Fru talman! Den proposition med vackra bilder på
flygplan på framsidan som somliga av oss har fått på
sitt bord i dag är ett bevis på hur en produkt kan ut-
formas när parlamentarismen har fungerat som allra
bäst. Grunden för det som står i propositionen är två
rapporter som har utarbetats av en parlamentarisk
kommitté där fem partier har varit representerade,
varav två partier har varit representerade ibland - om
jag får uttrycka det så.
Det arbete som har försiggått i kommittén har haft
väldigt stor bredd, trots att många av oss har så skilda
uppfattningar om mål för säkerhetspolitiken, om eko-
nomiska ramar och på många andra avgörande punk-
ter. Var och en som har deltagit i Försvarsberedning-
ens arbete har gjort det på ett ytterst konstruktivt sätt.
Man har med en stor dos av ödmjukhet sökt sig fram
mot vad vi tror skulle kunna vara ett modernt krigs
karaktär. Vi har sökt oss fram till svaren på frågan:
Vad är det som det svenska totalförsvaret skall klara
för att kunna möta ett framtida scenario, om det trots
allt skulle inträffa?
Jobbet har varit svårt och arbetsamt men också
mycket roligt, kanske just därför att alla har lagt så
mycket kraft och haft så gott humör i just det arbetet.
Jag vill gärna framföra ett stort och varmt tack för
detta. De som har deltagit i det här arbetet har stor
heder av det.
Desto konstigare är det då med att den debatt som
vi har här i dag över huvud taget försigkommer. Våra
försvarsdebatter är nog alltid livliga när vi plågar
talmannen till det yttersta genom att ta sex, sju och
åtta timmar i anspråk. I dag skall vi faktiskt inte dis-
kutera sakfrågan. Det har vi gott om tid att göra läng-
re fram i höst när utskottet haft tid och möjlighet att
arbeta igenom denna proposition och kommit med ett
eget förslag. I dag har vi inte ens tagit del av försla-
gen, men vi kommenterar och debatterar dem ändå -
mycket märkligt.
Jag ser fram emot en saklig debatt. Men till dess
kan vi väl visst ha en spontan uppvärmningsdebatt.
Det kan lämpligen ske nästa vecka under den allmän-
politiska debatten som ju faktiskt är avsedd för den
typen av diskussioner. Då kommer också försvarsmi-
nistern att delta, så att han får en chans och en möjlig-
het att svara på alla inlägg som i dag egentligen vän-
der sig till honom som inte är närvarande.
När man lyssnar på moderaterna i första hand och
i viss mån på Folkpartiet måste man fundera över:
Menade ni allvar när vi gjorde upp om hur försvars-
beslutet skulle formuleras? Taktiken och upplägget
var ju faktiskt att vi den här gången skulle prova en ny
väg. Det har vi nu talat ganska öppet och frimodigt
om under några år, innan vi sätter i gång med arbetet
inför nästa försvarsbeslut. Jag tänker då på tekniken
att dela upp försvarsbeslutet i två olika etapper. Den
första etappen handlar om säkerhetspolitiken, total-
försvarets mål, uppgifter och ekonomisk ram. Den
andra etappen skall så småningom nästa höst landa i
ett fullföljande av det kompletta försvarsbeslutet med
de förändringar som krävs utifrån detta.
Det är naturligtvis så att om man inte i hjärtat an-
såg att detta var ett riktigt arbetssätt, då är det inte så
konstigt att själva genomförandet sedan fallererar.
Det här har jag funderat på när jag ibland haft
väldigt svårt att begripa hoppandet in och ut i För-
svarsberedningen och i den debatt som har förts.
Jag tror ändå att förutom de allra närmast sörjande
- om jag får uttrycka det så - må det vara alldeles
entydigt och klart att det har funnits en öppen och
inbjudande hand från socialdemokratin, Centern och
från de andra partier som deltagit i Försvarsbered-
ningens arbete under hela resans gång, men vi har så
många gånger nu mötts av knuten näve att även det
börjar kosta på litet. Men icke förty tänker vi fortsätta
att hålla den handen utsträckt.
Jag känner mig övertygad om att det som ibland i
debatten slår över i hårda och skarpa ord och som på
något sätt är ett tecken på förgrämelse och bitterhet i
längden kan leda till någon sorts handlingslöshet och
passivitet i den här frågan, som är så viktig inte bara
för oss och våra partiers stolthet utan faktiskt är en
avgörande fråga för vårt lands väl och ve.
Jag är övertygad om att när vi kommer in i sakdis-
kussionen tar vi åt oss de sakliga argument som fak-
tiskt finns för att sätta i gång med det arbete som vi nu
har framför oss och som är ytterst svårt, även om den
ekonomiska ram och reformering som vi talar om
handlar om en besparing på 10 %. Det handlar om en
besparing på 10 % i det svenska totalförsvaret, det
enda totalförsvar som icke tidigare har gjort någon
som helst minskning i försvarsbudgeten. Det är sant.
1992 års försvarsbeslut bestod i att försvaret faktiskt
fick ökade resurser. Sverige tillsammans med Turkiet
var de enda länder i världen som gick den vägen. Nu
om någon gång är det dags att göra en ganska modest
reformering och besparing i det svenska totalförsvaret
därför att det säkerhetspolitiska läget klart medger
detta. Det är huvudorsaken.
Det handlar om 4 miljarder, inte alls om 7 miljar-
der. Däremot fanns det inom försvarsmakten obetalda
räkningar, men det är en helt annan historia. Den
debatten har vi fört många gånger här i riksdagen -
jag skall inte nu återgå till den.
Diskussionen om svarta hål känner många igen.
Den frågan har vi debatterat i riksdagen, det kan väl
räcka med det.
Vad man kan förundra sig över när det gäller dis-
kussionen om totalförsvarets ekonomiska ram är att så
många lägger så mycket kraft på frågan om 2 miljar-
der upp eller ner, medan nästan ingen talar om hur vi
använder de 35 eller 37 miljarderna i totalförsvaret.
Fel använda 35 miljarder kan vara lika förödande för
vår möjlighet att försvara Sverige som om vi har 1
eller 2 miljarder mer eller mindre. Det tycker jag är en
viktigare fråga. Detta har engagerat Försvarsbered-
ningen. Det är detta vi har lagt så mycket kraft och
möda på och nu skall fortsätta med: Hur skall det
svenska försvaret vara organiserat? Vad skall vi satsa
på? Vad skall prioriteras och vad kan prioriteras bort?
Detta är de stora och viktiga frågor som vi har att bita
i ett helt år framöver. Väl bekommen! Jag hoppas att
alla är med i den debatten på ett konstruktivt sätt. Inte
kan det väl bli så som en viss liten gubbstrutt sade i
DN: När vi inte längre har någon bestämd hotbild
måste anslagen till krigsmakten höjas till den nivå där
vi är beredda på allt.
Tack!