Fru talman! Det är bra att den här sista debatten
har kommit upp. Den är oerhört intressant, och det är
synd att fler inte är här i den här sena timmen för att ta
del av den.
Visserligen är det självklart att politiker skall de-
legera tekniska beslut till experter. Experter har en
oerhört viktig och ansvarsfull roll i statsapparaten och
i den politiska beslutsprocessen. Men - och det här
vill jag verkligen understryka, eftersom det har rele-
vans i flera diskussioner, bl.a. i den fråga jag har
motioner i och som jag avser att ta upp i dag - det är
ändå vi politiker som avgör om vi är beredda att ta en
risk, om vi är beredda att acceptera en osäkerhet kring
något som forskarna inte kan ge svar på. Det gäller
t.ex. gentekniken, men det gäller också kemikalierna.
Är det en kemikalie som inte fullt ut har bevisats vara
farlig kan vi ändå besluta om vi är politiskt beredda
att ta risken att använda medlet.
I det fall jag skall beskriva, som jag tagit upp i en
motion som har behandlats av jordbruksutskottet, är
det fem kommuner som har valt att inte ta risken.
Varje år besprutas banvallarna flera hundra mil
med olika kemikalier och ogräsbekämpningsmedel.
Från att tidigare ha använt Roundup bio, som används
på uppvuxna plantor, har man nu gått över till att
använda ett medel som heter Arsenal 250. Det medlet
är rörligt. Det finns inga exakta förutsägelser om hur
medlet kommer att agera på lång sikt. Man vet att det
har en väldigt stark toxikologisk effekt på t.ex. fiskar.
Det innehåller bl.a. ett hormongift, och det är ju känt
vilken inställning vi har till sådana. Arsenal 250 ver-
kar i själva jorden. Det verkar innan plantan har
kommit upp. Banverket använder den här besprut-
ningsmetoden därför att den blir mycket billigare.
Med det nya medlet behöver man bara bespruta vart
tredje år, medan Roundup behöver användas varje år
eller vartannat.
Det nya medlet är "godkänt". Kemikalieinspektio-
nen har beviljat Banverket tillstånd att använda med-
let t.o.m. 1997. Sedan upphör tillståndet, eftersom
man som sagt inte är säker på vilka konsekvenser
besprutningen får. Under loppet av 90-talet, under
den tid då användningen har pågått, har miljö- och
hälsoskyddsnämnderna i hittills fem kommuner an-
mält Banverket för användningen av det här medlet
och försökt stoppa användningen med hänvisning till
5 och 16 §§ i lagen om kemiska produkter. De har
menat att det här ämnet bedöms ha en så pass hög
riskfaktor att de inte är beredda att låta kommuninvå-
narna ta den risken. De säger inte att de vet att invå-
narna kommer att fara illa, utan de säger "vi är inte
beredda att ta den här risken".
Vad har då hänt med de här fem stoppen? Jo, de
har upphävts av länsstyrelserna, eftersom man har
ansett att medlet är godkänt och därför inte kan bytas
ut. Det ger ju en väldigt konstig bild av vilka möjlig-
heter kommunerna har att agera. Man har också sagt
att även om medlet vore farligt finns det inte någon
anledning att förbjuda det, eftersom det finns en lag
som säger att det är förbjudet att beträda banvallarna.
Men vad händer med älgen som blir påkörd eller de
människor som går på banvallarna fastän det är för-
bjudet? Ett sådant förbud är ju inget argument för att
fortsätta att använda ett farligt ämne.
Man kan bara spekulera i vad som hade hänt om
en kommun i ett tidigt skede hade haft möjlighet att
använda de här lagparagraferna på ett kraftfullare sätt
för att stoppa användningen av ett ämne. Jag tänker då
specifikt på exemplet Hallandsåsen. Tänk om kom-
munen hade kunnat gå in i ett tidigt skede och säga:
"Den här risken är vi inte beredda att ta. Det här
medlet får inte användas i vår kommun." Det är ett
godkänt ämne som har använts i Hallandsåsen, det är
inget förbjudet ämne. Men kommunen borde ändå
kunna säga att man inte är beredd att ta den risken.
Det är oerhört synd att de kommuner som har ak-
tiva miljö- och hälsoskyddsnämnder, som har lagt ned
ett stort arbete för att klara Agenda 21-målen, begrän-
sas i sitt arbete och faktiskt motarbetas genom de
lagar som finns, som egentligen skall vara till för att
skydda kommunerna och invånarna där. Min och
mina medmotionärers åsikt är att man skall stärka
kommunernas möjligheter att av försiktighetsskäl
stoppa farliga ämnen redan innan katastrofen är ett
faktum. Kommunerna måste få en möjlighet att skyd-
da sina kommuninvånare om man anser det befogat.
Vad gäller det första yrkandet, som rör en skärp-
ning av de här paragraferna i lagen om kemiska pro-
dukter så att kommunerna får större möjligheter att
ingripa i sådana här fall, säger utskottet att den frågan
hör hemma inom arbetet med miljöbalken. Det vi
säger i motionen om hur man på ett smidigt sätt skulle
kunna få in den här möjligheten i lagtexten anför
utskottet som ett motargument. Man säger att det här
inte går att genomföra, eftersom det hör hemma i
miljöbalksarbetet. Det här är för mig ett outgrundligt
ställningstagande, som ger en lätt absurd ton åt det
hela.
Detsamma gäller det yrkande om en utredning
som vi för fram i motionen. Utskottet skriver där att
en utredning inte är nödvändig, eftersom alla data om
hur och när bekämpning har skett och vilken metod
som har använts för banvallsbesprutning finns regist-
rerat hos Banverket. Vad vi efterfrågar i motionen är
inte hur många gånger man har besprutat eller exakt
vilka ämnen som har använts, utan vilka de långsikti-
ga konsekvenserna av banvallsbesprutningen är, hur
pass nödvändigt det egentligen är ur säkerhetssyn-
punkt att använda de här extremt hårda ogräsbe-
kämpningsmedlen och, sist men inte minst, vilka
alternativa metoder till den kemiska bekämpningen
som man kan tänka sig att utveckla. Har utskottet svar
på de frågorna, eftersom ni säger att det här inte be-
höver utredas utan att alla fakta redan finns? Om ni
inte har det undrar jag, eftersom ni liksom jag är poli-
tiker och inte experter, vilken objektiv källa som har
utrett det här som ni kan hänvisa mig till. Som det är
nu är Banverkets yttrande helt enkelt amen, men vi
har ju sett ett exempel på att Banverkets inställning
till kemikalier inte har varit helt tillfredsställande vad
gäller samhällsskyddet.
Jag skulle gärna vilja yrka bifall till reservation 1
och 2, men för att spara tid nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation nr 1.