Fru talman! Att det finns många flyktingar i värl-
den är redan välkänt för alla. Låt mig bara påminna
om att FN:s flyktingkommissarie anger att ungefär 50
miljoner människor har tvingats på flykt utanför sitt
lands gränser eller är på flykt inom det egna landet.
Ännu fler har mer eller mindre frivilligt ryckt upp
sina rötter för att söka sig en bättre tillvaro någon
annanstans.
Låt oss inte heller glömma alla de människor som
lever under liknande förtryck och under liknande
miserabla förhållanden men som - i varje fall inte än
- har valt flykten som utväg.
Hur skall vi som land förhålla oss till den här
verkligheten? Vad kan vi göra för att ge vårt bidrag
till kampen för mänskliga rättigheter, till kampen för
anständiga levnadsvillkor, för att på sikt skapa en
tryggare värld för oss själva och våra barn? Vad kan
vi göra inom ramen för flyktingpolitiken?
Låt oss först se på den invandring vi haft och för
närvarande har!
Sedan 1950 har omkring 1 700 000 människor in-
vandrat till vårt land från andra länder. Ca 900 000
har lämnat landet. En del av dem har också varit
svenska medborgare. 1950 fanns knappt 200 000 som
var födda i utlandet. Nu är antalet betydligt över
900 000.
Ungefär en tredjedel har kommit av politiska skäl
eller på grund av svåra förhållanden i sitt hemland.
Omkring en tredjedel har kommit i huvudsak för att
arbeta här, särskilt under 60-talet. Cirka en tredjedel
har kommit som anhörig till någon som redan bor här
i Sverige.
Under det senaste årtiondet har invandringen från
ett antal länder varit ganska stabil med sammanlagt ca
20 000 personer per år. Därtill kommer att vi har haft
en tilltagande invandring från enskilda länder, som
brukar vara i några få år, i samband med kriser av
olika slag. Senast har det rört sig om f.d. Jugoslavien,
Somalia och Irak. Sammantaget har antalet asylsö-
kande ökat kraftigt sedan mitten av 80-talet.
Utvecklingen har varit ganska likartad i övriga
västeuropeiska länder med mycket kraftig ökning av
antalet asylsökande från mitten av 80-talet till början
av 90-talet.
En studie för ett par år sedan visade att många haft
skyddsbehov och har fått stanna, medan andra fått
stanna trots att de enligt den nationella lagstiftningen
har saknat skyddsskäl. Detta har varit förenat med
stora samhällskostnader, som inte har kommit värl-
dens flyktingar till del. Därför har ett omfattande
förändringsarbete skett i alla de berörda länderna de
senaste åren, med bevarad uppslutning kring flykting-
konventionen som grund.
FN:s flyktingkommissarie har konstaterat att det
förekommer missbruk av asylsystemen och har också
uttryckt oro för att detta kan underminera ländernas
uppslutning kring asylrätten. Flyktingkommissarien
har därför visat förståelse för att länderna försökt
stävja detta missbruk.
När jag sett tillbaka på det senaste decenniet har
jag dragit två slutsatser. Den ena är att vi har kunnat
hjälpa många enskilda, utsatta människor och att detta
i princip har varit riktigt. Den andra är att vi inte har
varit tillräckligt bra på att använda våra trots allt rela-
tivt små resurser på ett solidariskt sätt för de utsatta
länderna, folken och de skyddsbehövande i världen.
Vilken politik skulle då vara bättre än den vi hit-
tills har fört? Låt mig kort skissera några av grunder-
na för en framtida svensk politik som jag tror på.
En princip jag tror på är att ge skydd och stöd åt
största möjliga antal. Resurserna är begränsade, beho-
ven närmast omättliga. För Sveriges del betyder det
att våra samlade resurser måste användas där de gör
mest nytta - det behöver inte alltid vara i Sverige.
Jag tror på global solidaritet och flyktingförebyg-
gande insatser ute i världen. Vi är redan ett av de mest
aktiva länderna och en av de största bidragsgivarna i
det internationella flyktingarbetet. Vi måste fortsätta
att vara bland de ledande nationerna. De fattiga län-
derna i tredje världen bär bördan av att hysa flertalet
flyktingar, och de måste kunna räkna med vår soli-
daritet. Det kräver resurser, stora resurser. Vi måste
också hålla fast vid respekten för mänskliga rättighe-
ter. Bland det mest lovande är just framväxten av ett
internationellt rättighetssystem, och uppslutningen är
särskilt stark i Europa, inte minst bland samtliga
medlemsstater i EU.
Europakonventionen om de mänskliga rättigheter-
na och FN:s flyktingkonvention är grundläggande. En
rad andra överenskommelser finns, bland vilka jag
särskilt vill nämna barnkonventionen. Regeringen
fäster stor vikt vid den och kommer därför att tillsätta
en parlamentarisk kommitté som får till uppgift att
skapa största möjliga samsyn om tillämpningen av
konventionen i förhållande till svensk lagstiftning.
De internationella förpliktelserna enligt konven-
tionerna och internationell praxis avspeglas i vår
lagstiftning och rättstillämpning. Det innebär även
fortsättningsvis en betydande årlig invandring till
Sverige.
Hur skall vi då arbeta för att nå resultat med den
här inriktningen?
På migrationspolitikens område, liksom på många
andra politikområden, räcker inte den nationella poli-
tiken till, i alla fall inte om den skall vara framgångs-
rik. Vårt medlemskap i EU betyder inte bara nya
åtaganden utan ger oss också möjligheten att agera
aktivt i EU för att främja de värderingar och mål som
vi tror på. EU:s samlade resurser på området är själv-
fallet mycket större än dem som vårt land disponerar.
De vägledande principerna inom EU stämmer väl
överens med vår uppfattning, men de måste vidareut-
vecklas och praktiskt genomföras i större utsträckning
än vad som hittills har skett. Flyktingskapet är en
påtvingad situation. Att kunna återvända till sitt hem-
land när förhållandena tillåter det är en mänsklig
rättighet. Vi behöver utforma en samlad återvand-
ringspolitik, och vi ansluter oss till den uppfattning
som FN:s flyktingkommissarie uttrycker, nämligen att
återvändande i princip är den mest eftersträvansvärda
lösningen på flyktingsituationen. Stödet till frivilligt
återvändande, t.ex. lämpliga utbildningsinsatser och
återuppbyggnadsprojekt i hemlandet, ser jag som en
del i en framtida svensk migrationspolitik.
Vi måste också ta till vara såväl utrikes- och sä-
kerhetspolitiken som handelspolitiken och bistånds-
politiken för att tillsammans med andra länder och
internationella organisationer komma till rätta med de
komplicerade orsakerna till att människor drivs på
flykt.
För att vi skall kunna värna asylrätten i vårt land
och göra det möjligt att ge skydd åt dem som bäst
behöver det krävs det tydliga regler som också funge-
rar. Det är svåra avvägningar som krävs av riksdag
och regering i utformningen och genomförandet av
denna politik. I många fall leder det emellertid fel att
ge alltför detaljerade anvisningar för hur myndighe-
terna skall fatta beslut. I stor utsträckning måste vi
överlämna åt myndigheterna att själva göra avväg-
ningar i de enskilda ärendena. En fortlöpande diskus-
sion om hur detta arbete utförs och bör utföras är
därför naturlig.
Min ledstjärna i utformandet av en ny politik är att
vår solidaritet skall rikta sig till dem som har det
svårast. Grundläggande för mig är att vi tillsammans
med andra länder skall ge stöd åt de miljontals flyk-
tingar som finns i olika delar av världen och att vi
skall värna asylrätten för dem som söker skydd i vårt
land. Vi måste föra politiken i ett globalt perspektiv i
samverkan med andra länder och internationella or-
ganisationer. Det blir en politik i skärningspunkten
mellan de förföljdas rättmätiga behov av skydd, beho-
vet av att minska välfärdsklyftorna i världen och för-
djupade ansträngningar att förebygga konflikter innan
de urartar i humanitära katastrofer.