Fru talman! Den största utmaningen och den mest
offensiva uppgiften för oss när det gäller samhälls-
byggande handlar om hur man kombinerar utveck-
lingen av välfärdspolitiken, samhällsekonomin och
välståndet med en livsstil som inte kräver större för-
ändringar än vad naturen och människorna tål - alltså
en hållbar utveckling socialt, ekonomiskt och ekolo-
giskt.
Klarar vi detta? Man kastas verkligen mellan hopp
och förtvivlan, mellan kunskap och omedvetenhet
och mellan rätt och fel. I dessa dagar har vi det tra-
giska med krig och hot om biologiska och kemiska
stridsmedel.
I sommar har det kommit flera rapporter om att
våra hav inte mår bra. Det har varit algblomning, som
kan ge diarréer och förgiftningar, och även syrebrist
på havsbottnarna. Höga dioxinhalter i fisken har or-
sakat hot om fiskestopp. Vi har verkligen försatt oss
själva i en svår situation.
Torsk som är så gott - ska inte våra barn och
barnbarn få äta det? Det är också så att torsken har ett
eget berättigande och måste få leva både som individ
och art och i det ekologiska kretsloppet. Jag hörde en
fiskgrossist säga så här på tal om utfiskningen: Att
det fiskas romstinn torsk är det samma som att en
bonde skickar sina dräktiga suggor till slakt.
Fru talman! Nu har jag bara talat om förtvivlan -
inte om hopp. Finns det hopp? Javisst! Omställningen
till ett hållbart samhälle kräver olika samverkande
processer mellan samhället och näringslivet, mellan
kommuner och byggproducenter, mellan odlare och
livsmedelsbranschen och konsumenter och mellan
äldre och yngre. Detta ger goda förutsättningar för en
ny samarbetsanda som måste tas till vara vid plane-
ringen av såväl nya bostadsområden som ombyggnad
av befintliga boendemiljöer och infrastruktursats-
ningar, m.m.
Kommunerna bör också stimuleras till att integre-
ra det lokala Agenda 21-arbetet i all samhällsplane-
ring - även infrastruktur och bebyggelseutveckling.
Alla lokala aktörer bör utöka sin samverkan i de frå-
gor där det finns ett gemensamt intresse av att ut-
veckla kommunen eller orten i fråga. Detta har skett i
många kommuner inom ramen för Agenda 21-arbetet
och de lokala investeringsprogrammen, vilket innebär
att det finns flera goda exempel att utgå ifrån. Min
egen kommun, Lidköping, har t.ex. beviljats bidrag
på 87 miljoner kronor. När kommunen fick reda på
detta kom det ett samfällt positivt omdöme, även från
moderat oppositionsråd. Den totala investeringen
utgör 299 miljoner. Kommunen och företagen be-
kostar 70 % av projektinvesteringarna själva.
Energiåtgärderna ger besparingar på 24 800 me-
gawattimmar, vilket motsvarar vad som krävs för att
värma en femtedel av villorna i kommunen under ett
år. Genom övergången från olja till förnybara bräns-
len minskar bidragen till växthuseffekten med 14 400
ton koldioxid.
Miljöinvesteringarna ger även en minskad belast-
ning på Vänern vad gäller kväve, fosfor och andra
föroreningar. Dessutom får man ett ökat miljömed-
vetande och kunnande bland kommunens invånare,
företag och organisationer. Bidraget har alltså varit en
katalysator, eller om man vill kalla det en morot, för
att stötta eldsjälar och framsynta miljöarbetare i deras
arbete.
Fru talman! Vi politiker och lagstiftare måste fatta
beslut av olika slag - sådana som uppmuntrar till
åtgärder, men även sådana beslut som leder till för-
bud och utfasning av t.ex. skadliga ämnen, som i vår
svenska kemikaliestrategi Giftfri miljö, vilken antogs
här i våras.
Det går att komma till rätta med de stora mil-
jöproblemen, även om det ibland känns trögt. Man
kan ta utsläppen av svaveldioxid som ett gott exem-
pel. Där är vi nere på en femtondel av 1970 års ut-
släpp. Detta utgör en femtedel av vad man tänkte sig i
det mest ambitiösa scenariot från den tiden - från 70-
talet. Vi har alltså gått från 970 000 ton svaveldioxid
till 60 000 ton. I det mest positiva scenariot 1970 sade
man 300 000 ton, så vi har kommit mycket längre än
vad vi trodde. Detta har vi gjort som en följd av
minskad oljeanvändning, högre krav vad gäller sva-
velhalten i oljan och ett aktivt energisparande. Det är
alltså en kombination av politiska beslut, människans
ökade miljömedvetande och marknadsekonomiska
faktorer.
På samma sätt behöver nu byggbranschen hjälp av
politiska beslut i sitt försök att minska användandet
av skadliga ämnen. Vi har för få byggvarudeklaratio-
ner. Från de stora entreprenörerna får man signaler
om att de har tröttnat på materialtillverkarna och
tvivlar på deras förmåga att göra allt på frivillig väg.
Farliga ämnen ska fasas ut, och vi behöver informa-
tion som gör att de bra alternativen kan väljas. Mil-
jömärkning för byggvaror skulle vara mycket bra. Då
behövs samverkan mellan alla parter. Detta bör syfta
till ett breddat deltagande i hela planeringsprocessen i
samhället.
På detta sätt kommer det lokala Agenda 21-arbetet
i centrum för planering av det lokala, det regionala
och naturligtvis även det globala samhällsbyggandet
för en global hållbar utveckling - hållbar utveckling
som handlar om rättvisa och solidaritet mellan nu
levande och kommande generationer. Det är därför
det är så viktigt med generationsmålet.
Vi vuxna har ett särskilt ansvar, men ibland verkar
det som om barnen tar på sig större ansvar än vi som
vuxna gör när de engagerar sig mer i miljöfrågor och
för rättvisa. I min kommun, och på flera orter, finns
skolor med miljö som profil. I förskolorna ser man
hur aktiva både personalen och barnen är när det
gäller miljö och natur. Detta kan vi se som ett hopp
om ett grönt kunskapslyft på sikt. Det ska vara rättvi-
sa både här hemma och mellan i- och u-land.
Fru talman! Vilka har rätten att färdas i markna-
dens gräddfil? Förra hösten åkte jag i Brandförsvarets
röda jeep för att komma till de översvämmade delarna
i min kommun. Samma typ av jeepar såg jag i går
kväll när jag promenerade på Östermalm, fast de var
grå och svarta. Där är det inte dålig terräng. Inte hel-
ler är det ensamma mammor med barn som syns i
dem. De kanske skulle behöva dem för säkra trans-
porter och för att få utrymme att packa varor och
barnvagn i.
Jag upplevde tydligt att jag befann mig i gräddfi-
len när jag besökte Kenya i vintras, boende på ett flott
hotell med pool. Jag besökte också ett slumkvarter
där det bodde fler än tio i varje bostad, som var ca 10
kvadratmeter. Det var bostäder byggda av återvunnet
material inte för miljöns skull utan för att det var det
enda byggmaterial som fanns: papp, plåt, plast och
trästumpar. Mat lagades över öppen eld, och vatten
köptes per liter. 9 % av befolkningen har el i Kenya,
samtidigt som vi här hemma diskuterar bredband åt
alla och sjukdomar som elöverkänslighet.
Fru talman! Jag läser ett stycke från Svenska Ord
1970: Man kan undra om barna nånsin får det som vi,
om det finns jobb, om det finns mat, om det är dräg-
ligt där de bor. Finns det får och kor och vatten och
luft?