Fru talman! Jag skall börja med att ta upp litet om
polisens roll i avvisningssituationer. Det är ju lätt för
människor att ha uppfattningen att polisen inte skall
ingripa, utan att det skall gå lugnt och värdigt till, och
jag delar den uppfattningen. Så bör det vara. Jag vet
att polisen i fall efter fall, när avvisningar skall ske,
visar ett mycket stort tålamod. Man diskuterar med
dem som har fått avvisningsbeslutet, och man talar
med dem som möjligen har medverkat till att gömma
dem det gäller i syfte att få en avvisning som sker
under lugna och värdiga former.
Så skedde också i fallet i Åsele, där man åtskilliga
gånger, vid samtliga tillfällen då avvisningsbeslut
kom, hade överläggningar med dem som sökte asyl
och hade fått avvisningsbeslut och med kyrkans före-
trädare. Men det gick aldrig att nå fram till en enighet
om hur detta skulle gå till.
Förr eller senare hamnar ju då polisen, som är
samhällets förlängda arm i dessa sammanhang, i en
situation då man måste ingripa. Det kan bli så här. Det
är klart att det är beklagligt - det inser jag också - att
inte få krama om sina vänner och säga hej då osv. Jag
har full respekt för den sorg och saknad som många
av de unga människorna i Åsele känner i den här
stunden av detta skäl: att de inte fick krama om dem
de tyckte om.
Självklart är det så att polisen alltid skall försöka
få till stånd frivillighet, men det går inte alltid. Då
måste de ingripa, därför att de beslut som samhället
har fattat faktiskt är de som måste gälla.
Någon sade här att det finns 7 500 personer gömda
i det här landet. Ja, det vet ju varken jag eller någon
annan. Vi vet bara att Rikspolisstyrelsen har efterlyst
7 500 personer. Eftersom vi inte har någon utresekon-
troll i Sverige är det sannolikt så att många har rest ut,
men man kan inte utesluta att många också finns kvar
i landet illegalt och har gömt sig undan verkställighe-
ten av avvisningsbesluten. Den rimliga tolkningen av
detta är alltså att inte tro att alla som saknas har gått
och gömt sig.
En annan fråga som togs upp var Schengenavtalet.
Schengenavtalet innebär inte att Sverige behöver
ändra sin nationella invandrings- och flyktingpolitik.
Det är viktigt att vi vet det. Vi har fulla möjligheter att
föra den politik vi önskar, och vi har naturligtvis ock-
så möjligheter att på ett aktivt sätt, både i ett Scheng-
ensamarbete - om vi kommer med där - och i EU,
operera i syfte att få våra grundvärderingar och tankar
att vara de som är giltiga i hela området.
Jag vill också gärna kommentera det här med am-
bassadrapporten. Jag är den förste att beklaga att
skvallriga uppgifter finns i en ambassadrapport. Jag
beklagar det djupt. Jag skulle till och med kunna gå så
långt att jag ber om ursäkt för att vi har den typen av
rapportering. Men regeringen har ändå att följa den
lagstiftning som finns på området och den offentlig-
hetsprincip som handlar om att alla handlingar i prin-
cip är offentliga fram till dess att man sätter en hem-
ligstämpel på dem. Och det är viktigt att vi har den
principen. Den är någonting som vi har vårdat och
värnat i alla tider från svensk sida, och vi driver också
denna princip och öppenhet i EU-sammanhang. Bara i
undantagsfall, när mycket starka skäl föreligger, kan
man ha en hemligstämpel på handlingar av den här
karaktären. Detta har bedömts efter mycket noggrann
genomgång av jurister på UD och på mitt departe-
ment, men också på Justitiedepartementet, och det
fanns inte några grunder för att bryta denna offentlig-
hetsprincip i just det här fallet.
I den mån det har läckt ut uppgifter, känner jag
inte till vem som har gjort det. Jag eller någon annan
har inte heller någon rättighet eller möjlighet enligt
svensk lag att efterforska denna läcka.
Barnkonventionen är kanske egentligen det vikti-
gaste vi har att diskutera just nu. Det är mot den bak-
grunden som regeringen har föreslagit och kommer att
tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppdrag att
se över hur barnkonventionen tillämpas. Kommittén
skall med förtur behandla frågan om barns ställning i
ärenden enligt utlänningslagen, bl.a. avvisning eller
utvisning där barn berörs.
Medan den parlamentariska kommittén arbetar
med sitt uppdrag avser regeringen att inte ta något
beslut om avvisning där barn som kommit att vistas
här en längre tid berörs och där barnens hälsa sätts i
fråga. Det gäller ärenden som lämnas över till rege-
ringen för beslut. Ett beslut av regeringen i ett sådant
fall skulle kunna innebära att en praxis läggs fast som
kan komma att ändras som ett resultat av kommitténs
arbete. Med hänsyn till den relativt korta tid det är
fråga om anser regeringen att resultatet och den par-
lamentariska kommitténs förlag kan avvaktas. Rege-
ringen utgår ifrån att myndigheterna under tiden för
kommitténs arbete också kommer att iaktta stor var-
samhet i hanteringen av sådana ärenden.