att vi kan ge goda exempel. Ett gott exempel är riksdagens matsal den här veckan, där vi kan läsa om vad de olika alternativen har för GI-värde, fettvärde och annat. Fram för en bättre märkning - tack!