Herr talman! Det har blivit kyligare i Sverige.
Attityderna mot flyktingar har hårdnat. Orsakerna
är säkert många.
Massarbetslösheten har fått fotfäste. De
ekonomiska och sociala klyftorna ökar.
Segregationen tilltar, i skolpolitiken och i
bostadspolitiken.
Det är i allt högre grad rädslan som styr människors
reaktioner. Det är rädslan för att förlora jobbet,
rädslan för att inte klara nästa månads
utbetalningar, rädslan för att inte få vårdplats när
krämporna tilltar, rädslan för ökad brottslighet,
rädslan för att samhällets trygghetssystem inte
kommer att hålla, rädslan för att bli ensam.
I det klimatet blåser det hårt och snålt kring
flyktingarna. De blir de nedersta i alla samhällen.
Jag noterar att det nu inte sker några stora
manifestationer till förmån för flyktingar, till värn
för flyktingarna och flyktingpolitiken. De
manifestationerna har tystnat. Vi är väl alla
medskyldiga. Jag har en känsla av att det i de
politiska anförandena runt om i landet inte är
flyktingpolitiken som står högst på dagordningen.
Visst finns det öar av engagemang. I allt fler kyrkor
sitter utvisningshotade flyktingar i tillfälligt skydd.
Andra tas om hand och göms i svenska hem. Det
här är utslag av ett engagemang, men också ett
utslag av det allmänt hårdnande klimatet. De här
företeelserna är ett logiskt resultat av den skärpta
flyktingpolitiken. Visumtvång har införts för att
hålla flyktingar borta från våra gränser. Uttagning
av kvotflyktingar fördröjs av byråkratin. Det satsas
stora pengar på att snabbt utvisa människor.
Det här uppmärksammas naturligtvis. Det här
utgör signaler. Signalerna från regering och
myndigheter är ganska entydiga: politiken skärps.
Det speglar också den flyktingdebatt som förs i dag.
Den proposition som vi nu behandlar innehåller
ytterligare exempel på en skärpning. Det föreslås
att det skall ställas hårdare krav på flyktingarna.
Det är populärt; ställ krav! Arbetsplikt utan
ersättning skall införas, och det blir en bestraffning
om man inte fullgör sin uppgift. Skärpta kriterier
för förnyad ansökan har föreslagits. Lyckligtvis har
detta undanröjts av utskottet. Tidsbegränsade
tillstånd är ett annat förslag, som drar i den här
riktningen.
Jag har i en motion anfört en del kritiska
synpunkter på regeringens förslag. Några av mina
yrkanden tillgodoses i utskottets betänkande, och
det är jag väldigt tacksam för -- jag vill uttala ett
tack för det. Men min kritik kvarstår beträffande
den nya ordning som införs för
förläggningsverksamheten och när det gäller
tvångsmedel som införs mot flyktingar som inte
anses vilja göra rätt för sig.
I det här inlägget vill jag emellertid begränsa mig
till några kritiska synpunkter och reflexioner kring
förslaget om tidsbegränsade uppehållstillstånd. Det
är ett förslag som numera omfattas av alla partier
här i riksdagen. Icke förty finns det skäl att föra en
debatt om detta. Det saknas en debatt och en
analys av en rad frågor.
Den första, övergripande frågan för mig är: Vilket
problem är man ute efter att lösa? Vad är det man
tror sig kunna åstadkomma med tidsbegränsade
uppehållstillstånd?
Om vi ser på erfarenheterna under årens lopp, finns
det då något exempel, i historisk tid, där man
tidsbegränsade uppehållstillstånd skulle ha kunnat
lösa något problem? Om vi ser på de olika
flyktinggrupper som har kommit till Sverige under
årens lopp -- från Grekland, Irak, Etiopien och
Chile -- visar det sig att man inte i något fall efter
andra världskriget skulle ha löst några problem om
man hade haft tidsbegränsade uppehållstillstånd på
sex plus sex månader.
Vilka problem löser man i dagens situation med
uppehållstillstånd på sex plus sex månader? Skulle
bosniernas problem kunna lösas? Nej, de har redan
varit här en mycket längre tid än sex plus sex
månader. Tvärtom menar jag att systemet skapar en
del problem. Avsikten skulle vara att ta emot dem
som flyr från konflikter och kriser, vilka kan
bedömas ha en kortare varaktighet. Vilka kriser är
det, och hur bedömer man det? Finns det några
exempel på sådana?
För dem som får tidsbegränsade tillstånd skapar
systemet en förlängd ovisshet och otrygghet. Det
finns rika exempel på alltför lång tid av otrygghet
och ovisshet. Det är många grupper --
kosovoalbanerna är ett exempel, bosnierna ett
andra och somalierna ett tredje exempel -- som
länge har fått vistas här i väntan på klarhet om
tillståndet i hemlandet. De har i praktiken haft
tillfälligt tillstånd i och med att det har varit stopp
för behandling av ärenden över huvud taget.
Systemet har inte löst några problem utan skapat
otrygghet och psykiska svårigheter.
Det finns risk för att det skapas ett B-lag bland
flyktingarna. Naturligtvis omöjliggörs
kommunplaceringar och därmed
integrationsinsatser för den här gruppen. Det sägs
ju i klartext att integrationsinsatser inte skall vidtas.
Men det kan ändå hända att man efter två
uppehållstillstånd på sex månader måste bevilja
permanent tillstånd. Då har en lång tid av
integrationsinsatser gått förlorad.
Jag noterade nyligen att Birgit Friggebo i ett något
affekterat inlägg sade att vi aldrig skall skicka ut
flyktingar som har etablerat sig utan att de i så fall
skall få resa frivilligt.
Då är min fråga: När är en flykting etablerad? Är
man etablerad efter att ha fått ett par tillfälliga
tidsbegränsade tillstånd? Meningen är ju att
statsmakten efter beviljade tillstånd skall kunna
säga: Nu skall ni ut. Nu bedömer vi att krisen i
hemlandet inte är av tillräckligt allvarlig art, så nu
får ni åka hem.
Detta kräver förnyade prövningar och
bedömningar av tillståndet i landet. Det kräver
naturligtvis också individuell prövning, eftersom
somliga kan ha asylskäl. Jag menar att situationen
skapar ökad byråkrati.
Vad händer med barn till föräldrar med temporära
tillstånd? Jag är rädd att det blir smittoeffekter och
godtycke. Men detta är fråga om en trend. Jag
upplever att det är att sticka huvudet i sanden att
tro att det efter temporärt tillstånd skall finnas en
lösning.
Jag noterade att Invandrarverket ansåg att
somalierna som redan har vistats här under några
år skulle få tidsbegränsat uppehållstillstånd. Jag är
glad över att regeringen har beviljat dem
permanent tillstånd. Men detta är ett exempel på
hur smittoeffekter kan uppstå och hur trenden
breder ut sig.
En moderat talesman sade i TV häromdagen att
man generellt borde ha ett system som innebär att
när skyddsbehovet inte längre finns skall
vederbörande skickas hem.
Jag vill lyfta fram nämnda problem för att om
möjligt stimulera till en diskussion i frågan för
framtida bedömningar och för det utredningsarbete
som pågår i ärendet.