Fru talman! Jag vill i mitt första inlägg i den här
debatten, som med nödvändighet mest handlar om
siffror, ta upp en litet annorlunda tråd.
Det står på s. 4 i finansplanen: "Vägen ur den
ekonomiska krisen ställer stora krav på sammanhåll-
ning och solidaritet. Att ta Sverige ur krisen kräver ett
brett folkligt stöd".
Finns då detta stöd i dag?, blir den naturliga följd-
frågan. Jag tror inte det. Men jag är övertygad om att
det är nödvändigt att bygga upp ett sådant stöd och en
sådan sammanhållning om vi skall klara den sanering
som nu krävs. Men då måste politiken vara rättvis och
kunna förstås och omfattas av alla.
Skall vi klara välfärden måste vi alltså få en ut-
veckling med mer av jämlikhet och rättvisa, där de
hushåll och företag som bevisligen har pengar också
är med och betalar, där bankerna betalar tillbaka de
pengar de fick nu när de går med vinst, där fall-
skärmsavtalen försvinner, osv. Vi behöver alltså mer
av rättvisa och en långt vidare solidaritet.
Den politiska vänster som nu har majoriteten i
riksdagen har genomfört en bra början på en sådan
rättvisepolitik under hösten, och det är vår ambition,
Per-Ola Eriksson, att fortsätta.
Vi måste fortsätta arbetet med att få ner arbetslös-
heten, få ner underskotten, få upp jämställdheten och
envist hävda miljövärn och "gröna" lösningar. En
ambition som under valrörelsen gick under beteck-
ningen "ryck Ingvar Carlsson i vänsterarmen".
Men ställer vi krav på solidaritet och samman-
hållning måste vi också vara lyhörda för alla de
strömningar som finns i vår tid, så vi vet vad vi skall
hålla samman kring och så vi rätt förstår innebörden i
ordet solidaritet.
Parallellt med ökade sociala orättvisor tycks näm-
ligen ett nytt kvalitetstänkande växa fram.
Bland många människor, inte minst bland ungdo-
mar, finns en växande insikt om att målet med livet
inte är pengar och ökad konsumtion. Självklart ingår
ett eget arbete som en central del i våra liv, men
mycket annat är också viktigt. Vårt självförtroende
som individer växer inte i första hand av att vi köper
oss en ny Volvo eller nya märkeskläder. Många av
oss anser i stället att vi växer genom samspel med
andra människor och genom att kunna göra en per-
sonlig insats för miljön, även om det är något så en-
kelt som sopsortering och återvinning. Vi växer som
individer genom att vara skapande eller genom att
skaffa oss ny utbildning.
Jag tror att vi får se en ny utveckling där livskvali-
tet, livsåskådningsfrågor och mänsklig gemenskap får
en ökad betydelse. Kanske är det ett slags trötthet på
McDonaldskulturen, reklampåverkan och på de ena-
handa våldsfyllda TV-serierna och underhållnings-
programmens värld.
De egna upplevelserna, att leva i solidaritet, att
värna miljön och kvaliteten i livet blir viktigare än
masskonsumtion.
När kampen för allmän rösträtt växte fram i Sveri-
ge och i Europa för runt hundra år sedan fanns inte
bara en vision av att alla skulle vara lika värda och få
en röst eller att orättvisorna skulle minska. Där fanns
också drömmar och visioner om människans utveck-
ling, att bildning skulle leda fram till fria och själv-
ständiga individer.
Tanken på en för alla gemensam skola spelade en
central roll liksom folkhögskolorna. Syftet var att
bana väg för ett brett demokratiskt deltagande i det
samhällsbygge som vi alla är en del av. Att lyfta varje
enskild människa till ökat självförtroende och till
möjligheten att själv få förverkliga och forma sitt liv.
Den här andan, som fanns i den tidiga demokratis-
ka rörelsen, behövs i dag om vi skall kunna skapa
sammanhållning och brett stöd för att klara ekonomin,
men också när vi skall forma en vision för framtiden.
I tomrummet efter den moral som fanns i det
gamla Sverige, och som formats i bygemenskap och
kyrka, behövs en ny och modern moral, som upp-
muntrar samarbete och gemenskap, som uppmuntrar
och bjuder in människor till samhällsliv och politik.
Vi måste utveckla en motkraft till den normlöshet,
det konkurrenstänkande och det våld som vi dagligen
möter i TV och medier, och tyvärr också allt oftare i
verkligheten. Skolan barnomsorgen och föräldraska-
pet har en given del av ansvaret, men också vi politi-
ker måste ta vårt ansvar. Det betyder att inse att poli-
tiken handlar om livet och livets värden och att peng-
arna är medlet och inte målet.
Jag tror alltså att det är nödvändigt att vi formule-
rar nya, gemensamma samhällsmål som kan ersätta
reklamutbudets enkla men effektiva budskap: "Köp
dig fri, sköt dig själv och strunta i andra".
Det resulterar i att vi dagligen kan se att en del kan
alldeles tydligt kan sko sig genom svindlande löner
och fallskärmsavtal i mångmiljonklassen samtidigt
som andra tvingas leva på marginalen. Det är märkligt
att den som basar över breven har skyhögt mer i lön
än en lärare som ansvarar för barnens utbildning och
fostran. Riksdagsledamöter skor sig genom dubbel
bosättning samtidigt som man beslutar om nedskär-
ningar för sjuka och pensionärer. Skattesmitare, som
bevisligen är skyldiga staten, dvs. oss alla, mångmil-
jardbelopp, kan fortsätta att leva sina lyxliv med flotta
hus, bilar och lyxbåtar. De banker som fick mil-
jardstöd är inte självklart återbetalningsskyldiga, som
vi vanliga människor är när vi tar lån. Då frågar man
sig: Vad skapar allt detta för moral?
Vi måste bli tydliga; alla skall bidra, dvs. inte bara
lågavlönade, arbetslösa och sjuka, utan också
börsmäklare och direktörer, politiker, konsulter och
höga tjänstemän. Hög som låg. Alla måste visa ansvar
och solidaritet. Vår tids idoler borde vara de som
hjälper varandra, inte de som kliver på varandra.
Det här handlar om demokratins kärna. Alla
människor i Sverige skall ha rösträtt, men det räcker
inte. Vi skall ha respekt för varandra. Vi behöver
aktiva, kreativa och väl utbildade människor som kan
gå lugnt och tryggt på gatorna och som känner att vad
de säger och gör har betydelse. Männskor som sätter
kvalitet och gemenskap före kvantitet och egen till-
fredsställelse på andras bekostnad.
Vänsterpartiet har inte alla lösningar, men jag har
velat visa vad som är vår grundinställning när vi nu
tar itu med förslagen i budgeten. Jag har velat tala om
att för oss handlar inte ekonomi i första hand om
decimaler utan om makt, demokrati och jämlikhet.
Fru talman! I mitt nästa inlägg skall jag mer direkt
kommentera vissa saker i budgeten, men jag tror att
jag hinner med två kommentarer redan nu. Den ena är
att vi avvisar regeringens förslag om en generell
sänkning av barnbidraget med 125 kronor. Den andra
är att vi aldrig accepterar en sänkning av biståndet till
fattiga länder. Svältande människor har ingen
svångrem att dra åt, som biståndsorganisationen Dia-
konia så träffande har uttryckt det.
(Applåder)