Fru talman! Jag vill börja med att hälsa Maria
Wetterstrand välkommen till riksdagen och till miljö-
och jordbruksutskottet, som jag har förstått att hon
ska vara med i. Hon är väl en av de få som har förut-
sättningar att ersätta Gudrun Lindvall i miljö- och
jordbruksutskottet när det gäller kunskap om miljö-
frågorna och debattiver. Jag hoppas verkligen på ett
gott samarbete med Maria Wetterstrand i kammaren
och i utskottet.
Jag har i mitt anförande tänkt ta upp klimatfrågan.
Det är antagligen den mest angelägna miljöfråga som
vi har att ta oss an men också en av de svåraste.
Grunden till våra utsläpp av växthusgaser är ju att
nästan hela vår energiförsörjning globalt kommer från
fossila källor. Den omställning som krävs är därför
mycket omfattande. Det är därför glädjande att tren-
den i Sverige för närvarande tycks gå åt rätt håll.
Utsläppen minskar, än så länge i otillräcklig omfatt-
ning, men vi har ändå sett ett trendbrott.
Även i de globala förhandlingarna har framsteg
gjorts, inte minst tack vare den insats som miljömi-
nistern och den svenska regeringen gjort under det
svenska ordförandeskapet. Det stora bakslaget i det
sammanhanget är att USA än så länge står utanför en
uppgörelse om Kyotoprotokollet.
Trots de här framstegen på både nationell och in-
ternationell nivå kan vi inte säga att riskerna verkar
minska. Tvärtom: Världens ledande klimatforskare i
FN:s klimatpanel har i år lämnat en rapport vars ana-
lys entydigt visar att riskerna för klimatstörningar och
katastrofala följder härav ökar. Jämfört med tidigare
rapporter från klimatpanelen skärps hotbilden. De
bästa globala prognoser som görs pekar hittills också
på en god överensstämmelse med den verkliga ut-
vecklingen, och de prognoserna visar på en skräm-
mande hög höjning av jordens medeltemperatur inom
loppet av ett sekel.
Många fakta, indicier och tecken tyder på en glo-
bal uppvärmning. Det finns få eller inga tecken på att
klimatet är stabilt och inte påverkas av människan.
Det finns också en stor oro bland klimatforskare
för tröskeleffekter - dvs. en relativt plötslig föränd-
ring i en del av det komplicerade klimatsystemet
vilkens effekt kan vara snabb och därmed ha stor
skadeverkan. Ett exempel på detta är om den sibiriska
tundran tinar snabbt och börjar avge växthusgaser till
atmosfären. Andra exempel är ändrade mönster i
havsströmmar.
Det finns också en stor rättviseaspekt på klimat-
frågan. I-länderna, där ungefär en femtedel av jordens
befolkning lever, har hittills stått för fyra femtedelar
av utsläppen. Samtidigt som det är den rika delen av
världen som står för det mesta av utsläppen är det den
fattiga världen som drabbas hårdast av effekterna.
Det är de som i dag inte får den mat de behöver
som drabbas hårdast när deras odlingsförutsättningar
försämras till följd av klimatförändringarna. Det är
små fattiga öländer och låglänta fattiga deltaländer
som Bangladesh som hotas av stigande havsnivåer,
medan rika länder med samma problem har råd att
skydda sig.
Rättviseperspektivet på klimatfrågan ska inte ses
bara i ett globalt perspektiv. Vi kan även i Sverige se
en mycket orättvis fördelning av vårt gemensamma
miljöutrymme.
Vi kan jämföra utsläppen från å ena sidan en
höginkomsttagare, t.ex. en medelålders man som bor i
villa, har en stor ny Volvo och flyger utomlands på
semestern, och å andra sidan en låginkomsttagare,
t.ex. en ensamstående mamma som bor i en trängre
lägenhet, som inte har bil och som tyvärr inte alls har
råd att åka på semester.
Den jämförelsen visar att skillnaden i koldioxidut-
släpp kan vara flera hundra procent. Miljöutrymmet
är inte bara orättvist fördelat i världen. Det är också
orättvist fördelat i Sverige.
Vi anser, mot bakgrund av att vi lyckats vända
trenden av utsläpp i Sverige och mot bakgrund av att
hotbilden samtidigt skärps, att det finns skäl att höja
ambitionsnivån för den svenska klimatpolitiken.
När Klimatkommittén lämnade sitt betänkande fö-
reslog den att vi skulle minska utsläppen till 1990 års
nivå till år 2005 och därutöver minska med 2 % till
2010. Det var en stor enighet bakom det här förslaget.
Nu visar det sig att det som Klimatkommittén före-
slog som mål för 2005 redan är uppnått. Dessutom
har vi sedan Klimatkommittén kom med sitt betän-
kande fattat beslut om ytterligare åtgärder för att
minska utsläppen såsom en skatteväxlingsstrategi och
en satsning på förnybara drivmedel. Självklart måste
då också målet för 2010 kunna höjas. Vi har föresla-
git att det skärps till 5 % för de svenska utsläppen,
och att vi därutöver vidtar åtgärder genom projekt i
andra länder som minskar utsläppen där. Detta skulle
göra att vi tar vara på den positiva trend som vi för
tillfället har i Sverige. Vi minskar våra utsläpp nu,
och därmed står vi väl förberedda inför framtiden då
vi vet att vi måste minska utsläppen ytterligare.
Vad är det då som gör att vi kan minska utsläp-
pen? Jag tänkte ta några exempel. Om alla kör lagen-
ligt - dvs. inte för fort, vilket inte är för mycket be-
gärt av svenska bilister - kan utsläppen minska med
någon procent. Om vi byter ut 10 % - bara 10 %
alltså - av bensinen och dieseln mot förnybara driv-
medel kan utsläppen minska med 3 %. De satsningar
som beviljats pengar i de lokala investeringsprog-
rammen kan minska utsläppen med 2 ½ %. Tolv
kommuner, bl.a. de s.k. utmanarkommunerna, har
tillsammans med Naturskyddsföreningen redovisat att
de själva kan minska sina utsläpp med 1,3 miljoner
ton, dvs. nästan 2 % av Sveriges utsläpp. Detta skulle
de i huvudsak klara till senast 2010.
Listan på sådana här exempel kan göras lång.
Skatteväxling, ekonomiska styrmedel för trafiken, en
jättesatsning på järnväg osv. Allt detta är åtgärder
som kan minska utsläppen av koldioxid, och sanno-
likt skulle det gå att nå betydligt längre än vad vi
vågar hoppas på i dag. Det finns naturligtvis en stor
osäkerhet i denna typ av beräkningar, men de visar på
möjligheterna. Vi har valt det något blygsamma för-
slaget om att minska utsläppen med 5 % till 2010.
Kanske är det Naturskyddsföreningen och utmanar-
kommunerna som är de verkliga realisterna när de
säger att utsläppen kan minska med 15 % till 2010.
Det är viktigt att vi sätter målet tillräckligt högt
för att visa på en tydlig inriktning mot minskade
utsläpp, men framför allt är det viktigt att vi genom-
för alla de åtgärder som krävs för att vi på sikt ska
minska våra utsläpp till en hållbar nivå.