Fru talman! Martin Andreasson nämner vad jag har sagt. I själva verket sade jag aldrig det. Men han har läst mitt manus och glömt att jag där strök över ställen där jag hade refererat till några andra som talade om detta, nämligen kunniga personer som Anders Agell, och jag kan citera honom: "Även om vi måste acceptera sociala förändringar och nya attityder hos människorna finns det anledning till oro för kärnfamiljens stabilitet i Sverige." Något som jag inte heller hade uppe i mitt anförande utan i mitt manus var att det var Lars Dencik som talade om vikten av kärnfamiljen därför att den erbjuder den förhållandevis säkraste miljön för barnens personliga och sociala utveckling. Men nog om det!
Det var expertorganisationer som i samband med utredningen, i den utredning som föregick den, lyfte fram att homosexuella inte skulle få prövas som adoptivföräldrar, och det var det jag nämnde.
Jag har inte talat om min sexuella läggning, men jag är heterosexuell och har fem egna barn och åtta barnbarn - om det spelar någon roll. Jag har inte jämfört med hur barn har det beroende på under vilka familjeförhållanden de växer upp. Jag har hållit mig borta från det därför vi vet förhållandevis lite, och jag vet inte ens om det är rimligt att jämföra det. Jag har valt ett annat perspektiv här i dag. Jag har valt att inte jämföra barn, utan jag har talat om de existentiella frågor som uppkommer i en människas liv, identitetsutvecklingen. Under hela livet har det visat sig att frågorna om ens biologiska härkomst har uppkommit och varför ens biologiska föräldrar inte vill ta ansvar för en som barn. Det är sådana frågor som har uppkommit. Det är de frågorna jag har tagit hänsyn till. Jag tycker att vi även i den här kammaren ska vara hederliga nog att ta upp dessa frågor: Vad är det för frågor vi lyfter fram, varför lyfter vi fram dem och vad ger vi för reaktioner på dem?
Därför vill jag också fråga om var barnperspektivet finns i det här, Martin Andreasson.