Fru talman! Med anledning av vad Eva Eriksson
sade om Polisen och dess svårigheter vid avvisningssi-
tuationer vill jag göra ett förtydligande. Jag har stor
respekt och förståelse för de svårigheter Polisen möter
i verkställningssituationer när personer som har fått
avvisningsbeslut inte vill medverka och när personer
runt omkring dessa gör vad de kan för att verkställan-
det inte skall äga rum.
Som seriös person och debattör kan man ställa sig
frågorna: Vad skall Polisen göra i sådana fall? Skall
avvisningsbeslutet inte verkställas? Vem är det som
bestämmer? Är det samhället och dess beslut som
skall efterlevas eller är det möjligen den asylsökande
egen vilja?
Detta är ett mänskligt och humant dilemma.
Emellanåt hamnar man i en klämma - kanske gjorde
man det i Åsele. Men kan man i första hand lasta
Polisen för detta? Det är en viktig fråga som man
skall ställa. Det kanske även fanns andra som hade
medverkat i detta fall så att det blev som det blev.
Engagemang - skall inte det löna sig? Ja, det är
klart att jag kan hålla med om åsikten att det är bra
om engagemang lönar sig. Det är viktigt att man kan
få lyckas när man engagerar sig. Å andra sidan: Är
det de reglerna och den typen av känslor som i första
hand skall styra flyktingpolitiken? Vad säger vi till
alla de tiotusentals människor som ingen har engage-
rat sig i och som har utvisats? Var hamnar frågan om
dessa människor i denna debatt och diskussion? Ingen
har sett dem. Ingen har sett mamman eller pappan och
inte heller barnen. De lämnar det här landet tyst och
stilla. De gråter och tycker att livet är ganska besvär-
ligt.
Det är väldigt viktigt att klara ut att vi har regler
och regelverk att följa. Vi kan inte bara säga: Tack
vare att ni engagerade er får dessa människor stanna.
Dem som ni inte engagerar er i får inte stanna. I så
fall skulle det inte finnas någon rättvisa i dessa sam-
manhang. Jag erkänner gärna problemet. Jag önskar
att jag till de Åsele- och Lyckseleungdomar som har
suttit i mitt rum och pratat kunde ha sagt att dessa
familjer får stanna i Sverige. Jag önskar att jag kunde
ha sagt det utifrån det regelverk som vi har för vår
flyktingpolitik. Men jag kunde inte det.
Jag inser hur djupt sårade dessa ungdomar är för
att de har mist sina vänner, och jag har stor respekt för
detta. Jag hoppas innerligt att de inte ger upp sitt en-
gagemang för resten av livet bara därför att de vid ett
tillfälle inte fick som de ville. Jag tycker att detta
engagemang är väldigt viktigt och värt att uppmuntra.
Men detta får inte ske på bekostnad av andra männi-
skor som skall avvisas och som inte har någon som
ställer upp för dem.
Jag skall nämna något om Invandrarverket och
dess roll. Under 1992-1993 hade Invandrarverket
drygt 5 000 anställda. I dag är siffran 1 800, och den
fortsätter att minska. Det är viktigt att känna till denna
kraftfulla neddragning i Invandrarverkets verksamhet.
Jag vill gärna klarlägga en sak eftersom det före-
ligger så många missförstånd kring den - en del
omedvetna och andra, här ifrån talarstolen, sannolikt
medvetna.
Det har aldrig förts någon klappjakt på personer
med invandrarbakgrund som har fått permanenta
uppehållstillstånd i Sverige. Det har inte förts någon
sådan från den socialdemokratiska regeringens sida
och inte heller från den tidigare borgerliga regeringen.
Det förs ingen sådan klappjakt på personer med per-
manenta uppehållstillstånd i Sverige nu heller, vare
sig av regeringen eller Invandrarverket. Det kommer
inte heller att föras någon klappjakt på personer med
permanenta uppehållstillstånd. Det är viktigt att lägga
fast detta. Jag vill bestämt tillbakavisa alla påståenden
om att Invandrarverket skulle bedriva någon sådan
verksamhet.
Däremot tycker jag att det är höjden av oansvarig-
het att riksdagsledamöter från denna talarstol helt
bortser från att det är riksdagen - denna församling -
som har bestämt att Invandrarverket skall ha dessa
uppgifter. Omprövning skall ske vid indikationer om
att en identitet, som har lett till ett permanent uppe-
hållstillstånd, inte är riktig.
Denna församling - Sveriges riksdag - beslutade
1989 om en skärpning av lagstiftningen i detta avse-
ende. Permanenta uppehållstillstånd skall återkallas
om de har getts på oriktiga grunder. Det ansvaret bör
riksdagsledamöterna påta sig, och inte skjuta det på
enskilda tjänstemän i Invandrarverket, som hängs ut
som om de vore inkompetenta och okunniga och gör
något som de inte borde. Det är riksdagen som har
beslutat om detta och det är Invandrarverket som utför
det.
Invandrarverket skall följa denna lagstiftning se-
dan 1989. Det är viktigt att dessa tillstånd prövas på
nytt. Verket återkallar alltså inte tillstånden, utan en
ny och mycket noggrann undersökning görs. Man
utreder fall där indikationer finns på att identiteten är
felaktig. Det vore mig totalt främmande att svenska
myndigheter skulle göra motsvarande utredningar om
människor utan att det finns välgrundade misstankar
om felaktigheter.
Invandrarverket betonar i sina egna riktlinjer att
människor får förnyat tillstånd om bl.a. något av föl-
jande skäl föreligger: att utlänningen har asylskäl
gentemot sitt riktiga hemland, att de humanitära skä-
len är starkare än kravet på återkallande, att myndig-
heterna inte tillräckligt utrett identitetsfrågan eller
andra skäl. Jag vill med kraft uttala att om det finns
barn inblandade skall självfallet särskild hänsyn tas
till dem. De humanitära skälen skall då väga extra
tungt, allt i enlighet med barnkonventionen.
Om våra myndigheter skulle få svårigheter att bil-
da praxis i dessa ärenden förutsätter jag att de över-
lämnar några fall till regeringen för praxisbildning.