Fru talman! Först vill jag säga att jag står bakom alla Kristdemokraternas reservationer, men av tidsskäl yrkar jag här bifall enbart till reservation 10 under moment 11.
Kristdemokraterna tror på människans förmåga att själv få välja och ta ansvar för fattade beslut. Konsumentpolitiken får aldrig bli en förmyndarpolitik och passivisera människor i eget ansvarstagande. Den enskilde medborgaren ska få göra sina val och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap. Sunda lagar samt en lyhörd och ansvarstagande marknad ska utgöra stöd.
En väl fungerande marknad är den bästa förutsättningen för att kunna tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter till låga priser och god service. Därför ska marknaden vårdas genom fritt in- och utträde, fri prisbildning och fri konkurrens. God information och marknadsvårdande insatser är viktiga förutsättningar också när det gäller den offentligt styrda och finansierade tjänstesektorn. Konsumentpolitikens syfte bör vara att stärka konsumentens ställning genom ökad medvetenhet och kunskap om de val man gör och konsekvenserna av dessa val.
Konsumenttjänstlagen är i dag tillämplig på avtal om sådant som näringsidkare utför åt konsumenten. Den är inte tillämplig på offentlig verksamhet som exempelvis sjukvård, skola och äldrevård. Precis det här har vi hört i ett par anföranden, och det förtjänar tydligen att upprepas. Trots att vi i ett par omgångar när vi har diskuterat och debatterat konsumenttjänstlagen har fäst uppmärksamheten på detta tycks det inte ha gått in.
Många av de tjänster som betyder mest för medborgarna i vardagen är offentligt reglerade och omfattas således inte av den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för andra varor och tjänster och som vi här i kammaren är överens om ska gälla för människor i ett välfärdssamhälle. Trots det torde just på detta område valfriheten betyda mest. Konsumenträttens tillämpningsområde bör självklart utvidgas så att den så långt som möjligt också gäller offentligt producerad och styrd verksamhet.
Jag vill ta ett exempel från verkligheten, fru talman.
Julen har vi passerat för drygt en månad sedan. Det är en tid när familjen samlas och umgås. Men de som inte kan förflytta sig på egen hand utan är beroende av färdtjänsten riskerar att tvingas tillbringa julen i ensamhet. Det händer faktiskt att färdtjänsten inte kommer eller att den är fullbokad. Det händer att de äldre får åka så lång omväg att när de väl kommer till min och din familj är de dåliga och uttröttade.
Men de äldre betalar för sin färdtjänst, som egentligen är en vanlig taxiresa. Skillnaden för konsumenten är att färdtjänsten subventioneras av offentliga medel.
Vi kristdemokrater anser att det är självklart att man som medborgare ska ha samma rätt att reklamera kommunala tjänster, såsom färdtjänst, som andra tjänster. Producenten ska ha samma ansvar gentemot konsumenten oavsett hur tjänsten betalas. Om den betalas av den äldre fullt ut eller som färdtjänsten till viss del av skattemedel ska inte spela någon som helst roll för den enskildes trygghet. Valmöjligheten och kvalitetskontrollen av skattesubventionerade men avgiftsbelagda tjänster måste stärkas och förbättras.
Det är anmärkningsvärt att just de varor och tjänster som äldre i huvudsak efterfrågar inte omfattas av den konsumentmakt och den konsumenträtt som gäller för andra varor och tjänster. Det är förvånande att regeringspartiet inte har ett intresse av att jobba igenom det här. Varför ska de äldre, som har byggt upp vårt samhälle, inte få känna samma trygghet som konsumenter? För oss kristdemokrater är det självklart att de äldre ska ha samma konsumenträtt vad gäller färdtjänst som andra medborgare har vad gäller taxiresor.
Färdtjänsten och de äldre var
ett
exempel. Det finns många andra liknande.
Jag är dock glad när jag kan röna här i kväll att vi tycks vara fem partier som har kommit till insikt om detta och som står bakom den reservation som handlar om att vi vill ha den här konsumenträtten också beträffande offentliga tjänster.
Fru talman! Visst är det härligt att vara ute och resa. Vi söker alla när vi ska ut och resa både lämpliga tider och lämpliga priser. Vi måste ha lagar som säkrar konkurrens på lika villkor och som ger konsumenten skydd.
Resegarantilagen har mina kolleger också lyft fram, och jag vill lyfta fram den igen. Den har till syfte att ge konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster som en researrangörs betalningsoförmåga kan innebära. För att åstadkomma detta skydd ska de företag som anordnar eller förmedlar resor som omfattas av den här lagen ställa säkerhet för sin verksamhet. Det beslutar Kammarkollegiet över. Om inga särskilda beslut föreligger ska säkerheten bestå av en betalningsutfästelse utfärdad av bank eller försäkringsbolag som fullgörs vid anfordran. Säkerheten ska vid varje tillfälle motsvara ett reseföretags totala ekonomiska åtaganden gentemot resenären. Konsekvenserna blir att småföretagare betalar mångdubbelt mer än stora researrangörer för garantin.
Fru talman! Resegarantilagen är bra för konsumenten men bekymmersam för mindre företag så som den ser ut i dag. Småföretagen får ta banklån, och det är ofta oförmånliga villkor som innebär stora risker för småföretagaren. I vissa andra länder förekommer det fondlösningar, och det har visat sig fungera bra. I betänkandet vid föregående riksmöte, nej, jag tror att det var ett år tidigare ändå, utgick utskottet från att regeringen skulle utvärdera den då aktuella situationen. Det var samma ordning som den vi har nu med resegarantin. Men ännu har åtminstone inte jag sett till en sådan utvärdering. Jag vet inte vart den har tagit vägen. Men det kanske några av mina kolleger i det regeringsbärande partiet vet. Jag menar att om vi inte har sett någon sådan utvärdering ännu är det hög tid att en utredning tillsätts i syfte att bättre tillgodose de små reseföretagens intresse, men samtidigt se till konsumentens behov av skydd.