Fru talman! Det här blir kanske en lång debatt.
Den började ju redan långt före middagsuppehållet.
Jag delar många av de synpunkter som då kom fram,
dels om behovet av en ny kemikaliepolitik, dels om
att Sverige har tappat tempo när det gäller hantering-
en av kemikaliefrågorna. Jag tycker att det vore bra
om regeringen ville texta miljögarantin mot EU:s
regelverk. Jag har en känsla av att den är ganska
tandlös, och detta skulle man då få prövat.
Kemikaliefrågorna är komplexa och svåra. Vi har
från Vänsterpartiet valt att inte reservera oss när det
gäller det här betänkandet. Det beror självklart inte på
att vi tycker att spörsmålet är oviktigt. Tvärtom kän-
ner vi en stor oro för den mängd av kemikalier som
sprids i naturen och även hos oss människor. Jag
tycker inte heller att det är helt enkelt att hantera
denna fråga här i riksdagen.
Det finns väldigt många olika enskilda ämnen och
kombinationer av dem. Vi vet i dag väldigt litet om de
långsiktiga effekterna av alla dessa ämnen. Samtidigt
tycker jag att det är svårt att från riksdagens sida fatta
beslut om enskilda ämnen. Jag tror nämligen att vi har
svårt att bedöma vilka alternativen är.
Däremot är det viktigt att vi agerar och reagerar
när vi tycker att någonting går snett. Jag tycker att det
är en bra ordning som vi i dag har, där riksdagen
fattar beslut gentemot regeringen och den organisa-
tion som regeringen väljer för att ta hand om dessa
frågor, för det mesta Kemikalieinspektionen.
Kemikommittén har lagt fram sitt betänkande, som
för närvarande bearbetas. Jag tycker att det är viktigt
att regeringen ser till att man snabbt kommer fram
med förslag till en ny kemikaliepolitik, så att vi får
fart på frågorna.
Kemikaliefrågorna behandlas självfallet också i
arbetet med miljöbalken, så det händer saker och ting.
Det har varit en livlig diskussion om PVC som ett
av de enskilda men ändå mycket sammansatta ämnen
som vi hanterar i Sverige i dag. Jag står självklart
bakom det betänkande som vi i ganska stor enighet
tog i riksdagen för något år sedan om att PVC inte hör
hemma i kretsloppssamhället. Samtidigt är PVC i dag
så väldigt vanligt, och det måste komma fram nya
förslag. Framför allt handlar det om tillsatserna, men
det är problem i hela hanteringen av PVC, från fram-
ställningen av klor till dess att ämnet har blivit destru-
erat eller återbördat till sina beståndsdelar i naturen,
om det nu någonsin blir det.
Detta vet vi inte, och vi borde därför tillämpa för-
siktighetsprincipen och utbytesprincipen eller substi-
tutionsprincipen t.ex. när det gäller PVC, där man vet
att det går.
Kemikaliefrågan är komplex också på andra sätt.
Det är för många människor i dag skrämmande att vi
känner till så litet om alla de olika kemikalierna och
föreningarna av dem som finns samt vilka effekter de
får. Det är lätt att skrämmas, kanske i onödan eller
kanske alldeles av nödvändighet - vi skall vara oroli-
ga och ängsliga. Men det finns också en risk i att vi
väljer ut några ämnen som vi säger är farligast och
som måste undvikas, samtidigt som vi inte vet vilka
alternativen är.
Man skall inte ropa "Vargen kommer!" När var-
gen sedan kommer tror kanske ingen att den är farlig.
För hela komplexet med kemikalier som används i
dag är det viktigt att vi hittar en strategi där vi faktiskt
tillämpar de principer som jag nyss nämnde, försik-
tighetsprincipen och substitutionsprincipen, där alter-
nativ finns. Där det inte finns alternativ måste vi se till
att användningen begränsas.
För att återigen kort säga något om PVC kan vi se
att det för viss typ av sjukvårdsmaterial i dag är svårt
att hitta alternativ. När det t.ex. gäller avloppsled-
ningar skulle det däremot gå alldeles utmärkt att hitta
alternativ till PVC. Detta visar hur komplex frågan är.
Vi har, som jag sagt, valt att inte reservera oss i
den här frågan, bl.a. därför att kemikaliefrågorna har
hanterats tidigare under mandatperioden. Jag förvän-
tar mig dock att regeringen återkommer med förslag
till en ny kemikaliepolitik nu när frågan är utredd och
det föreligger ett betänkande från Kemikommittén.