Fru talman! Efter murens fall, Warszawapaktens
och Sovjetunionens upplösning fanns det anledning
att tro på ett verkligt skifte i säkerhetspolitiken. FN:s
säkerhetsråd kunde för första gången, utan att någon
använde sig av sin vetorätt, ta itu med Iraks angrepp
på Kuwait. FN skulle till slut kunna uppträda som ett
effektivt värn av fred och säkerhet fullt ut enligt hela
FN-stadgan. I början förmådde också säkerhetsrådet i
enighet fatta viktiga beslut inför folkmordet i Bosni-
en.
I vårt eget närområde har en rad viktiga föränd-
ringar ägt rum. Tyskland har enats. Polen är fritt. De
baltiska staterna har återuppstått. De forna sovjetiska
trupperna har dragits tillbaka enligt tidtabell. Sverige
och Finland är med i EU. Med andra ord fanns det
skäl att tro att hoten mot fred och stabilitet i Europa
eliminerats och att samarbetet kring gemensam säker-
het i Europa skulle utvecklas i positiv riktning.
I dag finns det anledning att vara betydligt mer
försiktig. Den i olika sammanhang påtalade risken för
en renationalisering av Europas försvars- och säker-
hetspolitik är inte längre en risk - det har redan ägt
rum! Europas stormakters agerande i t.ex. Bosnien
dikteras nästan uteslutande från nationella utgångs-
punkter. De serbiska fascisternas angreppskrig på och
folkmord i Bosnien har fått äga rum medan Europa
tittat på. Om det inte finns olja eller gemensamma
stormaktsintressen lämnas ett litet europeiskt land åt
sitt öde inför väpnad aggression.
I Tjetjenien har Jeltsin fått härja fritt. Liksom i
fallet Bosnien värnar Washington, London, Bonn och
Paris - för den delen också Stockholm - mer om goda
relationer till Moskva än om folkrätten och mänskliga
rättigheter. Det är ingen tillfällighet, utan ett mönster,
som läggs fast för lång tid framöver i det nya Europa
som reste sig ur Berlinmurens ruiner.
I Moskva går utvecklingen inte alls i den takt eller
kanske ens i den riktning vi alla hoppades. Ryssland
lämnades i alldeles för hög grad åt sitt öde av väst-
världen, när det slog in på en väg mot fred, demokrati
och marknadsekonomi. Det har givit de aggressivt
nationalistiska krafterna övertaget. Att hålla igen med
kritik för att inte skada de demokratiska krafterna ger
i Moskva bara de nationalistiska än mer vind i seglen.
Var i Europa skulle Zjirinovskijs överfall på en
kvinnlig parlamentsledamot häromsistens kunnat äga
rum utan att mötas av större upprördhet från den de-
mokratiska världen?
Nu finns det de som säger, att oavsett den framtida
ryska ledningens avsikter saknar den militär möjlighet
att utgöra ett hot mot Sverige. Men invasionshot är
inte det enda säkerhetspolitiska eller militära hotet.
Det finns en lång skala av olika hot och utpress-
ningssituationer. Det råder mycket bred enighet i rysk
politik om att Ryssland har särskilda rättigheter i sin
"nära omvärld". Om de skulle riktas mot de militärt
än så svaga baltiska staterna lämnar det inte Sverige
oberört. Fallet Bosnien visar ju att omvärlden inte är
beredd att riskera sina söners liv för en hotad europe-
isk småstat.
Militärt sett är situationen i Nordvästeuropa inte
heller okomplicerad. De ryska kärnvapnen på Kola-
halvön har gjort området än mer strategiskt vitalt.
Tillbakadragandet av trupper och material från Cent-
raleuropa har lett till en kvalitativ förstärkning av S:t
Petersburgs militärområde. Fram till nu har vi nästan
tagit för givet att CFE-avtalets radikala nedskärningar
av offensiva konventionella stridskrafter skulle öka
säkerheten i vårt närområde. Bara någon månad innan
CFE-avtalet skall träda i kraft finns det anledning att
höja mer än ett varningens finger för vad Moskva
kommer att leva upp till. Det som kan tyckas irratio-
nellt för en stats- eller militärledning i väst kan ses på
ett helt annat sätt i ett annat perspektiv.
Fortfarande finns det, fru talman, anledning att
hoppas på och stödja en positiv utveckling i Ryssland.
Det finns det förutsättningar för hos det ryska folket.
Men auktoritära traditioner och samhällets sociala
misär ger de nationalistiska krafterna stora möjlighe-
ter. De ryska parlamentsvalen och presidentvalet
nästa år kastar en mörk skugga över framtiden.
Den pågående upplösningen av de gemensamma
grundvalarna för NATO-samarbetet liksom de allt
starkare tecknen på oförmåga och rent av ovilja att gå
vidare på den europeiska integrationen inför 1996 års
regeringskonferens är olycksbådande. För bara några
veckor sedan visade det svenska folket att inte heller
vi i Sverige är beredda att ta de nödvändiga stegen.
Liberaler i Europa har en vision, där Europas demo-
kratier samverkar i försvaret av fred, frihet och demo-
krati.
Fru talman! Det enda vi i dag, och för lång tid
framöver, kan konstatera är att framtiden är helt
omöjlig att förutsäga. Det ställer stora krav på en
flexibel och fördomsfri försvars- och säkerhetspolitik.
Framför allt ställer det krav på en politik som är
grundad i säkerhetspolitiska realiteter och inte på
budgetunderskott och nostalgiskt önsketänkande. Om
1996 års försvarsbeslut kommer att bygga på dagens
proposition kan det få långtgående verkningar, som
verkligheten mycket snart kan tvinga riksdagen att
korrigera.
Ändå kan vi inte blunda för att vårt land har
mycket stora ekonomiska bekymmer. Vi måste spara
också inom försvaret. De medel som vi kan anslå till
försvaret måste därför användas för att ge högsta
möjliga försvarseffekt. Inriktningen i FB 92 på kvali-
tet framför kvantitet måste i än högre grad följas. Att
tvingas sänka ambitionsnivån för luftförsvaret för att
kunna inrymma ideologiska önskemål om fler värn-
pliktiga är oansvarigt. Vårt framtida försvar måste
anpassas såväl till den säkerhetspolitiska utvecklingen
som till våra ekonomiska resurser. Det kunde ha varit
möjligt.