Fru talman! Jag tillåter mig i den här debatten att
visa känslor, även om det för några inte finns utrym-
me för känslor i flyktingdebatten.
Jag fick för några dagar sedan ett brev från Åsele.
Det kom från en av familjen Sincaris bästa vänner.
Brevet innehöll några frågor:
- Vad innebär en avvisning?
- Har jag inget människovärde då?
- Skall jag lämna alla mina tillhörigheter?
- Skall jag vara helt utblottad, eller får jag ta med
mina sparpengar utan att bli misstänkliggjord?
- Har jag rätt att ta avsked av mina vänner?
Den senaste tiden har vi i massmedierna kunnat
läsa om ett flertal fall där barnens rättigheter kommit i
kläm i samband med asylärenden och verkställande av
avvisningar. Familjen Sincari är ett exempel, men vi
har också kunnat läsa om och tagit del av den peru-
anska flicka Evelyn Barrantes och den tioåriga Chri-
sen Fernando, som nu har gått under jorden efter att
ha nekats uppehållstillstånd i Sverige efter åtta år i
landet.
Nyligen fick de båda pojkarna Samson och Tedros
från Lidköping, som bott i en svensk familj i fem år,
beskedet att de inte får stanna i Sverige längre. Det
här är en bild av ett hårdnande klimat i flyktingpoliti-
ken. Vart är vi på väg någonstans?
Avvisningen av familjerna Sincari i Åsele skedde
under former som starkt har upprört en bred allmän-
het. Många frågar sig nu om anständighetens gräns är
nådd. I vilt tumult med inslag av våld avvisades två
mammor med sina barn. Det väcker en rad frågor om
svensk flyktingpolitik och hanteringen av asylsökande
barn.
Vi i Folkpartiet vet att flyktingpolitik är svårt.
Men för oss liberaler är ändå bilden klar. Att visa
solidaritet med människor som har det svårt, som har
levt i svåra förhållanden i ett annat land, som har flytt,
som har lämnat sina vänner och sina nära och kära -
det får inte göras omöjligt i ett rikt land som Sverige.
Vi liberaler har alltid ansett att individens rättighe-
ter måste komma främst i dessa situationer. Vid ett
avvisningsbeslut måste varje enskild individs skäl för
uppehållstillstånd vägas var för sig. Detta måste även
gälla barnen. Barnkonventionen tillerkänner barnen
den okränkbara rätt som vuxna individer har.
Det finns i fallet Sincari åtskilliga saker att upprö-
ras över. Det jag tycker är värst är att regeringen
genom sitt agerande för att forcera fram verkställan-
det av avvisningsbeslutet åsidosatt den svenska rätts-
säkerheten - ett fundament i den svenska demokratin!
Därför har vi i Folkpartiet begärt att konstitutionsut-
skottet skall granska avvisningen av familjerna Sin-
cari. Att dessutom efter avvisningarna tillåta att famil-
jerna misstänkliggörs genom falska rykten om deras
ekonomi gör inte saken bättre.
I slutändan handlar det om en väldigt grundläg-
gande fråga: Har vi råd med människovärdet i en
krympande ekonomi?
Vi står inför svåra ställningstaganden framöver. Vi
vet från beräkningar från Rikspolisstyrelsen att det
finns 7 600 flyktingar som gömmer sig i Sverige. Av
dessa är ungefär 1 500 barn. Har vi råd att ge dessa
barn en möjlighet till ett drägligt liv? Har vi råd att
visa medkänsla i Sverige? Jag och Folkpartiet tycker
det. Vi vill därför att regeringen skall ta initiativ till
att klart föreskriva att barnfamiljer som har varit här
under lång tid och rotat sig i Sverige får stanna. Vär-
det för dessa människor av att få stanna i Sverige kan
aldrig mätas i pengar.
Den klappjakt på flyktingar som beviljats uppe-
hållstillstånd som nu aviserats från Invandrarverket är
skrämmande och måste stoppas. När man läser i
dagspressen att Invandrarverkets tjänstemän säger att
de nu får ärendena serverade på guldbricka måste man
undra vad som håller på att hända i vårt samhälle.
Jag förstår att det är omöjligt att sätta sig in i si-
tuationen att gå och vänta på att bli avvisad från ett
land där man kanske levt en stor del av sitt liv. Hur
kändes det för familjerna Sincari, som redan var
splittrade, då de ställdes inför ett tjugotal poliser med
uppgift att verkställa avvisningen? Vad tänkte de på?
Kanske undrade de över om de hade rätt att ta farväl.
Kanske undrade de vart de skulle ta vägen när de kom
till flygplatsen. Vad fanns i barnens huvud? Hur kän-
ner en tioåring som får lämna fotbollsskorna som han
köpte för pengar han samlat in på att panta flaskor?
Har vi något ansvar för sådana triviala saker? Är
detta humant?
Vi har ansvar! Detta är inte humant!