Vägverket

Fru talman! Låt mig börja med några kommentarer

till det som har sagts här under den senaste timmen.

Det är positivt att så många understryker att underhål-

let är minst lika viktigt som nybygge eller snarare

viktigare.

Det är smärtsamt men nödvändigt på kort sikt med

nedskärningar på de enskilda vägarna, säger Bo Nils-

son, men pengar kan nog komma redan nästa år. Så

tolkade jag också det han sade. Sedan får vi väl se i

protokollet exakt hur han formulerade sig.

Det som var intressant tyckte jag var att det fanns

en ganska betydande nyansskillnad mellan kommuni-

kationsministern och Bo Nilsson när det gällde synen

på motorvägar. Bo Nilsson underströk att det skall

vara rätt målstandard, med undertonen att det nog bör

vara motorväg i flera fall än man i dag säger, medan

Ines Uusmann sade att det är olyckligt att bygga

mycket hög standard på några få sträckor. Nog läste

jag in en viss skillnad mellan kommunikationsminis-

tern och Bo Nilsson. För min del vill jag nog stödja

Ines Uusmanns uppfattning.

I mitt hemlän finns det lysande exempel på hur

vansinnigt vägpengarna faktiskt används. På den allra

bästa vägsträckan mellan Stockholm och Sundsvall

håller nu Vägverket för fullt på att bygga ut motor-

vägsstandard söder om Gävle för många hundra mil-

joner kronor, medan sträckan Söderhamn-Hudiksvall,

som har väntat i årtionden, får ligga kvar med mycket

dålig standard. Det tycker jag är ett gott exempel på

att Vägverket inte alltid använder pengarna på ett

optimalt sätt. Att bygga ut den bästa sträckan mellan

Stockholm och Sundsvall från den 13-metersstandard

som den fick för bara några år sedan till motorvägs-

standard kan aldrig vara en rimlig användning av

pengarna.

Sedan vill jag säga några ord om den analys som

så många lutar sig emot. Bl.a. Bo Nilsson sade: Vi

kommunaliserar inte, vi analyserar. I det låg, om jag

förstod det rätt, att man inte är beredd att tillstyrka

kommunalisering av pengarna.

Vi från Centern stöder också analysen. Jag vore i

och för sig glad om det gick att läsa in allt det som Bo

Nilsson och andra gör i skrivningen. Men läser man

noga det som sägs i utskottsbetänkandet finner man

att utskottet bara säger att man skall avvakta med

förhandlingar med Svenska kommunförbundet om en

överföring av de statliga medlen till kommunerna till

dess analysen är genomförd. Kan man redan nu säga

att analysen kommer att visa att det är fel att föra över

det här ansvaret på kommunerna är det utmärkt. Men

så står det inte riktigt om man läser i betänkandet.

Men jag hoppas att man kan tolka det på det sättet.

Hela den här debatten tycker jag visar på hur pa-

radoxalt man kan använda samhälleliga pengar. Man

pratar ganska litet om miljardrullningen till alla de

stora projekten. Man drar ned litet grand på byggan-

det, inte mer.

Men när det gäller den lilla posten, de 100 miljo-

nerna till enskilda vägar, tar man fram den riktigt

stora yxan.

För den som roar sig med att läsa statistik är det

rätt intressant. Om man tittar på statistik från t.ex.

1980 fram till nu finner man att de här anslagen har

legat ungefär stilla, om man räknar i rätt penningvär-

de. Men med den här förändringen blir det yxhugg, ett

Alexanderhugg. Det blir genast en halvering av peng-

arna. Det är ingen rimlig nedtrappning.

Av alla anslag i budgeten tror jag att det här är den

post som man hugger värst på. Till saken hör att Väg-

verket faktiskt hade äskat 925 miljoner kronor och

man anslår 329 miljoner kronor. Det är alltså en tred-

jedel av vad Vägverket faktiskt hade äskat. Även med

Centerns förslag blir det en avsevärd reducering av

det Vägverket faktiskt hade sagt.

Det här är ingen rimlig nedtrappning. Det är ett

Alexanderhugg som är orimligt. Jag hoppas verkligen

att alla de vittnesbörd som har kommit i kväll om att

det här inte är så bra och att vi borde återställa denna

post innebär att vi kan förverkliga det redan nästa år.

Som Sivert Carlsson och andra har understrukit är

detta finmaskiga nät av vägar oerhört viktigt. Det är

sammantaget ungefär dubbelt så långt som alla riks-

vägar, länsvägar och kommunala gator och vägar

tillsammans, 28 000 mil närmare bestämt. Det är

vägar som öppnar allmänhetens tillgång till skog och

mark, bär, svamp, jakt, fiske, rekreation, bad, turism

och allt vad ni vill. Det är vägar som bär fram råvaran

till skogsindustrins 70 miljarder årligen i exportin-

komster till landet. Det är vägar som gör deviser som

"Hela Sverige skall leva!" möjliga.

Den här ryggraden i landsbygdens infrastruktur

står naturligtvis inte inför något omedelbart samman-

brott om riksdagen mot allt förnuft beslutar som vi

kan befara i kväll. De vägföreningar och samfällighe-

ter som med stort ansvar sköter de här vägarna med

stöd av statliga pengar lägger naturligtvis inte ner

verksamheten och flyttar. De kämpar säkert vidare,

men med mycket mindre möjligheter att fullgöra sina

uppgifter på ett fullgott sätt. Därför vill jag än en gång

hoppas att det ligger något i det Bo Nilsson antydde,

att detta är ett undantag som vi skall reparera redan

nästa gång riksdagen har anledning att behandla de

här frågorna.

Skulle man inte göra det ligger en stor skada i

detta i det längre perspektivet. Det skulle naturligtvis

vara en oerhört allvarlig urholkning och degenerering

av ett mycket viktigt vägkapital som skulle ske. Kost-

naderna skulle långsiktigt växa när man tvingas sätta

in allt större reparationer och underhållsåtgärder om

några år. Det skulle alltså vara samma princip som vi

tillämpar med statsskuld och miljöskuld, det är barnen

och barnbarnen som får ta över.

I det här sammanhanget måste jag också kommen-

tera litet grand att Ulla Löfgren gång på gång tar

replik och säger saker som om moderaterna hade

anslagit mer pengar till enskilda vägar. Den moderata

reservationen bygger ju på att man skulle få mer

pengar genom bifall till en tidigare reservation. Det

vet naturligtvis Ulla Löfgren att kammaren inte kom-

mer att göra. Gång på gång talar hon ändå som om

moderaterna hade mer pengar. Men det har man inte,

utan man går i praktiken på utskottsmajoritetens för-

slag.

Jag vet inte om Ulla Löfgren har någon kontakt

med gräsrötterna hemma i Västerbotten. I så fall

skulle hon kunna lyssna på vad t.ex. LRF:s förbunds-

stämma i Västerbotten har sagt, att just Västerbotten -

Ulla Löfgrens hemlän - är det län i Sverige som drab-

bats hårdast eftersom man har det längsta samman-

tagna vägnätet. Till de riktigt stora förlorarna hör bl.a.

skogsindustrin i det här länet, Sveriges viktigaste

exportnäring. Den brukar ligga moderaterna varmt om

hjärtat. Då borde man förstå att det är olyckligt att så

här sker. Jag föreslår därför att moderaterna ansluter

sig till reservation 18, Centerns reservation, där vi

lyfter upp detta till en rimligare nivå.

Paradoxen med att skära ned så här dramatiskt på

de enskilda vägarna blir fulländad om man tänker på

att vi då rycker undan mycket av förutsättningarna för

att leva och verka samt ha en fungerande infrastruktur

på landsbygden, samtidigt som samhället faktiskt

lägger ner åtskilligt med pengar på att bygga ut de

digitala elektroniska vägarna över hela vårt land, inte

minst för att skapa likvärdiga förutsättningar för att

kommunicera via data, telefax osv. Nu är problemet

att timmertransporter, mjölkbilar och hemtjänstfordon

inte kan köra på de elektroniska vägarna. De behöver

också fysiska vägar.

Nej, fru talman, jag föreslår att socialdemokrater-

na, som under de senaste veckorna har visat ett bety-

dande mått av förnuft när det gäller uppgörelsen med

Centern, tar sitt förnuft till fånga även i den här frågan

och förenar sig med oss kring reservation 18. Varför

låta förnuftet vänta ett eller annat år, när det kan få

genomslag redan i morgon i omröstningen?

Jag yrkar alltså bifall till reservationerna 11, 13

och 18 i likhet med vad Sivert Carlsson har gjort.