Herr talman! Precis som Georg Andersson tycker
jag att flyktingpolitiken och flyktingdebatten mer
och mer präglas av att det skall vara hårdare tag.
Det gäller inte bara flyktingpolitiken utan också
många andra områden. Solidariteten och rättvisan
i Sverige sitter över huvud taget trångt i dag. Det
blir svårare att få asyl. Man kan verkligen diskutera
om asylpolitiken är generös. Som exempel kan man
ta behandlingen av barn, framför allt de barn som
har varit länge i Sverige. När det gäller
behandlingen av barn har Birgit Friggebo medvetet
ändrat politiken i en mindre generös riktning, som
jag ser det. Men i dag skall vi inte debattera den
saken utan det gäller betänkandet om mottagande
av asylsökande.
Entreprenörsengagemanget när det gäller
förläggningsverksamheten, som det talas om i
betänkandet, kan vara positivt. Jag tänker speciellt
på de ideella organisationerna och deras
engagemang i flyktingpolitiken. Den frågan
aktualiserades för övrigt redan under den
socialdemokratiska regeringens tid.
Kyrkor och folkrörelser kan göra en mycket viktig
insats i flyktingpolitiken och flyktingmottagandet.
Jag delar utskottets bedömning att man skall
utnyttja frivilligorganisationerna mer, när de själva
vill. Det är en insats som jag tror kan göra
flyktingdebatten gott.
Bland de här organisationerna finner vi inte samma
negativa attityd till flyktingar som vi finner i andra
delar av samhället.
Jag hade tänkt att koncentrera mig på en fråga,
nämligen frågan om meningsfull sysselsättning. Till
denna fråga är frågan om ersättningen, den s.k.
dagersättningen, kopplad. Som motionär är jag --
för att anknyta till vår motion i sammanhanget --
väldigt tveksam till den metod som innebär avdrag
på dagersättningen om anvisad sysselsättning inte
fullföljs.
Det här är ett typiskt uttryck för just hårdare tag.
Man skall minsann ge igen med en ordentlig spark
om en person inte sköter sig. Det skall bli ordning
och reda i Sverige. Det är den attityden som finns i
bakgrunden i den här frågan. Detta gör mig alltså
tveksam. Det hela får faktiskt karaktären av
tvång -- det skall råda arbetsplikt. Villkoren är
väldigt oklara i detta avseende.
Om Statens invandrarverk skall fatta beslut om
nedsatt dagersättning skall det, om jag har förstått
detta rätt, ske utifrån ett underlag t.ex. från en
entreprenör. Det är uppenbart att det genom det
här underlaget uppstår en risk för godtycke och
missbruk. Entreprenören måste rimligen vara den
som anvisar arbetsuppgifterna. Det skall väl inte
Invandrarverket göra. Jag utgår alltså från att det
är entreprenören som gör det.
Genom en sådan här konstruktion med avdrag på
dagersättningen kan systemet utvecklas så att
asylsökande hamnar i en tvångssituation. De kan
helt enkelt komma att utnyttjas. Jag säger inte att
det behöver bli så, men risken är uppenbar. Som
politiker skall vi ju försöka undanröja sådana risker
också. Därför tycker jag att det vore mycket bättre
med ett omvänt system som innebär att ersättning
utgår till den som gör en insats. Det är bättre än att
göra avdrag när man inte gör någon insats. Mitt
synsätt bygger alltså på att det skall vara ''morot'',
inte piska.
En sak som ännu inte berörts särskilt mycket i
debatten är återanvändarfrågan. Men den frågan
tas kanske upp här senare. Jag hoppas att
Invandrar- och flyktingkommittén verkligen rejält
tar tag i frågorna om återanvändningen. De
frågorna blir givetvis ännu mer angelägna om vi
inför tillfälliga uppehållstillstånd. Vi måste helt
enkelt flytta fram positionerna när det gäller den
s.k. repatrieringen, så att vi får en bättre
fungerande politik på detta område. Det har
funnits, och finns fortfarande, stora brister på
området. Men jag hoppas att vi får bra förslag här.