Fru talman! Jag lyssnade med stort intresse på Yvonne Anderssons anförande om barn till homo- och bisexuella föräldrar. Tyvärr delar jag inte Vänsterpartiets åsikt att problemet med Kristdemokrateras resonemang är att man osynliggör barnen i dessa familjer. Jag skulle vilja vända på beskrivningen och säga att problemet snarare är att Kristdemokraterna i sin retorik pekar ut och stigmatiserar dessa familjer och därmed också de barn som växer upp i dessa.
Det talas om att barn till homo- och bisexuella skulle löpa större risk att sakna trygghet och stabilitet i uppväxtförhållanden. Föräldrarna beskrivs som kortsiktiga och egoistiska i sina önskemål, och det antyds att lesbiska och bisexuella kvinnor som skaffar barn genom assisterad befruktning inte på sammma sätt som andra föräldrar beaktar barnperspektivet.
För mig, fru talman, är detta ett brännmärkande av barn till homo- och bisexuella män och kvinnor, och jag anser att det är beklagligt just på grund av det budskap som man därmed ger till dessa barn. Jag är inte på något sätt övertygad om att man därmed gagnar dessa barns rätt till en god och trygg uppväxtmiljö.
Det vore mig främmande att hoppas på att kunna gå igenom detta område i sin helhet på en begränsad talartid, men jag vill ändå konstatera att Kristdemokraternas resonemang på detta område dels saknar faktamässig grund, dels inte hänger ihop.
Låt mig först av allt säga att för mig som homosexuell känns det viktigt att framhålla att om det vore så att fakta och erfarenhet talade för att barn som växer upp i en homosexuell familj skulle få det sämre än andra barn generellt skulle jag självklart anse att detta vore något mycket viktigt att ta fasta på. Men fakta visar ju det rakt motsatta: Forskning och erfarenhet talar för att barn till homo- och bisexuella har liknande uppväxtförhållanden som andra barn.
Kristdemokraterna har flera gånger här i debatten sagt att 2002 års adoptionsreform skedde i strid med enhälliga experter. I själva verket är Kristdemokraterna det enda parti som står helt ensamma och saknar stöd bland expertisen, nämligen genom att Kristdemokraterna till och med tar avstånd från möjligheten till styvbarnsadoption för barn i homosexuella familjer, en reform som det vad jag kan se finns ett enigt stöd för från all expertis. När det gäller internationella adoptioner är det sant att vissa experter talade för och andra emot en sådan reform, men vi kan i varje fall konstatera att de våldsamma internationella reaktioner som förutskickades inför den reformen inte har blivit verklighet.
Slutligen, fru talman, talar Kristdemokraterna om att denna reform handlar om att frånta barn rätten till båda sina biologiska föräldrar. Men adoption tillkommer ju alltid på grund av att barnet inte kan bo ihop med sina biologiska föräldrar, och när det gäller insemination skulle det argumentet i så fall vara ett angrepp på alla former av insemination i enlighet med inseminationslagstiftningen. Jag undrar därför om Kristdemokraterna verkligen är beredda att dra de fulla konsekvenserna av det argumentet.
Avslutningsvis, fru talman: Ingen vuxen har rätt att kräva att bli förälder. Barnet har däremot rätt att komma till världen under så trygga omständigheter som möjligt. De barn som behöver adoptivföräldrar har rätt att få så bra adoptivföräldrar som möjligt.