Herr talman! ''Målet för tandvården är en god
tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela
befolkningen.'' Så står det i tandvårdslagens andra
paragraf. Det är en passande inledning på dagens
debatt om ett förändrat ersättningssystem för
vuxentandvården. Det var nämligen en utveckling
i rakt motsatt riktning som fick dåvarande
socialministern Ingela Thalén att i 1991 års
budgetproposition föreslå riksdagen att vi genom
försöksverksamhet skulle skaffa oss kunskaper och
underlag för en förändring av ersättningssystemet.
''De stora geografiska skillnaderna i vårdresurser
och därmed även i utbetald försäkringsersättning
per behandlad patient mellan olika delar av landet''
var en viktig utgångspunkt för förslaget till
förändringsarbete. Dessutom underströks i
förslaget att det nuvarande ersättningssystemet styr
mot ökade utgifter inte bara för landsting utan även
för patienter och försäkring.
''De olika försöksverksamheterna skall syfta till en
jämnare resursfördelning inom riket och en bättre
hushållning med resurserna'', sade sedan
socialförsäkringsutskottet i sitt betänkande.
Riksdagen ställde sig bakom dessa tankegångar och
beslutade om en försöksverksamhet, men detta
skedde under mycket starka protester, speciellt från
Moderata samlingspartiet.
''Underlaget i propositionen är bristfälligt och
skälen utgör inte tillräcklig grund för någon
försöksverksamhet'', sade man i sin reservation.
Utskottets nuvarande ordförande Gullan Lindblad
sade i debatten att ''det är hur klart som helst att
bockfoten sticker fram i det här förslaget, för man
vill nu öka folktandvårdens möjligheter''. Detta
kan ju i och för sig förklara det måttliga intresse
som de borgerliga, och främst de moderata,
ledamöterna visat för att verkligen bifalla sin egen
proposition. Det kändes dock något märkligt att
som oppositionsparti upptäcka att den kraftigaste
oppositionen satt på andra sidan bordet.
Jag kan också, så här inledningsvis, med stor
tillfredsställelse konstatera att utskottet instämt i
ett flertal av invändningarna mot den i vår mening
alltför hastigt framlagda propositionen.
I likhet med socialdemokraterna anser
regeringspartierna att det hade varit bättre om vi
hade avvaktat resultaten av försöksverksamheten.
I likhet med socialdemokraterna ifrågasätter
regeringspartierna om besparingarna verkligen
kommer att uppgå till 600 miljoner kronor.
I likhet med socialdemokraterna vill
regeringspartierna kraftigt understryka
nödvändigheten av en noggrann och kontinuerlig
uppföljning och utvärdering av det nya systemets
påverkan på tandhälsan.
Det hade varit trevligt att se sjukvårdsministern här
i dag. Då hade vi kanske kunnat få en förklaring till
vilka avvägningar mellan de båda målen en
förbättrad tandhälsa och besparingar genom högre
effektivitet i tandvården som regeringen har gjort.
I propositionen anges nämligen något
motsägelsefullt att premietandvården genom sin
konstruktion syftar till att effektivisera tandvården
och vara sjukdomsförebyggande och att
kostnaderna för försäkringen därmed kan minska.
Samtidigt framhålls att ett ersättningssystem som
inte är direkt prestationsrelaterat kan medföra risk
för underbehandling och då sannolikt innebära en
försämrad tandhälsa.
Tanken ligger snubblande nära att det var svårt att
bestämma om det var omsorgen om
tandvårdslagens andra paragraf eller om det var
önskan att tillgodose vårdgivarens intresse som
styrde propositionens utseende.
Herr talman! ''När arbetarrörelsen började bygga
upp det sociala trygghetssystemet ville man inte
bara ge de många människorna den grundläggande
sociala trygghet som man själv av ofta bister
erfarenhet visste var nödvändig för ett gott liv. Man
ville också skapa möjligheter för människorna att
själva påverka och kontrollera omfattningen och
inriktningen av dessa tjänster. I stället för att vara
beroende av andras önskan att tjäna pengar eller
andras vilja att idka välgörenhet skulle
människorna själva kunna styra de verksamheter
som hade så stor betydelse för deras eget liv.''
Så sade Olof Palme i ett tal 1985. De orden fungerar
än i dag bra som beskrivning till varför vi
socialdemokrater skapade folktandvården och
tandvårdsförsäkringen. 1962 behandlade
folktandvården drygt en halv miljon vuxna
patienter. Tandvårdsförsäkringen fanns då ännu
inte. 1982 behandlade folktandvården 1,1 miljoner
vuxenpatienter. Tandvårdsförsäkringen hade hjälpt
svenska folket till så bra tänder att tandläkarna
började få ont om jobb.
I regeringspropositionen beskrivs den fortsatta
tandhälsans utveckling, och en fortsatt förbättring
konstateras. Kostnaderna har emellertid inte
sjunkit i någon motsvarighet till detta. Med
genomsnittliga tandvårdskostnader om närmare
1 300 kr per individ och år ligger Sverige på en hög
internationell nivå. Invånarna i de tre
storstadsområdena kostar nästan dubbelt så mycket
som exempelvis en norrbottning.
Det kan knappast vara så att tandborstningen och
munhygienen är så mycket bättre i våra
Norrlandslän än i storstäderna. Om så vore fallet
vore ju den enklaste åtgärden att stänga ett flertal
av Stockholms tandläkarmottagningar och på så
sätt uppnå förbättrad tandhälsa också här.
I regeringens tal om valfrihet ligger en övertro på
att marknadskrafterna kan lösa alla problem och att
konkurrens är det bästa sättet att minska
kostnaderna. Utfallet inom tandvårdsförsäkringen
visar i stället med all önskvärt tydlighet att så inte är
fallet. Konkurrensen i Stockholm har i stället trissat
upp kostnaderna.
Den borgerliga regeringens privatiseringar är
nämligen inte alltid vad de sägs vara. ''Privat'' är
inte heller alltid riktigt privat. Skillnaden mellan en
tandläkare anställd vid folktandvården och en
privatpraktiserande dylik är närmast att
tjänstetandläkaren är offentligt anställd. I övrigt
har de båda sin huvudsakliga försörjning från
offentliga medel. Det är viktigt att komma ihåg.
Landstingen har ett ansvar för att en god tandvård
erbjuds dem som är bosatta inom landstinget.
Detta ansvar bör även fortsättningsvis innebära att
det finns tillräckliga personalresurser för att en
adekvat tandvård skall kunna bedrivas och att en
överetablering av framför allt tandläkare med de
risker som detta kan innebära undviks. Det finns
stor anledning för riksdagen att understryka detta i
samband med en fri etablering.
Herr talman! Jag har i min inledning understrukit
behovet av en god tandvård på lika villkor i enlighet
med tandvårdslagen, samt kritiserat regeringen för
att propositionen i stället har utformats för att
tillgodose vårdgivarnas intressen. Denna skillnad i
synen på tandvården mellan Socialdemokraterna
och regeringspartierna leder till att vi har ett flertal
reservationer fogade till betänkandet. I samtliga
fall handlar det om att vi tar ställning för patienten.
Vi socialdemokrater har ställt oss bakom de tankar
som ligger till grund för premietandvårdssystemet.
Regelbundna tandvårdsbesök för att genom
framför allt regelbundna förebyggande insatser
uppehålla tandhälsan är mycket viktigt. Dessutom
är det en god idé att vi själva som försäkringstagare
tar ansvar för våra tänder och lär oss att sköta dem
på bästa sätt. Jag vill gärna understryka den viktiga
uppgift och den goda insats som tandhygienisterna
har gjort i detta folkbildningsarbete.
Men när det kommer till frågan om avgifter eller
premier, som det här är frågan om, talar
regeringspartierna hellre om vårdgivarnas
rörelsekostnader och konkurrens i tandläkartäta
områden. Dessutom anser man att tandläkaren
skall ha ensidig rätt att säga upp avtalet. Detta
skulle annars kunna bli till ett men för den enskilde
vårdgivaren.
I reservation nr 2 tar vi ställning för att patienten
inte skall komma i underläge gentemot
tandläkaren. En alltför hög premie kan leda till att
man avstår från att ansluta sig till systemet, och då
äventyras tandhälsan. Vi anser att patientens
premie bör kunna indelas i samma ålderskategorier
som den ersättning som tandläkaren erhåller.
Dessutom bör ett avtal som sluts mellan två parter
löpa långsiktigt och inte kunna sägas upp ensidigt.
En patient som vill gå in i premiesystemet skall först
bedömas ha en god tandstatus enligt propositionen.
För att få detta skall tandläkaren kunna behandla
patienten enligt reviderad åtgärdstaxa, innan avtal
sluts. Jag och den socialdemokratiska gruppen
tycker att det finns några frågetecken kring detta.
De ingrepp som tandläkaren skulle göra före ett
avtal sluts skulle troligen vara av typen
konserverande behandlingar och tanduttagningar.
Just dessa vill de borgerliga partierna skall placeras
i en kategori B som skulle få fri prissättning, trots
att den borgerliga majoriteten i betänkandet
konstaterar att detta kan innebära ''förhållandevis
högre kostnader för den vårdsökande''. Där
konkurrensen inte är så stor vill man inte fastställa
en högsta tillåten patientavgift också i kategori B. I
stället hänvisar man till den samordningsdelegation
som skall bli regeringens något slags ''eftertankens
kranka blekhet''.
Vi socialdemokrater föredrar att tänka efter före,
och det gör vi i reservation 3. Vi anser det väsentligt
att samtliga vårdtagare kan garanteras vård till
rimliga kostnader.
När det gäller högkostnadsskyddet sade
Moderaterna 1991 i sin reservation nr 13 till
socialförsäkringsutskottets betänkande 11: ''En
grundläggande princip för ett bra utformat
försäkringsskydd är -- -- -- -- att det i första hand ger
stöd vid stora och oförutsedda kostnader.'' Det är
synd att Moderata samlingspartiet inte var
konservativt också när det gäller denna princip. Då
hade vi kunnat enas om att utskottet i år borde ha
bifallit vår motion på denna punkt.
I stället har vi fått tillföra en reservation 5. Vi
kräver där att högkostnadsskyddet träder i kraft vid
höga tandvårdskostnader oavsett hur
tandvårdsbehovet uppstått. Det är återigen
patientens behov och situation som står i centrum.
Till slut några ord barntandvården. Regeringen
säger i propositionen att man ser positivt på ökad
frihet att välja vårdgivare inom barn- och
ungdomstandvården. Med anledning av en motion
från Isa Halvarsson uttalar sig utskottet lika positivt
i frågan.
Vi socialdemokrater har reserverat oss mot detta
och vill därmed markera att marknadskrafterna
inte kan lösa allt. Vi har byggt upp ett system inom
folktandvården som lett till att flertalet ungdomar
går över i vuxentandvården helt kariesfria och i
övriga fall med lindriga skador. Detta system får
inte brytas sönder. Den fria konkurrensen är inte
till gagn för vårt ansvar för en bra hälsa för våra
barn och ungdomar.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till de
socialdemokratiska reservationerna 2, 3, 5, 8 och
11.