Fru talman! En god livsmiljö och att naturen lång-
siktigt mår bra är viktiga frågor för de allra flesta
människor. Det är viktigt att vi i riksdagen formulerar
en politik som gör att vi uppnår en bättre och renare
värld. Men vi är inte ensamma. I Sverige kan vi vara
lyckliga över att ha en av världens mest miljömedvet-
na befolkningar och ett av världens mest miljövänliga
företagande. Det är viktigt att samhällets olika aktörer
spelar tillsammans. Då får vi bästa möjliga effekt för
miljö och natur.
Sambandet mellan miljö och välstånd, och därmed
mellan miljö och ekonomi, är grundläggande. Man
kan aldrig långsiktigt isolera miljöpolitiken från eko-
nomins verklighet. Sätter vi alltför stora begränsning-
ar för företag och människor, eller lägger vi alltför
stora ekonomiska bördor sparkar vi undan benen för
den framtida miljön. Endast välmående människor,
företag eller länder klarar av att satsa på en bättre
miljö. Marknadsekonomin har visat sig vara ett klart
överlägset system framför plantänkandet. Ett av de
allra största miljöhoten vi har i världen i dag är fattig-
domen. Miljontals människor i tredje världen har inte
råd att vara miljömedvetna. Detta är en av våra största
utmaningar.
Regeringen har valt att samarbeta med partier som
inte förstår det viktiga sambandet mellan en växande
ekonomi och en god miljöpolitik. Detta har präglat
även regeringens politik, som blivit alltmera verklig-
hetsfrånvarande och teoretisk. Socialdemokraterna
samarbetar med ett parti som får allt mindre stöd av
väljarna, nämligen Miljöpartiet, ett parti som exemp-
lifierar det jag nyss sade. Man vill bl.a. höja bensins-
katten till 30 kr per liter i ett samhälle där bilägaren
redan i dag betalar cirka två tredjedelar i skatt när
man köper bensin. Detta är en politik som drabbar
alla de barnfamiljer och människor som bor på landet
och som behöver bilen för att klara vardagen. Var ska
det sluta?
Fru talman! Inget av riksdagens partier har hur
mycket pengar som helst i sin budget. Politik är att
göra prioriteringar. Så är det även i miljöpolitiken.
Ingen har obegränsade resurser. Därför är det viktigt
att göra rätt prioriteringar, att få ut bästa möjliga
miljöeffekt av de pengar som finns. Därför är det
svårt att förstå hur regeringen med samarbetspartierna
har råd att slösa så som man gör.
De lokala investeringsprogrammen var ett tydligt
exempel på hur man kan sätta sprätt på miljardbe-
lopp. Riksdagens revisorer och andra har starkt kriti-
serat dessa satsningar bl.a. genom att säga att de gett
minimal miljönytta. Vi har inte råd med den typen av
politik.
I årets budget har regeringen lagt fram liknande
saker.
Nu anslår man i stället för lokala investerings-
program ett liknande program för klimatåtgärder.
Återigen ska staten pytsa ut pengar till kommuner och
andra, denna gång hela 200 miljoner kronor nästa år
och sammanlagt 900 miljoner över tre år. Har man
inte lärt sig något från misstaget med lokala investe-
ringsprogram?
Eftergiftspolitiken är tydlig på en del andra områ-
den.
I kapitlet Levande skogar i propositionen Svenska
miljömål föreslås att ytterligare 900 000 hektar skog
ska undantas från skogsproduktion till år 2010.
Mängden död ved i Sverige ska öka med 40 %, gam-
melskogen ska öka med 5 % och andelen mark med
yngre lövskog ska ökas. Syftet är att uppnå en ökad
biologisk mångfald.
Samtliga partier och skogsnäringen är eniga om
att avsättningar ska göras. Skogsägarna har varit så
pass duktiga att möta kraven att de redan på frivillig
väg har klarat att avsätta 600 000 hektar skog, och
ytterligare 100 000 hektar har avsatts på annat sätt.
Upp till 800 000 hektar har man accepterat. Nu kom-
mer en kalldusch: Tack för ert goda arbete! Här får ni
en ny utmaning. Ytterligare 100 000 hektar ska tas
bort från produktionen.
Skogsägarorganisationerna hävdar att detta inne-
bär ett inkomstbortfall per år på 1 miljard kronor och
att ytterligare ungefär 2 000 skogsfastigheter i Syd-
och Mellansverige kommer att beröras.
Samtidigt kommer myndigheterna att ha svårt att
klara av att hålla kvalitet i arbetet när det går så
snabbt. Kvantiteten verkar betydligt viktigare än
kvaliteten när regeringen gör upp med Miljöpartiet.
Dessutom verkar man inte bry sig om konsekvenser-
na för näringsliv och arbetsmarknad.
I kapitlet Giftfri miljö vill regeringen på en gene-
ration skapa ett samhälle fritt från gifter som kan hota
människors hälsa eller den biologiska mångfalden.
Detta vill man åstadkomma genom att bl.a. satsa
mycket pengar på sanering av förorenad mark. I år
prognostiseras utgifterna för sanering att ligga på
ungefär 158 miljoner kronor. Nästa år föreslås bud-
geten uppgå till hela 418 miljoner kronor, och vidare
för år 2003 till 587 miljoner kronor. Det är en jätte-
ökning på ett år motsvarande 260 %. På svag grund
anslår man mycket mer pengar utan att riktigt ha koll
på läget. Vad är nödvändigt att sanera så snabbt? Hur
mycket mäktar våra myndigheter av att hantera? Vad
kan marknaden klara av själv? Plötsligt finns det hur
mycket pengar som helst.
Detta är några exempel av många som visar att
regeringens politik inte leder till bästa möjliga miljö-
effekt för använda pengar. Samtidigt har vi ett läge
där det börjar bli allt tydligare att regeringen kommer
att spräcka utgiftstaket i statsbudgeten under nästa år.
Vem ska betala detta? Jo, det kommer att bli våra
medborgare och skattebetalare som får reda upp det.
Vi är på väg in i en lågkonjunktur, men det har inte
påverkat majoritetens budget.
Förutom slöseriet har regeringens långsamma ar-
betstakt präglat miljöpolitiken denna mandatperiod.
Den nämnda delmålspropositionen kom extremt sent.
En proposition som vi fick för ett tag sedan om ol-
jeutsläppen till havs var mycket försenad. Klimatpro-
positionen, som var aviserad redan för ett år sedan,
går vi fortfarande och väntar på.
Det verkar inte lätt. Jag lider med miljöministern
när man i tidningarna läser om ständiga avbrott i
förhandlingarna med två omöjliga partier. Problemet
är att flera gånger verkar regeringen ha givit efter för
att få igenom förslagen i riksdagen. Det är klart att
det är problem när regeringen har att hantera en kli-
matpolitik som präglas av överbudspolitik. EU:s
rekommendationer till Sverige var att det var okej att
höja koldioxidutsläppen med 4 %. Samtidigt kräver
Miljöpartiet en svensk koldioxidreduktion på 8 %
utan att vare sig medge handel med utsläppsrätter
eller resonera kring koldioxidsänkor.
Jag tror att vi alla under hösten kommer överens
om att vi ska reducera koldioxidutsläppen. Men det
måste enligt min mening ske med en verklighets-
förankring. Vi klarar inte av detta om vi inte har in-
dustrins stöd i arbetet. Det är inte förnuftigt att stänga
dörren för handel med utsläppsrätter, en handel som
leder till större miljövinster för mindre pengar. Det är
också mycket olyckligt att stänga dörren för koldi-
oxidsänkorna. Det är en intressant debatt som förs om
dessa.
Fru talman! I dagarna fick vi på våra bord en pro-
position rubricerad En förnyad prövning av stäng-
ningen av Barsebäck 2. Regeringgen konstaterar att
man inte klarar av att stänga den andra kärnkraftsre-
aktorn i Barsebäck 2003. Verkligheten har hunnit i
fatt regeringen. I stället vill man få till en ny politisk
prövning av beslutet 2003, vilket betyder att man
skjuter upp avvecklingen ytterligare. Det är bra, men
jag hade önskat att det inte skulle ske bara av energi-
politiska och ekonomiska skäl utan också av miljö-
politiska skäl. Stängningen av Barsebäck 1 gör ge-
nom importen av kraft från dansk kolkraft att Sverige
ökade mängden koldioxid i atmosfären med 10 000
ton per dygn. Nu förväntas det bli ännu värre, och det
är synd att man inte har dessa miljömotiv i fokus.