Fru talman! Det är sällan något engagerar nästan
hela svenska folket, men nu har det skett genom hän-
delserna i Åsele. För och emot regeringens beslut. För
och emot sättet att genomföra avvisningen. För och
emot även sådant som har hänt senare.
Kritiken om själva beslutet tycker jag är allvarli-
gast när det gäller hänsynen till barnkonventionen.
Regeringen säger att den har tagit stor hänsyn till
barnkonventionen främst genom att tänka på andra
barn än de berörda - det är vad statsministern har sagt
- dvs. främst genom att tänka på de barn som man
inte hade att behandla i de ärenden som låg på bordet.
Barnen Sincari har blivit brickor i ett cyniskt spel.
Det regeringen anklagar föräldrarna för gör den själv,
använder barnen för ett syfte, för att sända ut en sig-
nal, för att statuera exempel. Det är inte vad FN:s
barnkonvention, som vi har ratificerat, handlar om.
Den handlar om varje barns rätt. För övrigt anser jag
att barnens förankring i Sverige, integration i Åsele
och barnens hälsa skulle vara nog som humanitära
skäl till grund för uppehållstillstånd.
Det har från regeringens sida sagts att man är
överens om att det inte finns skäl. Är det så självklart
att det inte fanns andra skäl? Vi vet att rättssäkerheten
och mänskliga rättigheter sitter trångt i Turkiet. Har
den kurdiska minoriteten över huvud taget mänskliga
rättigheter i Turkiet? Dess existens erkändes inte ens
av myndigheterna så sent som för två år sedan. Det
var kriminellt att tala kurdiska.
Vi vet att det pågår ett krig i turkiska Kurdistan.
Sedan 1984 har minst 18 000 människor dödats. Det
är inte bara i krig som människor dör i Turkiet. De
dör också i fängelser och försvinner. Facit för 1995 är
40 försvunna och 17 döda i fängelser.
Fru talman! Regeringen har sagt: Men de har ju
ljugit. Lögnen är framför allt det skäl som har fram-
förts. Det kan vara enkelt att säga: Man får aldrig
ljuga, det kan vi aldrig premiera. Men är det så en-
kelt? Är fallet svart eller vitt? Familjerna Sincari
kommer från gränstrakterna mellan Turkiet och Irak
och tillhör en stor klan som på ett naturligt sätt har
rört sig över dessa gränser mellan Turkiet och Irak.
De berörda familjerna har bott på båda sidor. Vad är
den absoluta lögnen?
Vad kan tolereras och förlåtas om syftet är att
skydda liv? Jag vill ta ett par exempel. Det första är
judarna. De judar som ljög om sitt ursprung och und-
kom Auschwitz och andra koncentrationsläger, var
det rätt eller fel? Döm själv. Det andra exemplet jag
vill ta gäller en svensk, tidigare mångårig partiordfö-
rande och statsminister. I yngre dagar skengifte sig
Olof Palme med en kvinna för att hjälpa henne till
Sverige. Rätt eller fel? Döm själv.
Vad är mest rimligt? Vem är det mest rimligt att
pricka: den som ljuger för att skydda liv eller den som
utsätter andra för livsfara, förföljelse eller förtryck?
Var skall vi sätta in den största indignationen? Allt
kan inte avgöras genom byråkrati och paragrafrytteri.
Det ger oss inte det mänskliga, varma och mjuka
samhälle som jag tror att de flesta av oss eftersträvar.
Det gör samhällsklimatet kallt.
Med tanke på de judar som ljög om sitt ursprung
skrev i går Jackie Jakubowski i DN Kultur: "Lycklig
är en Blomberg eller en Carlsson som aldrig behövt
ljuga i en fråga som berör det mest existentiella - bara
om vallöften och om familjen Sincaris reskassa."
Jag skall inte nu upprepa den kritik av Arbets-
marknadsdepartementets roll i spridandet av grovt
felaktiga uppgifter som jag framförde i tisdags i frå-
gedebatten. Jag anmälde dessutom efteråt saken till
KU. Men jag skall ta tillbaka en av de saker som jag
sade då. Jag anklagade folk på departementet för att
vara kritiklösa. Men det visade sig efteråt att man
antagligen inte hade varit det, utan man hade tagit
reda på att uppgiften var felaktig. Men sedan spred
man ut den. Det får tala för sig självt.
Står statsrådet Blomberg bakom en sådan hante-
ring?