Fru talman! Jag tänker uppehålla mig vid tre om-
råden - säkerhetspolitiken, pliktsystemet och ekono-
min.
Det beredningsarbete som har föregått den här
propositionen är nu historia. Nu måste vi inrikta oss
på framtiden. Jag tror att det naturligtvis kommer att
bli möjligt att hitta en konstruktion där samtliga parti-
er är med i beredningsarbetet. Den delen av riks-
dagsarbetet brukar vi från Vänsterpartiet hävda när vi
själva - utan att själva vilja det - har haft små möjlig-
heter att delta i hela det politiska fältet. Nu har vi det,
och då vill vi naturligtvis utnyttja det. Då tycker vi
självfallet att det är bra om alla gör det.
Det gäller nu närmast att finna en konstruktion
som gör det möjligt för båda parter, så att säga, att
utan att förlora ansiktet åter börja ett konstruktivt
jobb. Som Henrik Landerholm har sagt finns det så-
dana möjligheter i utskottet. I det framtida arbetet
måste det bli fråga om någon form av beredningsarbe-
te, och då skall alla partier vara med.
Det som står i propositionen om sambandet mellan
den säkerhetspolitiska analysen och dess konsekven-
ser för totalförsvarets uppgifter och ytterst dess orga-
nisation är bra. Det är bra att man pekar på att det
finns en medvetenhet om att det är nödvändigt att
bygga in en mekanism för att man skall kunna föränd-
ra organisationerna och uppgifterna om det säkerhets-
politiska läget förändras. Den delen har det heller inte
varit någon diskussion om i förberedelsearbetet, och
det tror jag inte att det kommer att bli i fortsättningen
heller.
Alliansfriheten betonas. Moderaterna betonar ock-
så alliansfriheten - om den står i samklang eller kan
stödjas av en tillräckligt stark försvarsmakt. Vad som
menas med en tillräckligt stark försvarsmakt har vi
naturligtvis olika meningar om. I sig är åsikten oan-
tastlig. Det är klart att om vi nu föreställer oss att vi
behöver en försvarsmakt, kan man inte ha någon an-
nan mening än att den skall vara tillräckligt stark.
Häri ligger skillnaden i det spektrum som finns i
de här frågorna. Moderaterna definierar en ståndpunkt
- de har gjort det historiskt och kommer förmodligen
alltid att göra det - som ligger något över en majori-
tetsuppfattning, i vissa fall kraftigt över. På samma
sätt finns det roller i det politiska spelet i övrigt.
Vänsterpartiet har historiskt intagit motsatt stånd-
punkt. Man behöver inte vara särskilt synsk för att
kunna förutsäga att det kommer att vara så även fram-
över.
När det gäller alliansfriheten som begrepp är det
nu svårt att hitta en praktiskt genomförbar konsekvent
linje. Vi befinner oss nu i en situation som mitt parti
inte har önskat - vi är medlemmar av EU. Vi deltar,
om än bara som observatörer, i den västeuropeiska
unionens arbete. Jag förstår att det kommer att bli ett
utökat samarbete mellan Sverige och övriga länder i
VEU, även om jag inte önskar det. Det ligger natur-
ligtvis också i själva konstruktionen, och det är me-
ningen med föreningen.
Europeiska unionens säkerhetspolitiska arbete
kommer att fortsätta. Det handlar inte om ett val eller
möjligheter för Sverige att avstå om man så skulle
finna vara lämpligt. Nu har en historisk utveckling
inletts. Motsvarande historiska utvecklingar har inte
visat på någon möjlighet att dra sig ur.
En konstruktion som syftar till att vara en ekono-
misk makt kommer förr eller senare att manifestera
denna makt med militär styrka. Det betraktar jag som
ett oundvikligt faktum. Jag beklagar det.
Här ligger det naturligtvis en svårighet i att hålla
fast vid alliansfrihetsbegreppet. Denna fana kommer
att bli svår att hålla höjd. Jag vill göra det. Det är en
konsekvens av Vänsterpartiets hållning när det gäller
medlemskap i EU.
Samtidigt måste vi naturligtvis erkänna konflikten
i det internationella arbetet. Vi vill ha ett fungerande
FN. Vi vill också att FN skall ha medel att genomdri-
va beslut. Det fordrar naturligtvis i viss utsträckning
ett samarbete. Skall vi i Sverige som truppbidragare
fortsätta med den roll vi har haft tidigare och i vissa
fall också utveckla den, måste vi delta i förberedelse-
arbete för att kunna genomföra uppgifter. Men jag
betraktar det som en principiellt annorlunda ingång i
ett samarbete än det som har att göra med EU:s upp-
gifter och mål.
När det gäller pliktsystemet tycker jag att Henrik
Landerholm gjorde en bra redovisning av konflikten.
Vi ingick båda i Pliktutredningen. Riksdagen antog,
utan att någon sade ett knäpp, de principer som Plik-
tutredningen var enig om. En enig riksdag har alltså
sagt att vi inte skall utbilda för någonting annat än vad
som krävs för att lösa uppgiften. Vi skall differentiera
utbildningen, och vi skall ha det antal som krävs för
organisationen.
Det är naturligtvis ingen hemlighet att det före-
kommer en diskussion om var gränsen för ett folkför-
svar går. Hur liten del av befolkningen kan man utbil-
da om man fortfarande skall tala om ett pliktsystem
som har allmän acceptans? Här finns en konflikt. Jag
tycker att det är bra att den diskussionen skall fortsät-
ta. Jag tror att det är viktigt att vi klarlägger skillna-
derna i uppfattning i det här avseendet.
Jag godtar resonemangen om skyddsstyrkorna,
och jag tror att det ligger någonting i det. Däremot är
jag ytterst tveksam till att det samtidigt backas upp
med argument som bygger på föreställningar som inte
är empiriskt belagda. Dagens system har fungerat väl
hittills. Det är möjligt att det i en framtid kan komma
att bli svårigheter, exempelvis med ersättningsdiskus-
sioner. Men vi får ta den diskussionen då och förbe-
reda den på ett sådant sätt som jag tror att det är rik-
tigt att vi ger signaler om.
Så till ekonomin. Med den här konstruktionen
kommer vi återigen att hamna i ett beslut som inte
håller. I propositionen talas det om 9 ubåtar. Bered-
ningen hade föreställningen att ekonomin möjligen
skulle kunna täcka 7. I propositionen finns det ingen
som helst diskussion om vad det här kommer att kos-
ta. Det finns flera sådana exempel på otydligheter och
glidningar som gör mig övertygad om att vi i riksda-
gen en tid efter försvarsbeslutet kommer att få i upp-
gift att plocka fram mera pengar. Är vi inte medvetna
om detta kommer alternativet att vara att genomföra
neddragningar som inte har vägts mot varandra - som
vi såg hösten 1992. Jag var i och för sig inte emot
neddragningarna, utan det gällde sättet. Den föga
planmässiga hanteringen, för att inte säga den panik-
artade hanteringen och bristen på ett parlamentariskt
förberedelsearbete för detta, gjorde ju att effekterna
blev mycket olyckliga. Det dras vi med än i dag.
Fru talman! Vi kommer mycket snabbt att hamna i
en diskussion om de ekonomiska ramarna. Jag tror att
den del av propositionen som har försvagats gentemot
beredningens arbete, dvs. den minskade konkretio-
nen, kommer att medföra ytterligare svårigheter just
vad gäller ekonomin.