Fru talman! Jag hade tänkt börja med att påminna
om den reservation som finns om biografcensuren. Nu
har Birger Hagård redan gjort det, så jag inskränker
mig till att liksom han yrka bifall till den konstruktion
som där föreslås, vilken innebär att man skyddar barn
och ungdom och behandlar vuxna människor som
vuxna. Jag tror att det är en avvägning i den här frå-
gan som många i det här landet spontant känner är
den riktiga, och det är på tiden att vi får ett beslut om
detta i stället för att skjuta det ännu längre fram i tiden
som majoriteten verkar vilja göra.
Jag skall i stället koncentrera mig på den viktigas-
te av de frågor som tas upp i det här betänkandet,
nämligen frågan om huruvida hets mot homosexuella
bör behandlas på samma sätt som hets mot t.ex. judar,
zigenare eller andra grupper under lagen om hets mot
folkgrupp.
Den här frågan var uppe redan förra året, med
samma partier för och emot som nu. Precis som den
gången är det viktigt att konstatera att det är en be-
stämd fråga som saken inte gäller. Den gäller inte
huruvida vi skall ha en hetslagstiftning eller inte. Det
har vi haft sedan 1948, tror jag. Principen att detta
skydd för utsatta minoriteter är nödvändigt har vad
jag vet aldrig på allvar ifrågasatts här i riksdagen.
Man kan, om man vill, föra en intressant princi-
piell debatt om den här lagstiftningens berättigande.
Den förs t.ex. just nu på Dagens Nyheters kultursida.
Men den som vill avskaffa lagen om hets mot folk-
grupp får begära ordet i en annan debatt. Vi utgår från
ett läge där denna lag finns och är allmänt accepterad.
Jag tror att det inte bara är här i riksdagen som det är
så; det här överensstämmer nog mycket väl med vad
en överväldigande majoritet av svenska folket tycker
om man får anledning att fundera på saken.
Majoriteten, som jag alltså kommer att kritisera
här, vill inte avskaffa den här lagen. Skillnaden mel-
lan majoritet och reservanter är att majoriteten inte
vill utsträcka denna lag till att också gälla hets mot
homosexuella. I en rad europeiska länder innefattar
hetslagstiftningen också sådan hets. Det finns också
ett mycket gott skäl för det, nämligen verkligheten.
Hets och hatpropaganda, ofta men inte alltid med
nazistiska förtecken, bedrivs alltid mot vissa tydligt
utpekade och bestämda grupper. Vi vet också mycket
väl vilka det är, för det har varit samma grupper i alla
tider.
Alla dessa grupper innefattas också av lagen om
hets mot folkgrupp, med ett undantag: homosexuella.
Det enda rimliga skäl jag kan komma på till att homo-
sexuella inte innefattas i den svenska lagen är för-
modligen den homofobi, eller vad man skall kalla det,
som finns i samhället och som förmodligen var ännu
starkare när lagen skrevs än vad den är i dag. Jag kan
inte bevisa det, men jag misstänker att man på den
tiden blundade för just denna del av propagandan mot
förment mindervärdiga människor som skulle dödas
eller drivas ut ur samhället.
I de nazistiska dödslägren var man inte lika disk-
ret. Judar, zigenare, homosexuella och utvecklings-
störda skulle utplånas från jordens yta. Det var syftet
bakom propagandan, och det var det man försökte
verkställa innan nederlaget i kriget gjorde att man fick
avbryta det hela. Nu höjs röster i olika länder, också i
Sverige, för att det här var rätt och riktigt och borde
fortsätta.
De som utsätts för detta och de som tillhör de
grupper som pekas ut, samma grupper nu som den
gången, har rätt till det skydd som rättssamhället kan
ge dem.
Vi borde kunna befria oss från äldre tiders ovilja
att se hela sanningen om den nazistiska människosy-
nen och den nazistiska hälsopropagandan och låta den
lag vi har för att skydda människor mot sådant här
innefatta alla de grupper som vi av erfarenhet vet
utsätts för denna propaganda. Det är inte fråga om
någon slumpartad eller godtycklig uppräkning, som
lika gärna skulle kunna innefatta hundägare eller
riksdagsledamöter, utan det handlar om mycket be-
stämda grupper som genom historien alltid utsätts för
samma typ av propaganda.
Förra året framfördes några stödargument som
skulle motivera varför ingen ändring av hetslagstift-
ningen behövdes. Det sades t.ex. att en förändring var
omotiverad. Lustigt nog säger man det i år igen i
betänkandet, på raden efter det att utskottet enigt har
citerat en utredning från Folkhälsoinstitutet som häv-
dar raka motsatsen. Någon sorts transportsträcka
mellan det ena och det andra kunde möjligen vara på
sin plats.
Det här preciserades aldrig förra året och har inte
preciserats i år heller. Noga besett gäller i så fall ar-
gumentet att det skulle vara allmänt omotiverat också
för den lagstiftning vi har. Men det är ingen som
vågar hävda det på allvar.
Det hette också att det skulle vara en inskränkning
i religionsfriheten att inkludera homosexuella i hets-
lagstiftningen. Men samma invändning kan ju riktas
mot den nuvarande lagstiftningen. Inte så att någon
religionsutövning är förbjuden, men att det faktiskt
inte går an att i religionens namn påstå exempelvis att
judar förgiftar brunnar, bryter ned folkmoralen eller
vad det kan vara. Den här argumentationslinjen har
majoriteten vist nog släppt i år.
Det hette också förra året att de homosexuella
skulle känna sig utpekade. Det argumentet dyker upp
igen. Men utpekandet sker ju i den extremt grova
propaganda som förekommer. Den är redan ett fak-
tum. De homosexuellas organisationer, som ändå är
de man får lyssna på för att utröna hur det ligger till,
upplever inte något som helst problem av det här
slaget. Skall man använda Birger Hagårds ordval,
hängas ut, kan man väl säga att är det några som skall
hängas ut, t.ex. med straff om det behövs, är det de
som bedriver hetsen. Men det går inte i dag, därför att
det inte finns någon paragraf som gör det möjligt att
ställa just personer som sysslar med hets mot homo-
sexuella inför rätta.
Det hette till sist också förra året att behovet redan
tillgodoses av den lagstiftning vi har om ärekränkning
och förtal. Men det begriper faktiskt var och en - jag
tror att majoriteten begriper det i år, för det kommer
inte igen i argumenteringen detta år - att detta är ett
alldeles orimligt argument. Den sortens brott handlar
om smädelser mot enskilda personer. Man påstår att
Pettersson är en allmänt fördärvlig karaktär som inte
borde få inneha något allmänt förtroende. Det är en
sorts brott. Men att påstå generellt att människor ur en
viss kategori har vissa föraktliga egenskaper och
borde drivas bort är något helt annat. Och detta täcks
inte in när det gäller påståenden om homosexuella.
Det lustiga i det här sammanhanget är att jag råka-
de se att justitieutskottet - som också av någon för
mig okänd anledning har fått en av de motioner som
behandlar den här frågan - med instämmande hänvi-
sar till det försök till argumentering som konstitu-
tionsutskottets majoritet lade fram förra året, och som
KU:s majoritet nu har släppt. Men i justitieutskottets
betänkande lever det kvar. Justitieutskottet kan inte
försvara sig i den här debatten, men jag tycker att
detta illustrerar det intellektuella moras som de som
motsätter sig denna enkla förändring av lagstiftningen
befinner sig i.
Det går möjligen att hitta någon annan sorts argu-
mentering för att tveka och bromsa litet grand, t.ex.
att homosexuella inte är en folkgrupp i samma mening
som etniska och religiösa minoriteter. Men detta är
mest en formuleringsfråga. Det här är en fråga som
har gått att lösa i andra länder, där man har ställts
inför samma typ av växande nazistisk och liknande
hetspropaganda som vi nu har i Sverige. Det är klart
att det här går att lösa i Sverige också, genom en
komplettering eller omformulering av lagen. Det är
det vi vill att regeringen skall få i uppdrag att se till
att vi får.
Ibland har jag fått intrycket att det inom socialde-
mokratin - hur det är med Moderaterna vet jag inte,
det kanske förekommer där också - till och från på-
gått någon form av process i riktning mot att stödja
det här ganska enkla reformkravet. Om det är så har
man tydligen ännu inte hunnit ända fram. Men det
sista steget kunde med fördel tas i denna debatt. Var-
sågoda!