Herr talman! Det tillhör politikens regler att argu-
menten skall värderas. Men jag kan understryka för
Håkan Holmberg och för alla andra att de argument
som jag för fram vilar på en mycket stark grund. De
vilar på behovet av ett försvar för tryck- och yttrande-
friheten. Det finns alltid argument för en annan upp-
fattning.
Bakgrunden till hets mot folkgrupp-lagstiftningen,
som vi är överens om, var det nazistiska folkmordet. I
den svenska lagstiftningen hänvisar vi till trosupp-
fattning och till härstamning.
Men tiden har inte stått stilla. Det är inte så, vilket
Håkan Holmberg indirekt antydde i sitt inledningsan-
förande, att vi som försvarar tryck- och yttrandefrihe-
ten skulle lida av homofobi, vara rädda för homosex-
uella. Det är inte alls så. Men vi säger att det finns
andra vägar att gå som inte inskränker tryck- och
yttrandefrihetslagstiftningen.
Sedan 1946 har det hänt oerhört mycket. 1987
kom t.ex. en lagstiftning som sätter fängelsestraff upp
till ett år för den näringsidkare som ägnar sig åt dis-
kriminering av någon, bl.a. mot bakgrund av hans
eller hennes sexuella läggning. 1987 kom också en lag
som ger en allmän åklagare rätt att öppna allmänt åtal
för förolämpning. Det nämns särskilt i fall där för-
olämpning har sin grund i hans eller hennes homosex-
ualitet. Den 1 juli 1994 kom ytterligare en förstärk-
ning i brottsbalken.
Det har alltså hänt oerhört mycket på det här om-
rådet i syfte att värna de homosexuella.