Herr talman! Birgit Friggebo sade att svaret på min
fråga är givet därför att lagstiftningen inte
tillämpades på bosnierna. Men lagstiftningen fanns
ju inte när bosnierna började komma! De fick sitta
och vänta i månader eller i något år innan det över
huvud taget fattades något beslut. Det intressanta
är att försöka tänka sig in i den situationen eftersom
det inte finns något historiskt exempel där man kan
applicera den lagstiftningen. Om den hade funnits
tidigare, skulle den då ha applicerats på bosnierna?
Många har gjort tolkningen att vi, om vi hade haft
en lagstiftning för tidsbegränsade tillstånd, skulle
ha tillämpat den på bosnierna. Så har man gjort i
Danmark där ganska stora problem nu börjar dyka
upp till följd av detta.
Sedan har vi frågan om smittoeffekterna och
trendförskjutningen. Regeringen skriver att
lagstiftningen skall gälla vid konflikter och kriser
som kan bedömas ha en kortare varaktighet. Vilka
kriser och konflikter är av kortare varaktighet?
Alla hoppades väl att juntan i Grekland inte skulle
bli sittande så länge? Vi hoppades att Pinochet
skulle kastas ur sadeln ganska snart, osv.
Om man börjar tillämpa tidsbegränsade tillstånd
finns risken för att man gör det i större och större
utsträckning. Man försöker läsa in positiva
framtida scenarion så att man inte skall behöva ge
permanenta tillstånd. Detta kan få ganska
allvarliga följder för hela flyktingpolitiken.
Debatten måste naturligtvis fortsätta i anslutning
till det fortsatta utredningsarbetet av frågan.