Fru talman! Göran Persson är alldeles uppenbart
stolt över vad han har åstadkommit i finansplanen,
men känns det inte litet dåligt att inte kunna redovisa
tillväxt över 3 % något år under konjunkturcykeln?
Jag påminde om nedjusteringen från 3,4 % i novem-
berpropositionen. Jag skulle också ha kunnat gå till-
baka till den sista socialdemokratiska motionen under
oppositionåren, från maj i år, där man uttalade sig om
vad som skulle ske när man skulle komma i rege-
ringsställning. Man ansåg sig då kunna utlova en
produktionsökning om 4½ % år 1995.
Jag har nu förstått av finansministerns svar på min
fråga att han inte är nöjd med den höga arbetslöshe-
ten. Jag skulle då vilja ställa min fråga så här: Kan en
socialdemokratisk finansminister sitta kvar, om under
de närmaste två åren den totala arbetslösheten ligger
ett gott stycke över 10 % eller om den öppna arbets-
lösheten förblir över 6 %? Det var ju inte det som
ställdes i utsikt när man före valet förklarade att man
satt inne med kunskaper och färdigheter som snabbt
skulle föra ned arbetslösheten till traditionellt låg
nivå.
Göran Persson vill helst inte debattera innehållet i
den ekonomiska politiken. Han diskuterar inte den
kritik och de farhågor som framförts från ansedda och
rimligen opartiska bedömare som OECD och Moo-
dy´s. Man skall också komma ihåg att deras invänd-
ningar inte är beroende av om de till alla delar har
förstått att uppfatta och uppskatta alla detaljer i den nu
framlagda finansplanen. Deras oro gäller inte så
mycket de närmaste åren som den tidpunkt - kanske
1996 eller 1997 - då konjunkturen har toppats och vi
går mot en ekonomisk försvagning med fortsatt
mycket hög arbetslöshet och stort budgetunderskott.
Jag har ju tidigare ifrågasatt antagandet att en
sänkt sparkvot skulle hålla den privata konsumtionen
uppe. En annan uppgift i finansplanen som förvånar
mig är att regeringen räknar med en så liten förbätt-
ring av produktiviteten i näringslivet. Men som jag
tidigare sagt är låg produktivitet enda chansen att
förena långsam tillväxt med en åtminstone något
minskad arbetslöshet.
Finansministern svarade inte på min fråga om
syftet med att slopa karensdagen är att med en ökad
sjukfrånvaro skapa behov av flera anställda, alltså att
försämra produktiviteten. Inser inte finansministern
att vi i syfte att bevara och förbättra Sveriges konkur-
renskraft bör ta till vara varje möjlighet att tvärtom
förbättra produktiviteten, även om det skulle medföra,
som skedde under de borgerliga åren, att viss dold
arbetslöshet blir öppen?
Vad förslaget om anställningsrabatten beträffar
kan man konstatera att det inte precis har imponerat
på de arbetsgivare som skall dra nytta av denna. De
har ju överlag hänvisat till att det skulle ha varit
mycket bättre om man avstått från de återställningar
som har skett på arbetsrättens område.
Trots att det här rör sig om en skattesänkning, är
detta inte något som vi moderater förespråkar. I vårt
budgetalternativ blir det en mera generell säkning av
skatteuttaget, och den är permanent och inte bara
tillfällig, något som Göran Persson nyss ville fram-
ställa som fördelaktigt.
Göran Persson är stolt över att nu kunna redovisa
besparingar. Jag vill därför be honom slå upp sidan 58
i finansplanen. Av tabellen där kan man utläsa att
mellan innevarande budgetår och tolvmånadersperio-
den 1995/96 ökar statens utgifter med 1 miljard me-
dan statens inkomster under samma period stiger med
38 miljarder. Det illustrerar att det socialdemokratiska
saneringsprogrammet är framtungt bara i den mening-
en att man satsar på snabba skattehöjningar och andra
återställningar. Syftet med denna uppläggning sägs
vara att genomföra den nödvändiga saneringen av
statsfinanserna på ett fördelningspolitiskt rättvist sätt,
men återgången till högskattepolitik tillsammans med
pågående återregleringar av arbetslivet får till följd att
regeringen förstör existerande jobb och försvårar
tillkomsten av nya. Självfallet bromsar detta tillväx-
ten, inte minst inom den privata tjänstesektorn. Alla
tycks nu inse att det är där som expansionen måste
ske.
Göran Persson förbigick min kritik mot tanken att
socialisera småföretag med pensionspengar. Jag hade
inte väntat mig något annat. Men är det inte skenhe-
ligt i överkant att bekymra sig för de mindre företa-
gens försörjning med riskkapital sedan man just klippt
till med kraftiga skattehöjningar på företagande och
kapitalbildning i näringslivet? Tror verkligen Göran
Persson - det är min stående fråga - att höjda skatter
på sparande och företagande skall kunna leda till fler
jobb ute i produktionen?
Slutligen återkommer jag till statsministerns ny-
årslöften. Sådana brukar utmärkas av att vara förhas-
tade, varför de snabbt överges. Den största insats som
Göran Persson nu kan göra för att undanröja tvivlen
på regeringens ekonomisk-politiska trovärdighet är
faktiskt att dementera Ingvar Carlssons utfästelser att
det härefter skall vara slut på alla obehagliga beslut.
Jag fäste mig vid följande formulering i inledning-
en av finansplanen: "Regeringen kommer att följa
utvecklingen noga och är beredd att vidta åtgärder för
att saneringen av statsfinanserna skall lyckas och att
förutsättningarna för ökad sysselsättning och minskad
arbetslöshet upprätthålls." Är detta i själva verket,
Göran Persson, den brasklapp som skall åberopas mot
LO, när det senare visar sig att hittills presenterade
åtgärder varit otillräckliga och fel avvägda? Kan det
bli utgångspunkten för att socialdemokraterna omprö-
var och överger sin tillväxtbromsande och jobbförstö-
rande politik?