Fru talman! Låt mig också hälsa Maria Wetter-
strand välkommen till riksdagen. Jag avundas henne
lite grann att hon får hålla sitt jungfrutal på den all-
mänpolitiska debattens första dag. Jag hoppas att det
kommer många fler riksdagsdagar, om än inget mer
jungfrutal.
Fru talman! I gårdagens Aftonbladet skriver Jes-
per Bengtsson att EU:s framtidsdebatt bör utgå från
människornas vardag. Det är en klok tanke. I en de-
mokrati måste verklighetens brister och verklighetens
möjligheter ligga till grund för politikens ambitioner.
Endast så kan demokratins kris, som vi upplever i
dag, mötas, och endast så kan dess livskraft bevaras
och utvecklas.
I EU, i Sverige, på enskilda orter, i världen och
överallt, påverkar miljöproblemen människornas
vardag. De begränsar människors livschanser. De
orsakar sjukdomar. De tär på naturen och på den
biologiska mångfalden. De skapar svält och hunger.
Också i vårt land med vår levnadsstandard och vår
utvecklade miljöpolitik skapar luftföroreningar cancer
samtidigt som våra vatten förkvävs av övergödning
och försurning och samtidigt som djur och växter
hotas av utrotning.
Jag tror att vi alla ibland kan förenas i en känsla
av vanmakt inför allt detta och inför hur trögt och
mödosamt det är att bryta de onda trenderna och nå
resultat. EU har självfallet sina fel och brister, men
också stora förtjänster. Och jag tvekar inte att säga att
det är på miljöområdet med dess gränsöverskridande
karaktär som det är lättast att motivera varför EU
behövs och varför EU behöver utvidgas. Därför blir
också miljöfrågorna en del av den påtagliga verklig-
het för människor varifrån en framtidsdebatt om EU
måste utgå. Det är också här som vi kan redovisa
påtagliga framsteg av EU-samarbetet.
Man kan säga att detta är en del av den hoppfull-
het som så välgörande kontrasterar mot känslan av
missmod inför våra tillkortakommanden, en hopp-
fullhet som är så nödvändig för demokratiernas för-
måga att mobilisera kraft och beslutsamhet och att
samla människor till gemensamma ansträngningar.
Under de många år som jag arbetade ihop med
Olof Palme återkom han i sina anföranden och inter-
vjuer ständigt till vårt behov av framtidstro som
grund för gemensamma ansträngningar i det demo-
kratiska arbetet från det internationella till det lokala i
folkrörelser och föreningar. Framtidstron är demo-
kratins livsluft. Därför är den också miljöarbetets
livsluft. Kanske skulle vi inrätta ett sextonde, eller om
det blir det sjuttonde, miljömål där vi kräver en le-
vande och myllrande framtidstro.
När jag tänker igenom de senaste årens arbete så
är det hoppfullheten som överväger, känslan av att
det går att nå resultat. Det gäller vad vi tillsammans
har åstadkommit här i Sverige, ofta genom arbete och
beslut i riksdagens kammare. Miljömålspropositionen
som ni nu svettas över i utskottet kommer att ge oss
konkreta mål på en mängd olika områden och ett fast
system för uppföljning. Jag tror inte att något annat
land arbetar så avancerat kopplat till resursförstärk-
ningar till miljöpolitiken.
Jag måste reagera lite grann när jag hör Lars
Lindblads angrepp på de ökade resurserna till
marksanering. Jag besökte Svenljunga i måndags. Där
var man orolig för att man har hittat omfattande
mängder av olika gifter nedströms Borås i Viskan.
Det är gamla miljöskulder från de gamla textilfabri-
kerna där. Det som människorna säger till mig när jag
talar med dem om det problemet är inte att vi nu ska
vara försiktiga med att öka anslagen till deras möjlig-
heter att sanera, utan det som de undrar är om vi har
pengar, kompetens och resurser till detta. Och jag
kunde dessbättre svara dem att vi har tagit fram om-
fattande pengar, att vi håller på att bygga upp omfat-
tande resurser och att vi ska se till att vi kan rensa
undan de gamla miljösynderna. Vi räknar inte med att
den gamla textilindustrin plötsligt ska återuppstå och
lösa dessa problem åt oss. Det är våra gemensamma
problem att lösa.
Vi har kemikaliepropositionen som innebär att vi
ökar skyddet mot farliga kemikalier ytterligare och
som har gett oss en bra grund för vårt internationella
arbete på detta viktiga område.
Vi har lokala investeringsprogram. Också här
skulle jag vilja vända mig till Lars Lindbland. Gör en
resa runt Sverige och besök de 1 400 investeringar
som vi nu håller på med som bäst. Tala med dina
moderata partivänner i de olika kommunala samman-
hangen och ta del av deras uppfattning om detta ar-
bete - 1 400 olika investeringar runtom i hela Sveri-
ge. Alla har goda miljöeffekter. Alla är noggrant
analyserade och bedömda. Detta är bra använda
pengar i ett positivt samhällsbyge för att ta några steg
i riktning mot en hållbar utveckling.
Vi har rovdjurspropositionen som innebär att vi
tar ett tydligt ansvar för våra stora rovdjur samtidigt
som vi visar omtanke om de människor som påver-
kas.
Arbetet med en miljöorienterad produktpolitik kan
bli ett viktigt instrument för att uppnå hållbara pro-
duktions- och konsumtionsmönster. Och jag vill här
gärna uttrycka min uppskattning för ett gott samar-
bete med Vänsterpartiet med Miljöpartiet under hela
mandatperioden.
Denna känsla av hoppfullhet gäller också vad vi
har åstadkommit inom EU, inte minst under vårt
ordförandeskap. Och jag vill gärna tacka Harald
Nordlund för hans ord av erkännande för våra insatser
i detta sammanhang.
Vi har hållbarhetsstrategin som utöver det kon-
kreta innehållet också äntligen promoverar miljöhän-
synen till politikens högsta division också inom EU.
Vi har det sjätte miljöhandlingsprogrammet som
gett oss tydliga strategier, konkreta mål och tidsramar
på viktiga områden och som blir ledande för arbetet
under tio år framöver. Vi har en ny kemikaliepolitik
med en mycket stark svensk signatur. Vi har slutför-
handlat om takdirektivet som innehåller just det som
jag tror att Harald Nordlund egentligen är ute efter,
ett tak för alla länders utsläpp av försurande och
övergödande ämnen, ett tak som innebär mycket
kraftiga reduktioner under de närmaste åren, ett tak
som är nödvändigt för vår strategi för att nå fram till
försurningsmålet i miljöpolitiken.
Det handlar också inom EU om ett förstärkt ledar-
skap för EU i hela det globala miljöarbetet. Detta
gäller även globalt. Det är nu bara drygt ett halvår
sedan den nya amerikanska administrationen besluta-
de att inte längre delta i Kyotoprocessen. Överallt i
världen skapade det missmod och osäkerhet kring
Kyotoprotokollets framtid. Då var det EU som grep
initiativet och som gjorde tydligt att vår strävan var
att rädda Kyotoprotokollet och att få med oss andra
länder i den processen. Det i sin tur ledde fram till det
lyckosamma resultatet på det klimatmöte som ägde
rum i Bonn i somras. Man kan dra en rät linje från
miljöministermötet i Kiruna till det goda resultatet i
Bonn.
Jag tror att många människor i dessa dagar, efter
de fruktansvärda terrorattackerna, på ett annat sätt ser
på behovet av internationellt samarbete, också när det
gäller andra viktiga aspekter än att bekämpa den
globala terrorismen. Jag hoppas att detta leder till att
insikten runtom i världen ökar om att det finns många
globala hot som kräver ett internationellt samarbete
och om att det är nödvändigt med internationellt sam-
arbete för att skapa bästa möjliga grund för en positiv
framtidsutveckling.
Det tydligaste tecknet på att den insikten slog rot
skulle naturligtvis vara om USA beslutade sig för att
återvända till samarbetet kring klimatförändringarna,
till samarbetet inom Kyotoprocessen.
Detta gäller också globalt. Vi har ju vårt samar-
bete inom det som kallas för global governance,
global miljöadministration. Det låter väldigt tråkigt
och byråkratiskt men egentligen är det inte det. I
stället handlar det om att bygga ett samarbete mellan
länderna för att möta globaliseringens negativa ef-
fekter på miljön - ett samarbete som i så stor ut-
sträckning som möjligt är grundat på de demokratiska
staternas vilja att klara dessa viktiga problem.
Jag skulle kunna fortsätta med att ytterligare tala
om de viktiga globala utmaningar som vi står inför,
inte minst när det gäller förberedelserna för det vikti-
ga mötet i Johannesburg. Jag skulle också kunna tala
ytterligare om de utmaningar i övrigt som vi måste
förbereda oss på och där vi måste skärpa oss för att
kunna klara dem.
Grundläggande för väldigt mycket av vårt arbete
med de globala miljöproblemen, liksom med de
svenska och de europeiska, är att åstadkomma en
klok resurshushållning. Därför vill jag sluta med ett
citat från Olof Palme som nu är 35 år gammalt. Jag
skulle gärna vilja decicera citatet till Maria Wetter-
strand denna hennes första arbetsdag här i kammaren,
även om - antar jag - citatet är betydligt äldre än vad
Maria är:
"Vi skall försöka vara förnuftiga på ett område
där vi människor så ofta lyckats uppvisa det mest
grandiosa oförnuft - nämligen när det gäller att ut-
nyttja våra naturresurser. ... Och jag har en känsla av
att det är bråttom."
Det var bråttom för 35 år sedan, och det är fortfa-
rande väldigt bråttom.