Herr talman! Det behövs en ny kemikaliepolitik i
Sverige. Det finns åtminstone fyra grundläggande skäl
till det.
Det första skälet är att risken från kemikalier i dag
har visat sig vara mer komplicerad och svårbedömd
än tidigare. Det här beror på många olika saker, bl.a.
att kemikalieproblemen numera på ett helt annat sätt
än tidigare är inbyggda i varuströmmar. De följer med
vindar och andra strömmar på ett sätt som vi för bara
några år sedan inte kunde föreställa oss. En viktig
faktor i det sammanhanget är naturligtvis också glo-
baliseringen av handelsflödet.
Det andra skälet till att vi behöver en ny kemikali-
epolitik är att användningen av det som kallas orga-
niska långlivade bioackumulerbara ämnen som män-
niskan har framställt börjar utgöra ett hot mot den
hållbara utvecklingen. Det finns ett brett forskarstöd
för detta, och jag tror att samstämmigheten i den
bedömningen numera är stor.
Det tredje skälet till att vi behöver en ny kemikali-
epolitik är att det nuvarande arbetssättet i Sverige,
och för den delen också i Europa, är för långsamt. Vi
utvärderar i dag ett ämne i taget, och det går alldeles
för sakta. EU:s program för de existerande kemikali-
erna har pågått i fyra år, och man har ännu inte utvär-
derat ett enda ämne. Det handlar alltså om en långsam
hantering när man ger sig på ämne för ämne. Det
finns andra vägar att gå. Man kan ha litet mer generel-
la angreppssätt, identifiera typer av ämnen och arbeta
med dem. Jag tror att det skulle vara rätt väg.
Det fjärde skälet till att vi behöver en ny kemikali-
epolitik är att det som heter Esbjergdeklarationen,
som numera är den internationellt kända grunden för
kemikaliehanteringen, i sig kräver en ny politik från
svensk sida.
Jag tror, herr talman, att det finns några hörnstenar
man kan arbeta med i kemikaliepolitiken.
För det första måste försiktighetsprincipen använ-
das mer. Blotta den vetenskapliga misstanken att en
skada kan inträffa måste vara skäl nog för ett ageran-
de. Vi har ju just nu exemplet med Hallandsåsen på
näthinnorna.
Den andra hörnstenen i den framtida politiken är
att företagen skall ha ansvaret. Också det är aktuellt
just nu. Visserligen har företagen redan enligt befint-
lig lagstiftning ansvaret, men verkligheten är den att
företagen sitter still i båten och låter myndigheterna
göra jobbet - utvärdera, ta hand om frågorna och
sedan återkomma till företagen. Det är en dålig ar-
betsordning. Den bör ändras i en ny kemikaliepolitik.
För det tredje måste lagstiftning och tillsyn obser-
veras bättre än tidigare, inte minst i ett EU-perspektiv.
Trots allt tal om marknaden tror jag att det är viktigt
att vi använder de styrmedel i laglig form som står till
statsmakternas förfogande. Det är viktigt att lagstift-
ningen utvecklas.
För det fjärde är det generella angreppssättet vik-
tigt som hörnsten i en utvärdering av ämnen. Att kun-
na utvärdera grupper av ämnen med likartade egen-
skaper är viktigt och innebär en snabbare framkom-
lighet än de enstaka utvärderingarna.
Ytterligare en punkt är varuperspektivet, att förstå
att det är varorna som är och kanske bör vara ut-
gångspunkt när vi miljödiskuterar kemikalier. Det är
viktigt att se att det är framställningen av varor, an-
vändningen av varor, som är själva problemet.
Ytterligare en punkt är att vi behöver ett nytt ar-
betssätt för myndigheterna. I dag har vi ett marknads-
drivet kemikaliearbete, men det är viktigt att myndig-
heterna finner sin roll i det arbetet. Det finns fortfa-
rande starka krav på myndighetsagerande, att myn-
digheterna skall fungera som brobyggare i det här
arbetet. Jag tror att myndigheterna måste tänka om
kring sin situation och sin roll.
Den sista hörnstenen jag vill nämna, herr talman,
är det internationella arbetet. Det är viktigt att vi rent
av koncentrerar kemikaliearbetet på det internationel-
la arbetet, eftersom många problem inte kan lösas på
nationell utan just på internationell nivå.
Jag har velat nämna detta som en utgångspunkt till
varför vi behöver en ny kemikaliepolitik och samti-
digt peka på några hörnstenar som kan ligga till grund
för formandet av en sådan politik. Detta som ett med-
skick till dem som har att förvalta det arbetet vidare.
Jag säger det naturligtvis också mot bakgrund av att
flera av de motioner som behandlas i det här betän-
kandet tar upp kemikaliefrågan och hur man skall
kunna utveckla hanteringen av den.
I grunden är vi i utskottet överens om mycket i det
här betänkandet, men det finns också frågor som
skiljer oss åt. Jag vill särskilt trycka på reservationer-
na 4 och 5, som gäller PVC och kloranvändning. Jag
vill yrka bifall till båda dessa reservationer.
Det som sägs i den reservation som behandlar
PVC i produkter till barn under ett år är att regeringen
- man skulle kunna säga samhället i stort - skall vara
tydligare, snabbare, mer offensiv i arbetet med att
klara ut positionerna i PVC-frågan, särskilt i PVC-
användning som gäller små barn, alltså barn under ett
år.
Herr talman! I går fick de flesta av oss i brevlådan
Miljöaktuellt, som Naturvårdsverket ger ut och distri-
buerar. Det är en förträfflig tidning, som innehåller
nyheter av allehanda slag. Bl.a. har man på s. 7 i det
aktuella numret en rubrik som talar om "Nya bakslag
för PVC-tillverkare". Där redovisar man att Neder-
länderna och Danmark nu stöder Greenpeacekampan-
jen mot försäljning av leksaker med PVC. Visserligen
är det en av tillverkarna av PVC som beter sig som
man gjorde på den tiden när skogsdirektörerna drack
hormoslyr. Han försäkrar nämligen att han gärna ger
sina barn PVC-leksaker. Men i övrigt framgår det
mycket tydligt av artikeln att just Nederländerna och
Danmark på officiell nivå tar avstånd från och med-
verkar till att få bort PVC i artiklar för barn. Man
refererar också forskarnas slutsatser.
Jag menar att det börjar bli litet tråkigt nu när and-
ra aktörer, företag i andra länder, tar de här offensiva
stegen - naturligtvis litet splittrat när det gäller före-
tagen, men man tar ändå de här stegen - medan den
svenska regeringen fortfarande inte får till det. Man
kommer liksom inte till skott. Man tillsätter utredning
efter utredning. Man har i själva verket, herr talman,
fattat beslut efter beslut i denna kammare, men det
kommer liksom icke vidare i regeringen. Man har nu
kommit till vägs ände i detta klassiska arbetssätt, att
när det börjar bli litet kyligt om fötterna tillsätter man
en ny utredning. Det arbetssättet har börjat tjäna ut,
tror jag. Jag tror alltså att det finns grund för att vara
tydlig och sträng i den här frågan, på det sätt vi redo-
visar i reservation 4.
Herr talman! Det som bekymrar mig litet är Folk-
partiets agerande i utskottet genom Lennart Fremling,
som har ett särskilt yttrande till förmån för en än mju-
kare attityd än den som finns i majoritetens skrivning
i betänkandet. Det beror uppenbarligen, såvitt jag kan
förstå, på att Folkpartiet har fått väldigt kallt om föt-
terna i sitt förhållningssätt till PVC. Man var med om
det beslut vi fattade i utskottet och kammaren för
numera nästan två år sedan, där vi tydligt sade att
PVC icke hörde hemma i kretsloppssamhället. Med
ett obegripligt trixande med ord om sammanträden
som har förekommit och inte förekommit, försöker
Lennart Fremling påskina att det som sades och
mycket tydligt står i det betänkandet egentligen inte
menas riktigt som det står där, utan kanske någonting
annat.
Jag har sett omvändningen i den här frågan från
Folkpartiets sida tidigare, nämligen i den s.k. Kemi-
kommittén, där Folkpartiets företrädare mycket riktigt
också backade undan och intog en annan position än
tidigare. Det är legitimt att göra på det sättet, herr
talman. Men det är klädsamt - ett språkbruk som
någon använde tidigare - att tala om att man har änd-
rat sig, att man i själva verket inte intar samma posi-
tion som tidigare. Det är respektabelt. Men att trixa
med vad som står eller inte står i utskottet betänkande
tror jag inte leder åt rätt håll.
Jag skall inte alls hylla moderaternas särskilda ytt-
rande i den här frågan, men det är i alla fall konsek-
vent. Man står fast vid den ståndpunkt man hade förra
gången också, då man tyckte att PVC var förhållan-
devis bra.
Herr talman! Den andra reservationen gäller gene-
rellt kloranvändningen i Sverige. Det är entydigt så att
klor är ett besvärligt ämne. Även om delar av det har
försvunnit i industrins användning, finns det fortfa-
rande kvar. Då icke bara i PVC-tillverkningen, utan
också i annan användning. Därför finns det alla skäl
att fatta beslut om en strategi på det sätt som vi har
redovisat i den reservation som jag avslutningsvis än
en gång yrkar bifall till.