Herr talman! Jag är naturligtvis glad om Maud
Björnemalm inte menade att vara gnällig i den
meningen att egentligen tycka illa om förslagen i
regeringens proposition. Jag kunde inte tolka
henne på annat sätt, eftersom hon kallade den för
en allmän slaskproposition med diverse förslag och
var litet ironisk mot att Folkpartiet hade kritiserat
verksamheten tidigare o.s.v. Men låt oss lämna den
saken.
Maud Björnemalm oroar sig uppenbarligen för att
man inte skulle kunna skilja mellan vad som är
arbete och vad som är meningsfull sysselsättning.
Jag delar uppfattningen att om det skall bli en bra
verksamhet måste det också vara verksamhet
utanför förläggningarna. Men det finns en alldeles
utmärkt uppdelning: När människor själva skaffar
sig ett arbete på marknaden och får
marknadsmässig ersättning för detta, d.v.s. en lön,
då är det ett vanligt, normalt arbete och då träder
all arbetsmarknadslagstiftning in.
Här handlar det inte om detta. De asylsökande
skall inte få någon lön för det de uträttar. Frågan är
om man ändå skall ge sig in i att tillämpa en del av
arbetsrättslagstiftningen på dem. Det handlar inte
om tillsvidareanställning. Här handlar det om ett
kort engagemang under den tid som de är
asylsökande.
Maud Björnemalm vill att man tvångsmässigt skall
se till att allting tillämpas: länsarbetsnämnden skall
in, facket skall in, likaså arbetsrättslagstiftningen. I
propositionen har vi sagt, liksom man säger i
utskottbetänkandet, att det säkert kommer att vara
överläggningar med länsarbetsnämnden. Jag utgår
ifrån att det kommer att bli fråga om det från tid till
annan, men vi har inte velat föreskriva att det skall
vara ett absolut tvång. Det skulle onödigtvis
krångla till och byråkratisera verksamheten. Jag
tror nämligen att om man gör det blir det
utomordentligt svårt att få de volymer på
verksamheten som vi alla önskar.