Vägverket

Herr talman! Bristerna i socialdemokraternas his-

toriska och nuvarande trafikpolitik är uppenbara. Det

kommer till uttryck genom misstron till marknadskraf-

terna, övertron på regleringar, ryckigheten i väginves-

teringarna, obalanserna mellan investeringsmedel och

drifts- och underhållsanslag samt nu senast de enskil-

da vägarnas undervärderade betydelse för det svenska

vägsystemets totala funktion.

I och med att regering och riksdag på grund av det

statsfinansiella läget inte förmår att avsätta medel för

att drift och underhåll av våra vägar skall kunna hållas

på en nivå som säkerställer god hushållning, kan vi

bara konstatera att det är en kapitalföstöring som

pågår.

Egentligen är detta en historisk försyndelse. Såväl

nyinvesteringsnivån som drifts- och underhållsansla-

gen till vårt vägnät har varit upprörande illa behand-

lade, först och främst under 70- och 80-talen. Den

förra borgerliga regeringen tog ett krafttag under förra

mandatperioden för att "bygga igen" vad gamla soci-

aldemokratiska underlåtenhetssynder åstadkommit.

Riksdagen har antagit nya trafikpolitiska mål och

en planering för de kommande tio åren. Tyvärr har

detta inte varit tillräckligt. Det saknas fortfarande

modeller för hur vården av det vägkapital vi redan har

skall kunna hävda sig mot andra angelägna statsutgif-

ter. Bl.a. därför har vi moderater föreslagit en ned-

dragning av utbyggnadstakten i nya väginvesteringar

med 750 miljoner i förhållande till regeringens för-

slag.

Innan vi bygger oss fast i alltför många nya objekt,

som leder till att det äldre och lågtrafikerade vägnätet

får förfalla, måste vi hitta en modell som i statens

budget kan säkerställa drifts- och underhållsanslag

som medger att våra vägar hålls i stånd. En övergång

från beskattning av trafiken till ett system med trafik-

och miljörelaterade avgifter, där sambandet mellan

statens kostnader och intäkter för trafiken bättre klar-

gjordes, tror vi skulle underlätta en sådan utveckling.

Den påbörjade konkurrensutsättningen av Väg-

verket har visat hur stora effektivitetsvinster som där

finns att göra. Socialdemokraterna befarar att Väg-

verkets kompetens som beställare skall urholkas om

Vägverket bolagiseras och helt och hållet konkur-

rensutsätts. Den oron är än en gång ett bevis på Soci-

aldemokraternas statiska syn på all offentlig verksam-

het.

Får jag påminna Socialdemokraterna om en annan

stor statlig beställare, som inte längre finns men som

på sin tid var en av de mest kompetenta beställare

som jag känner till, nämligen den gamla Byggnadssty-

relsen. Den hade ingen egen regiverksamhet för att

upprätthålla sin kompetens men höll sig ändå i hög

grad med kompetens genom bl.a. sin kontrollfunktion

och den kompetensutveckling som hela tiden skedde

genom en viss personalrörlighet. Kompetensen späd-

des kontinuerligt på genom nyanställningar, och per-

sonal rekryterades från olika led i byggprocessen.

Vi tror alltså att Vägverket både kan behålla och

utveckla sin beställarkompetens, även om entrepre-

nadverksamheterna bolagiseras, konkurrensutsätts och

privatiseras. Vi vill därmed understryka att beslutet

om att bolagisera Vägverket fr.o.m. den 1 januari

1996 skall stå fast. Vi menar också att en fortsatt

omstruktureringsverksamhet inom Vägverket medger

att ytterligare 150 miljoner, utöver vad regeringen har

föreslagit, kan tas in genom besparingar i Vägverkets

administration.

Herr talman! Halveringen av anslaget till enskilda

vägar är ett slag i ansiktet på dem som i vägförening-

arna driver och underhåller 72 000 kilometer väg

upplåten för allmänheten. Speciellt provokativt ter sig

förslaget om man jämför drifts- och underhållskost-

naderna för det enskilda vägnätet med det lågtrafike-

rade helstatliga vägnätet. Drifts- och underhållskost-

naderna för de enskilda vägarna är nästan 40 % lägre,

och det statliga bidraget till dessa vägar är mindre än

50 % av kostnaden för motsvarande helstatliga vägar.

Givetvis är det i det ekonomiska läge som Sverige

befinner sig i rimligt att alla får vara med och dela på

bördorna. Men då är det ju inte heller mer än rimligt

att den del av det svenska vägnätet som drivs och

underhålls i helstatlig regi får bära sin del av bördan.

Av de upphandlingsförsök med drifts- och under-

hållsentreprenader som Vägverket hittills har gjort vet

vi att en konkurrensupphandling av drifts- och under-

hållsverksamheten innebär att stora besparingar kan

göras. Därför menar vi att 200 miljoner i besparing på

drifts- och underhållsanslaget till Vägverket bör göras

och att dessa medel skall överföras till anslaget för

drift och underhåll av enskilda vägar.

Givetvis hade det känts mer tillfredsställande om

vi hade sluppit föreslå denna nedskärning, då de me-

del som kan frigöras via effektivare upphandling mer

än väl behövs för att åtgärda eftersatt underhåll. Nu

har emellertid den socialdemokratiska regeringen

genom sitt oklara agerande försatt oss i denna situa-

tion. Jag tycker att det är märkligt att inte utskottsma-

joriteten är beredd att förena sig med Moderaterna

och se till att besparingen fördelas på ett rättvisare

sätt än vad regeringens förslag innebär.

Den 30 mars ställde jag här i kammaren frågan till

kommunikationsminister Ines Uusmann vad hon

tyckte skilde bilisten på det enskilda vägnätet från

bilisten på det allmänna lågtrafikerade vägnätet, som

motiverade den av regeringen föreslagna särbehand-

lingen ur besparingssynpunkt. Hon svarade då:

"Självfallet måste också vägnätet, både det regionala

länsvägnätet och det enskilda vägnätet, bli föremål för

de besparingar som vi alla skall bidra till för att få

landet på fötter."

Eftersom regeringen i sin budgetproposition om

anslaget till Vägverket har sagt: "Regeringen föreslår

således ett anslag för drift och underhåll som realt är i

stort oförändrat jämfört med idag." Detta innebär,

enligt regeringen, i stort ingen besparing.

Jag frågade Ines Uusmann om jag kunde tolka

hennes svar så, att Socialdemokraterna vill medverka

till att fatta ett mer rättvist beslut i denna fråga, som

medger att besparingen går ut över såväl det enskilda

som det allmänna vägnätet.

Ines Uusmanns svar blev följande: "Jag förutsätter

att riksdagen alltid fattar rättvisa beslut, åtminstone

med den nuvarande majoriteten."

Detta föranleder mig fråga Bo Nilsson: Tycker

den nuvarande majoriteten, som herr Nilsson repre-

senterar, att det är rättvist att den totala besparingen

på drifts- och underhållsanslag till vägar skall tas ut

genom en halvering av bidraget till enskilda vägar?

Utskottet har varit överens om att uppmana rege-

ringen att analysera hur medlen som anslås till enskil-

da vägar används. Vi moderater har menat att analy-

sen även borde innefatta de ca 40 000 vägkilometer

helstatliga vägar som har lika låg trafikbelastning som

många av de enskilda vägarna. Det finns kanske något

att lära av jämförelsen mellan enskilda och helstatliga

väghållares sätt att organisera och genomföra sina

drifts- och underhållsåtgärder.

Det kan ju inte heller vara helt ointressant för re-

geringen att fundera över vad som skulle hända om

staten kunde sänka sina kostnader för det lågtrafike-

rade vägnätet till samma nivå som för det enskilda.

Jag kan berätta för kammaren att resultatet skulle bli

en besparing på mellan 600 miljoner och 800 miljoner

kronor per år.

Miljöpartiet och Centerpartiet har i en gemensam

reservation föreslagit ett anslag på 500 miljoner ut-

över regeringens förslag. Mot bakgrund av vad jag

tidigare har sagt kan det kanske tyckas vara en rättvis

åtgärd, men då har man glömt det statsfinansiella

läget.

Det skall bli mycket spännande att i kammaren i

dag få se hur allvarligt Centerpartiet tar på sitt nya

samarbete med Socialdemokraterna. Är det allvarligt?

Det måste det ju vara om det skall bli trovärdigt. Blir

det då trovärdigt om Centern röstar på sin och Miljö-

partiets reservation om utökat bidrag till enskilda

vägar? Naturligtvis inte. Ett sådant agerande skulle

ytterligare försämra statens finanser och spräcka re-

geringens budgetförslag.

Det finns därmed två utvägar för Centerpartiet.

Den ena är att rösta med utskottsmajoriteten - Social-

demokraterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet. Det

andra är att rösta med Moderaterna. För statsbudgeten

blir resultatet detsamma. Jag ser med nyfikenhet fram

emot hur Centern kommer att agera.

Slutligen, Bo Nilsson: Vad kommer Socialdemo-

kraterna att göra om de enskilda vägföreningarnas

reaktion på riksdagens beslut blir att avstå från stats-

medel och att sätta upp vägbommar på stora delar av

vårt vägnät?

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall

till reservation nr 10 och ifall den vinner riksdagens

gehör även till reservation nr 17.