Fru talman! Vi har här sedan kl. 14 diskuterat
miljöfrågorna. Jag vill knyta an till det som Lars
Lindblad talade om i början av debatten. Han försökte
göra gällande att miljöproblemen handlade om u-
ländernas ambitioner att få motsvarande standard som
vi har. Det skulle vara det som var det avgörande
miljöproblemet.
Jag tycker att det finns skäl att påpeka att man kan
titta på de utsläpp som vi har per capita. Vi kan säga
att u-ländernas utsläpp är x. Motsvarande utsläpp för
i-världen är tre till fyra x. De är alltså tre, fyra gånger
större. Då kan det knappast vara u-länderna som är
problemet utan i-världen, som har tagit för sig på ett
sätt som inte är hållbart för världen.
Min slutsats är att allt det vi i i-världen tillåter oss
också måste tillåtas andra. Vi kan naturligtvis inte ta
för oss av jordens resurser på ett sätt som gör att
andra inte har möjlighet att utvecklas på samma sätt.
Om vi har en bilstandard på x bilar per tusen invånare
måste vi naturligtvis tillåta alla kineser och indier att
ha lika många bilar. Det skulle betyda en bilpark som
jordens miljö inte har möjlighet att tåla. Men det kan
naturligtvis inte belasta kineserna och indierna, utan
det måste belasta oss som har tagit för oss på ett sätt
som inte är acceptabelt.
Jonas Ringqvist pratade i sitt inlägg om de små
insatsernas betydelse. Han talade om att lätta på ga-
sen och tog upp en del andra exempel på att det är
viktigt att vi gör små insatser som kan få stor betydel-
se för miljön. Jag delar den uppfattningen. Jag tror att
en del av vårt problem är att alla, alla vi invånare,
gärna vill se miljöproblemet som något som andra ska
greja. Förut var det industrin som skulle göra förbätt-
ringar. Det var långtradarna som skulle minska ut-
släppen. Det var flyget. En del tycker att det är stor-
städerna och tätorterna som ska klara problemen. Ofta
försöker man dock ställa sig själv vid sidan om: Jag
erkänner problemet, men erkänner inte att jag är en
del av det utan tror att det är andra som ska klara det
åt mig.
Det där kan man se exempel på. Industrin får ofta
skulden för sådant som man numera inte är skyldig
till. Industrin har gjort stora framsteg. Väldigt stora
delar av de utsläpp som sker i dag svarar vi, indivi-
derna och hushållen, själva för. Vi kommer inte att
klara Sveriges miljöproblem om vi inte också gör
insatser som riktar sig till den enskilda individen. Det
går inte att skjuta problemet till någon annan, utan vi
måste också komma in på den delen.
Storstäderna och tätorterna får ibland också skul-
den för problemen. Där vill jag bara säga att tre fjär-
dedelar av biltrafiken i Sverige sker i mindre tätorter
eller på landsbygd. Inte ens i fråga om trafikens pro-
blem kan man alltså skylla ifrån sig i hela landet, utan
det är också ett gemensamt problem. Vi i Stockholms
län har t.ex. ett lägre bilantal per tusen invånare än
vad landet i övrigt. Vi åker ett mindre antal mil än
vad man gör i landet i övrigt. Ändå är allting ofta
koncentrerat på vad som sker i Stockholms innerstad.
Skårman gör sedan dessutom den kullerbytta som
många gör när det gäller tätortstrafiken, nämligen att
tro att det är Stockholms innerstad som är problemet.
Sällan upptäcker man att det numera inte är i Stock-
holms innerstad som de flesta människor bor. Så var
det en gång i Stockholms län: De flesta människor
bodde innanför tullarna. Numera bor de flesta männi-
skor redan i Stockholms kommun utanför tullarna. Vi
har ca 270 000 invånare innanför tullarna och ca
465 000 människor utanför tullarna i Stockholm. Går
man sedan till länet handlar det om en miljon männi-
skor utanför tullarna. Ändå rör trafikdebatten hela
tiden detta exklusiva område: innerstaden. Där bor
rätt mycket höginkomsttagare. Där bor rätt mycket
journalister som skriver om problemen. Vi andra bor
utanför.
De förslag på lösningar som nu kommer är ofta
gamla förslag som har funnits tidigare då Stockholms
innerstad var det ställe där människorna bodde. Vi
har alltså en debatt som tar fasta på en gammal dis-
kussion om hur man ska lösa ett gammalt problem
som inte existerar längre. Skårman är inne på precis
detsamma i sina inlägg.
Man talar om trafikinfarkten i Stockholm, som om
detta skulle vara ett växande problem i innerstadskär-
nan. Det är inte så. Det är inte så att trafiken faktiskt
har ökat där. Det är förvånansvärt stabilt med trafiken
just i innerstaden. Det som är anmärkningsvärt är vad
som sker i ytterstadssnittet, dvs. om man går längre ut
och mäter. Där ökar trafiken i Stockholm rejält. Men
debatten och lösningarna finns fortfarande i innersta-
den.
Sedan måste jag få säga någonting om SL, detta
beryktade företag som tror att man får mer kunder om
man höjer månadspriset samtidigt som man ser till att
trafikstandarden är dålig. Man har vagnar som inte
går därför att det är trafikfel på dem, man har signal-
fel, det fungerar inte. Detta används som metod för
att få nya kunder, har jag förstått. Nu senast ska man
också höja priset på kupongerna.
I Metro häromdagen läste jag: "SL vilseleder om
biljettpris. - - - Priset på vissa resor har i realiteten
ökat trots att priset på rabattkupongerna inte föränd-
rats, skriver KO som uppmanar SL att höra av sig."
Det är alltså falsk marknadsföring när den borgerliga
majoriteten i Stockholms läns landsting försöker ge
sken av att det är billigare att åka när man faktiskt har
höjt priset.
Jag skulle vilja fråga Skårman: Om man nu får en
sådan här försämrad trafik med inställda turer och
höjt pris, hur tror Skårman att det stimulerar åkandet
med kollektivtrafiken? På vilket sätt bidrar detta till
att få folk att gå över till kollektivtrafik? Målsättning-
en måste ju ändå vara att man i ett trängt läge, när det
inte finns utrymme, väljer det som är mest kostnad-
seffektivt och det som är möjligt att genomföra på
trafikområdet. Det är kollektivtrafiken som är sats-
ningen i innerstadskärnorna om man ska klara pro-
blemet.
Tack för ordet, fru talman!