Fru talman! När det gäller forskningsläget tvingas jag återigen korrigera Yvonne Andersson. Faktum är att den forskning som finns på barn som har vuxit upp i homosexuella familjer faktiskt till allra största delen baserar sig på antingen barn från tidigare förhållanden eller barn som har tillkommit just genom insemination. En stor del av den forskningen finns utförligt refererad i den utredning som låg till grund för 2002 års adoptionsreform där man ju också berörde frågan om assisterad befruktning.
Där framgår ju också med all tydlighet att den erfarenhet och den forskning som finns pekar på att dessa barn har uppväxtförhållanden och identitetsutveckling, vilket Yvonne Andersson var inne på, och så vidare som är likartade med hur andra barn har det.
När det gäller barnperspektivet vill jag hänvisa till vad jag sade i mitt förra replikskifte. Om man menar allvar med att det är viktigt att barn får kännedom om sitt biologiska ursprung borde det till exempel vara en sak som talar för att så många inseminationer som möjligt äger rum på svenska kliniker, där barn har en lagstadgad rätt att få vetskap om sitt biologiska ursprung, i stället för att dessa inseminationer äger rum i länder eller under förhållanden där sådana möjligheter inte finns.