Fru talman! Det gläder mig att invandrarministern
i sitt senaste inlägg visar att han har en känsla för att
det är någonting som har gått snett i Åsele, att den
insats som polisen gjorde kanske var i häftigaste laget
och att de signaler som kom till flygplats och polis
innan de kom till familjens advokat kanske ändå var
tveksamma.
Det ger mig en förhoppning inför framtiden om
den flyktingpolitik som vi skall diskutera framöver
här i kammaren. Det gör också att jag känner att jag
skulle kunna vädja till invandrarministern att hjälpa
mig med en sak. Jag vill nämligen inte bo i ett land
som skall bli en stat där människor anger varandra.
Det finns tillräckligt många historiska paralleller där
man kan se att så skapas inte ett gott samhälle.
Det skapas i stället när man har förståelse för var-
andra, när man lever tillsammans sida vid sida även
om problemen ibland kan vara stora. Socialdemokra-
terna har i många debatter och på andra ställen talat
om solidaritet. Och solidaritet är precis det som ska-
par det goda samhället genom att vi tillsammans ska-
par någonting. Det gäller också det samhälle som vi
tillsammans i vårt demokratiska land har byggt upp.
Jag skulle vilja vädja till invandrarministern att
stoppa dessa tendenser i tid och att invandrarministern
nu fördömer ett samhälle som bygger på att männi-
skor anger varandra. Det skulle vara en mycket bra
och klar signal. Det är något som håller på att hända i
vårt samhälle som vi inte riktigt kan styra.
Jag skulle också vilja vädja till invandrarministern
att inte låta Samson och Tedros i Lidköping bli ett
nytt Åselefall.
Kloka politiker vågar erkänna att de har gjort fel.
Jag skulle också vilja vädja till invandrarministern
att genom dessa åtgärder, genom att visa att Sverige
står för en generös och realistisk flyktingpolitik, tända
ett hopp för de människor som kämpar för en ny
svensk anständighet. Låt ljuset från Åsele lysa in i den
kalla tvårumslägenheten i Diyarbakir där två skräck-
slagna och trasiga familjer nu sitter en bra bit ifrån
den nedbrända by de flydde från och ännu längre från
den trygghet och människovärme de kände i Väster-
bottens inland. Det kanske kan hjälpa dessa familjer
att ändå få ett anständigt liv.
Kloka politiker vågar erkänna att de har gjort fel.