Herr talman! Vad som trots allt måste sägas så att
det kommer med i protokollet från den här debatten är
att homosexuella människor, som alla andra, är skyd-
dade mot våld och hets i svensk lag. Man har steg för
steg i brottsbalken och t.o.m. i tryckfrihetsförordning-
ens grundskrift fört in ett extra skydd, precis som vid
rasism, nämligen att det är en försvårande omständig-
het att bygga sitt agerande mot en medmänniska, t.ex.
att utöva våld mot någon, på att han eller hon är ho-
mosexuell.
Det finns alltså ett starkt skydd. Det kan förmodli-
gen förbättras, våra attityder till varandra kan förbätt-
ras och lagstiftningen kan förmodligen förbättras.
Men det jag säger är att det inte är alldeles säkert att
den bästa vägen är att utvidga tryck- och yttrandefri-
hetsbegränsningarna i lagstiftningen om hets mot
folkgrupp. Det är inte alldeles säkert att det är den
bästa vägen - det måste problematiseras. Detta måste
sägas emot; det tycker jag är viktigt.
Skall vi bara mäta diskriminering och våld är det
klart att kvinnor utsätts för en väldig massa diskrimi-
nering och våld. Utvecklingsstörda utsätts fortfarande
för diskriminering och våld. Invandrare, avvikare av
olika slag utsätts för diskriminering och våld i det
svenska samhället, och det måste vi alla stå upp emot.
Men det är inte alldeles säkert att den bästa lösningen
alltid är att inskränka tryck- och yttrandefrihetslag-
stiftningen.