Fru talman! Torsdagen den 11 januari 1996 fram-
står som den dag då Sverige förändrades. Det var då
regeringens beslut att avvisa de två kurdiska familjer-
na i Åsele verkställdes. Det var då svenskt myndig-
hetsutövande sattes på prov. Det var då svenska lagar
och FN:s konventioner kom att prövas. Det var då
intentionerna i socialdemokratisk flyktingpolitik syn-
liggjordes.
Men det var också den dag då ett helt samhälle i
Sverige visade vad solidaritet egentligen är. Och det
var de unga i Åsele som visade vägen och tvingade
vuxensamhället att ställa upp för solidariteten. Genom
sin envisa kamp har de gett många vuxna i Sverige
mod att träda fram och visa sitt engagemang. De har
gett de redan engagerade ny ork, och de har visat på
det bästa av alla sätt att bekämpa främlingsfientlighet.
Det är inte första gången Sverige bryter mot barn-
konventionen, sade Lisbet Palme. Vi är flera ledamö-
ter som försökt att visa på det. Vi är ombedda att inte
diskutera enskilda fall. Men hur många fall behövs för
att det skall anses handla om principer?
Det är bra att propositionen om ny flyktingpolitik
dras tillbaka för en översyn. Men regeringen borde
samtidigt dra tillbaka de många inskränkningar av
asylrätten som finns i propositionen. Man tar t.ex. bort
humanitära skäl, utom av medicinska orsaker, och
begreppet krigsvägrare. Anhöriginvandringen stryps
radikalt.
För två månader sedan säger Utlänningsnämnden i
ett beslut: "Nämnden konstaterar inledningsvis att
svenska myndigheter och domstolar inte tillämpar
annat än svensk lag. Barnkonventionen är inte svensk
lag." Vänsterpartiet har länge krävt att barnkonven-
tionen införlivas i svensk lagstiftning. Det är bråttom,
eftersom det finns många liknande fall i Sverige. Vi är
många som t.ex. upprörs över hur en tioårig flicka och
hennes familj från Sri Lanka tvingas gömma sig för
att undgå en felaktig avvisning som strider mot barn-
konventionen.
Trots att ingen vet var deras föräldrar befinner sig
beslutade Invandrarverket för en månad sedan att
avvisa sex kurdiska syskon till Turkiet. Barnen är
analfabeter och vet inte hur gamla de är, men tjänste-
mannen på Invandrarverket bestämde att det äldsta
barnet är 19 år och det yngsta 7 år. Dessa barns brott
är att de inte sökte asyl förrän de nådde sin bror i
Sverige. Enligt handläggaren kan det inte tolkas på
något annat sätt än att de vill dölja något.
Enligt barnkonventionen är Sverige skyldigt att
söka föräldrarna till ensamma asylsökande barn. För
att konventionens krav på handläggning av barnären-
den inte skall stå i strid med att de sex ensamma kur-
diska barnen avvisas säger tjänstemännen:
"Emellertid hindrar inte detta faktum att verkställighet
kan ske till Turkiet av hela syskongruppen. De äldsta
får då, eftersom de är myndiga, ikläda sig
´föräldraansvaret´ för hela gruppen." Vad säger
statsministern och invandrarminister om det föräldra-
ansvaret?
I stället för att åka landet runt och genomföra raz-
zior mot invandrare borde den arbetsbrist som upp-
stått på Invandrarverket på grund av den restriktiva
flyktingpolitiken innebära att det nu finns tid för
tjänstemännen att ägna sig åt att uppfylla barnkon-
ventionens krav.
Fru talman! 6 kap. 3 § utlänningslagen säger om
förvar av barn: Barnet får inte skiljas från sin vård-
nadshavare eller, om de är flera, en av dem genom att
vårdnadshavaren eller barnet tas i förvar. Vid avvis-
ningen av familjerna Sincari hämtade polisen två av
barnen vid skolbussen, och barnen förvarstogs. Enligt
uppgifter i pressen och från familjernas juridiska
ombud satt barnen i förvar utan vårdnadshavare i
cirka sex timmar.
Socialförsäkringsutskottet säger i sitt betänkande
1992/93:SfU3 att förvar av barn bara får tillgripas
efter det att man prövat att ställa barnet under uppsikt.
En sådan prövning gjordes inte i Åsele. Enligt social-
tjänstlagen skall socialtjänsten dessutom vara närva-
rande.
Statsrådet Blomberg har upprepade gånger i
kammaren hävdat att svenska myndigheter följer
svensk lagstiftning och FN:s konventioner och att han
litar på att de fattar riktiga beslut. I Dagens Nyheter
svär sig statsrådet fri från allt som gått snett, allt sjab-
bel och alla missgrepp i samband med avvisningen av
Åselefamiljerna. Jag har alltid trott att det var högste
chefen, i det här fallet statsrådet, som skall ta det fulla
ansvaret för och konsekvenserna av det som händer på
ett departement och de myndigheter som är under-
ställda departementet. Det fulla ansvaret vore att låta
familjerna Sincari komma hem till Åsele igen. Det
fulla ansvaret vore att se till att Sverige åter för en
generös och human flyktingpolitik byggd på andra
värderingar än ekonomi.
Fru talman! För ett halvt år sedan offentliggjorde
Invandrarverkets chef, Björn Weibo, att fäderna Sin-
cari uppgett som asylskäl att de varit aktiva i PKK,
vilket Weibo hävdade var lögn. Jag tar inte ställning i
sakfrågan. Men om det är en lögn räcker det för tur-
kiska myndigheter att tortera dem - är det sant är
deras liv i fara. Åselekurderna har dock ett stort sym-
bolvärde för regeringen. Därför har UD träffat turkis-
ka kolleger för att framhålla vikten för svenska rege-
ringen att ingenting händer familjerna och att de inte
utsätts för några problem.
För fyra år sedan sökte en manlig kurd asyl i Sve-
rige. Han avvisades 1993. Svensk polis överlämnade
honom till turkisk polis, och han sattes i fängelse. I
protokollen står att han erkänt samröre med PKK.
Han åtalas för mord på två byvakter. Han döms till
döden, överklagar och får livstids fängelse. Invand-
rarministern har vid upprepade tillfällen talat om de
80 000 människor som avvisats från Sverige. Jag
önskar att han hade gett dem lika stort symbolvärde
att han hade framhållit vikten av att inte någon avvi-
sad utsätts för några problem efter avvisningen från
Sverige.
I protokollet från rättegången står att turkiska
myndigheter följt denne kurds arbete i Sverige. Att
turkiska myndigheter systematiskt kartlägger kurder i
Sverige kan inte vara en överraskning för en invand-
rarminister eller invandrarmyndigheter. Det borde
ingå i kunskapen om förhållanden i olika länder i
stället för den kunskap invandrarministern och in-
vandrarmyndigheterna skaffar sig via oriktiga uppgif-
ter och skvaller i ambassadrapporter.