Fru talman! Först av allt vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på de fyra reser-
vationer som är bifogade.
Fru talman och ärade ledamöter av riksdagen!
Traditioner bör inte avvisas bara för att de är traditio-
ner. I dag behandlar vi sådana traditionstyngda storhe-
ter som den förekommande förhandsgranskningen av
film och videogram för offentlig visning som här-
stammar från 1911 och lagstiftningen om hets mot
folkgrupp som härstammar från tiden efter andra
världskriget och som handlar om ett införlivande av
en FN-konvention som antogs i FN-församlingen
1946 och som införlivades 1948. När man behandlar
sådana frågor bör man gå bakåt och sätta sig in i hur
fäderna och mödrarna till denna lagstiftning - till viss
del fundament i vår demokrati - har tänkt och resone-
rat. I centrum står ett väldigt starkt skydd för yttrande-
och tryckfriheten. Att försvara yttrande- och tryckfri-
heten och dess plats och stora utrymme i ett demokra-
tiskt samhälle är väldigt viktigt.
I tre olika reservationer vill reservanterna på olika
sätt förändra förhandsgranskningen av filmer och
videogram för offentlig visning. Jag kan inte finna
några särskilt starka argument för ett sådant stort
ingrepp som att ytterligare begränsa yttrandefriheten,
dvs. ytterligare förstärka censuren genom att införa
förhandsgranskning av videogram. Jag finner heller
inte att tiden är mogen för att slopa vuxencensuren
och på det viset öppna för den flod av våldsfilmer
som många befarar, kanske med rätta, att vi då kom-
mer att översköljas av.
Som många har varit inne på har den andra frågan,
den om lagstiftningen om hets mot folkgrupp, egentli-
gen tillkommit som ett skydd mot folkmord. Det är
den legala bakgrunden. Detta skydd infördes i många
länder samtidigt. En väldigt stor och omfattande de-
batt ägde rum i Sverige om hur denna begränsning av
tryck- och yttrandefriheten - det är det det handlar om
- skulle utformas och formuleras. Till slut stannade
man för att enbart peka ut trosuppfattning och här-
stamning. Och så har det varit sedan 1948.
Då kan man säga att bara för att det har varit så
sedan 1948 finns det ingenting som säger att vi inte
skulle kunna ändra det i dag, 1997. Det är ett riktigt
påpekande. Det är därför som det, inom många partier
och i dialog med medborgarna och de homosexuellas
organisationer och över huvud taget i den fria öppna
debatten i samhället, pågår ett ständigt prövande av de
fundament som det demokratiska systemet vilar på.
Problemet är att peka ut ytterligare folkgrupper.
När jag har satt mig in i den här frågan har jag kunnat
följa en debatt som blommade upp i slutet av 1960-
talet, som var mycket stor på 1970-talet, som gällde
kvinnor och som drevs av de mycket starka kvinno-
grupper och krav på jämställdhet som då bröt fram
och växte sig starka i det svenska samhället. Många
förslag kom fram om att kvinnor skulle skrivas in som
en särskild folkgrupp. Motiveringen var i stort sett
densamma och på många sätt starkare.
Håkan Holmberg och andra med honom har lyft
fram Folkhälsoinstitutets rapport som till stor del
handlar om våld mot homosexuella.
Om våldet skulle vara ett huvudargument för att
man skall föras in i hets mot folkgrupp-lagstiftningen
borde kvinnor stå långt före i kön, på grund av att en
kvinna om dagen statistiskt sett mister livet, i stort sett
bara därför att hon är kvinna och är gift med en
olämplig man. Det räcker alltså inte med det.
Det finns också ett problem som vi inte kan bortse
från, och det är om bara detta att man har samma
sexuella läggning innebär att man utgör en folkgrupp.
Nu vill jag inte ägna mig åt några juridiska eller poli-
tiska spetsfundigheter kring vad som är en folkgrupp,
men alldeles lätt är det inte.
Den hänvisning bakåt till nazisterna och utrot-
ningen av judar som Håkan Holmberg gör bör komp-
letteras. Det var naturligtvis många homosexuella som
miste livet, likt många fackföreningsledare och många
kommunister. Men inte heller de nämns i hets mot
folkgrupp-lagstiftningen.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till
hemställan i betänkandet.