Herr talman! Jag skulle vilja ta upp två aspekter:
patientens valfrihet och frågan om
konkurrensneutralitet.
Det tas i detta betänkande stora steg framåt när det
gäller förutsättningar för konkurrens och
näringsfrihet inom tandvården. Det gäller
upphävandet av etableringskontrollen, införandet
av fri prissättning av patientavgifterna inom
premietandvården och delar av åtgärdstaxan,
möjligheten till försäkringsanslutning även för
tandhygienister samt valfriheten för både
vårdgivare och patienter när det gäller
ersättningsform.
Men som många påpekat, bl.a Konkurrensverket,
råder det inte konkurrensneutralitet mellan
offentliga och enskilda vårdgivare. Landstingen
både planerar, utför och finansierar tandvård.
Hittills har det gjorts alldeles för litet för att komma
till rätta med de snedvridna
konkurrensförhållandena inom tandvården.
Erfarenheterna visar att nuvarande taxesystem inte
är vårdneutralt. Risken finns att inte heller
folktandvårdens premie inom det nya
premietandvårdssystemet kommer att vara
kostnadsbaserad. Konkurrensverket
rekommenderar en översyn av lagstiftningen för att
skapa tydlig åtskillnad mellan myndighetsutövning
och rörelseverksamhet inom landstingen samt att
man närmare skall titta på folktandvårdens
finansiering.
Ur Landstingsförbundets rapport 1993
''Folktandvårdens kostnader och intäkter'' kan man
avläsa att folktandvårdshuvudmännens
kostnadstäckning för distriktstandvårdens
vuxentandvård år 1991 i genomsnitt var 67 %. Det
påtalas också att den genomsnittliga
kostnadstäckningen förbättrats med drygt 4 %
sedan den förra undersökningen år 1985. Då är att
märka att denna förbättring kom efter ändringarna
i mervärdesskattesystemet, vilka innebar att
folktandvården -- men inte de privata
vårdgivarna -- fick avdragsrätt på ingående moms.
Enligt tandvårdslagen skall landstinget erbjuda god
tandvård åt dem som är bosatta inom
landstingsområdet. Det lagfästa ansvaret innebär
dock ingen skyldighet att driva verksamheten i egen
regi.
Av tandvårdslagens förarbeten framgår
uttryckligen att landstingen vid planeringen av den
egna verksamheten skall ta hänsyn till det utbud av
tandvård som de privatpraktiserande tandläkarna
svarar för. Ur konkurrenssynpunkt är det inte
tillfredsställande att landstinget både är
planeringsansvarigt för all tandvård och vårdgivare
och som sådan ansvarigt för driften av
folktandvården.
Distinktionen mellan vård- och planeringsansvar
har intresse sett ur finansieringssynvinkel.
Kostnaderna för tandvården finansieras på tre olika
sätt: genom patientavgifter, ersättning från
tandvårdsförsäkringen och landstingsskattemedel.
Folktandvården får som sagt bidrag genom
landstingsskattemedel motsvarande den del av
landstingets bruttokostnader för folktandvården
som inte täcks av taxeintäkter. Detta gäller alltså
vuxentandvården. Detta landstingsbidrag benämns
nettokostnader, men är alltså ett underskott. Om
något liknande fanns hos privatpraktikern, som ju
inte har denna beskattningsrätt, skulle det genast
innebära konkurs.
Landstinget har alltså tredubbla roller som
finansiär, upphandlare och producent av tandvård.
Detta ger naturligtvis oacceptabla
konkurrensvillkor gentemot privat tandvård.
Vidare finns det besvärande orättvisor för de
privata vårdgivarna i villkoren när det gäller t.ex.
mervärdesskatteområdet, upprättandet av
tandvårdsräkningar, utbetalningar av
försäkringsersättning samt förhandsprövningar.
Både regeringen och utskottet har uppmärksammat
de här frågorna. Jag förutsätter att
konkurrenssituationen förbättras och noga följs av
den speciella Samordningsdelegationen,
regeringen och Konkurrensverket.
Landstinget har ett vårdansvar för barn och
ungdomar, vilket innebär att landstinget är skyldigt
att ombesörja en organiserad, kostnadsfri tandvård
för barn och ungdomar. Vårdansvaret utesluter inte
att den faktiska vården meddelas av
privatpraktiserande tandläkare efter särskild
överenskommelse. Detta förekommer också i
begränsad utsträckning inom några landsting, som
då garanterar rätten till kostnadsfri tandvård.
Under senare år har flera landsting, i syfte att få fler
patienter, bedrivit en aktiv marknadsföring där
möjligheten till familjetandvård framhålls. Ett
sådant argument för folktandvården blir direkt
riktat mot den privata vårdsektorn, eftersom
privattandläkarna som nämnts normalt inte har
möjlighet att erbjuda motsvarande
familjetandvård. Men det är också väldigt orättvist
mot de föräldrar som går hos en privat tandläkare
och vill ha sina barn hos den egna tandläkaren.
För att en förändring av nuvarande förhållanden
skall komma till stånd erfordras antingen beslut
inom enskilda landsting där man påtar sig
kostnaderna för vård hos privattandläkare eller ett
riksdagsbeslut med innebörden att rätten till
familjetandvård även inbegriper tandvård hos
privata vårdgivare. Fr.o.m. den 1 januari 1993
ändrades som sagt tandvårdslagen så att
landstingen har rätt att anlita andra vårdgivare än
folktandvården för att utföra barn- och
ungdomstandvård. Riksdagens socialutskott
uttalade att man ''utgår från att landstingen följer
intentionerna i propositionen om att barn och
ungdomar skall få frihet att välja tandläkare.''
Trots detta finns det för närvarande fritt
tandläkarval endast inom sju
huvudmannaområden. I Göteborg är valet mycket
starkt begränsat, eftersom endast 7 000 barn och
ungdomar omfattas -- av ca 80 000 -- av en
försöksverksamhet i områdets centrum. Frågan har
aktualiserats -- utan att några ställningstaganden
gjorts -- inom ytterligare åtta landsting. Antalet
landsting där frågan över huvud taget inte tagits
upp uppgår till tre. Mest anmärkningsvärt är dock
hur frågan behandlats i de återstående sju
landstingen. Samtliga dessa landsting har fattat
politiska beslut om att antingen ej införa fritt
tandläkarval eller att avvakta i frågan.
Utvecklingen under 1993 när det gäller ökad
valfrihet visar tyvärr att den hittillsvarande
strategin från statsmakternas sida inte haft märkbar
effekt. Det räcker uppenbarligen inte att
statsmakterna skapar legala förutsättningar för fritt
tandläkarval och ökad konkurrens mellan privata
och offentliga vårdgivare inom tandvården om
landstingen inte finner anledning att utnyttja dem.
Det är mot denna bakgrund motiverat att det i
tandvårdslagen införs en skyldighet för landstingen
att erbjuda barn och ungdomar fritt tandläkarval.
Inom denna grupp finns alltså t.o.m. myndiga
personer som inte har rätt till ett fritt tandläkarval.
Förutom att inte få gå på Systembolaget har en 18-
åring i dag alltså inte samma rätt som sina föräldrar
att fritt få välja tandläkare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till min motion Sf28
om rätt till fritt tandläkarval för barn och
ungdomar.