Fru talman! Till UD:s skrift om barnkonventionen
har Sten Andersson skrivit ett förord som man åtmins-
tone kan tolka så, att socialdemokraterna är mycket
stolta över att man har lyckats driva igenom barnkon-
ventionen; man säger sig ha varit pådrivande.
Sverige var ett av de första länder som ratificerade
konventionen om barns rättigheter. Därmed har vi
åtagit oss att garantera dessa rättigheter för alla barn
och ungdomar i vårt eget land. Låt oss ta vara på
dessa möjligheter att förbättra villkoren för varje
individ i den nya generationen!
När man läser dessa ord och jämför dem med den
senaste tidens händelser undrar man: Vart är Social-
demokraterna på väg? "Signalerna" skiljer sig helt
från det språk som förordet till skriften om barnkon-
ventionen talar: Man utvisar barn och ungdomar.
Utvisningen av Åselefamiljen är väl den händelse som
är allra tydligast. Det är också den som har gjort att vi
i Miljöpartiet har krävt en debatt i invandrarfrågorna.
Bröderna i Lidköping är ett annat fall som också tyder
på att man inte längre bryr sig om barnkonventionen.
Listan över fall som man kan ifrågasätta utifrån barn-
konventionen eller Genèvekonventionen skulle kunna
göras mycket lång.
Det har också uppgivits att Invandrarverket har
överkapacitet och därför startar en klappjakt på gamla
ärenden. Det är så att man blir mörkrädd! Man kan
återigen höra talas om angiveri inom svensk flykting-
politik. Detta är horribelt. Och det är inkonsekvent.
Om Invandrarverket har överkapacitet bör man väl
använda den på bättre sätt än till att jaga flyktingar
som har kommit hit för fyra, fem eller sex år sedan?
Jag vill i dag ha ett svar på frågan vart Socialde-
mokraterna är på väg i denna för oss så angelägna och
viktiga fråga.