Fru talman! Så har då regeringen Carlssons första
budget sett dagens ljus. Spänningen har varit stor.
Skulle regeringen verkligen leverera den politik som
ger det förtroende som får ned räntorna och som där-
med får fart på hemmamarknaden och jobben? Jag
vill gärna ge Göran Persson erkännandet att det visst
är en kraftfull åstramning som läggs fram här i dag.
Men huvudfrågan är: Räcker det med de bespa-
ringar som läggs fram? Svaret på den frågan måste,
tyvärr, bli nej framför allt på grund av den i övrigt
tillväxthämmande politik som regeringen bedriver.
Problemet med den här budgeten är nämligen -
förutom att besparingarna inte räcker - att den är full
av motsägelser som vittnar om att regeringen helt
enkelt saknar en långsiktig och konsistent ekonomisk
strategi för att åstadkomma nya jobb i näringslivet
och därmed tillräcklig tillväxt och budgetbalans.
Profilen på budgetförstärkningarna är delvis orätt-
färdig. De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna
och barnfamiljer med många barn drabbas och får dra
ett oproportionerligt stort lass. Även om alla får vara
med och dra det här lasset får nämnda grupper ta en
alldeles för stor del av bördan.
Ytterligare ett exempel på felaktig fördelningspo-
litik är när regeringen plötsligt genom att ta bort ka-
rensdagen i sjukförsäkringen vill införa vad som i
praktiken blir en ny och kostnadskrävande reform för
oss som huvudsakligen är friska och arbetsföra. Detta
skall finansieras genom sänkta ersättningsnivåer för
dem som är sjuka under en längre tid, för de långtids-
sjuka. För oss kristdemokrater är det omvända det
naturliga: ett visst mått av självrisk, ett högkostnads-
skydd och en rimlig ersättning för den som blir lång-
varigt sjuk.
Varför, Göran Persson, skall nu de långvarigt sju-
ka betala denna reform för oss som huvudsakligen är
friska och arbetsföra? Det är en i alla avseenden fel-
aktig, kontraproduktiv och fullständigt opåkallad
reform.
Den terräng som Sveriges ekonomi måste igenom
för att komma i balans är numera känd, även för dem
som valt att anträda färden blundande. Det är glädjan-
de att även Vänsterpartiet nu börjar inse vart resan
med Moder Svea borde gå. Men den karta som fi-
nansministern håller i ena handen är oroväckande
gammal. Och den kompass som han har i andra han-
den visar käpprätt åt skogen.
Utsikterna att nå det uppsatta målet - ekonomisk
balans - blir inte bättre av att färden startas genom att
sällskapet vrider klockan tillbaka och sedan tar sig ett
oroväckande stort antal återställare enligt just det
recept som sedan början av 70-talet har fått svensk
ekonomi ur balans.
Under det senaste året har vi fått en mängd positi-
va signaler i ekonomin - även om arbetslösheten
fortfarande är alldeles för hög, med de allvarliga so-
ciala följder som detta får för de arbetslösa och deras
familjer.
Utan tvekan befinner vi oss nu i en uppåtgående
konjunktur. Det beror självklart på den internationella
situationen men också, och inte minst, på de struktu-
rella reformer som den förra regeringen genomförde
och som skapade bättre förutsättningar för en optimal
utdelning av den kommande högkonjunkturen.
Sedan det socialdemokratiska regeringstillträdet
har dock flera ideologiskt betingade åtgärder vidtagits
som utan tvekan kommer att försämra förutsättning-
arna för en fortsatt uppgång och som faktiskt riskerar
att bryta den här uppgången i förtid.
Under hösten har man genomfört skattehöjningar
om inte mindre än 50 miljarder kronor, varav ungefär
30 miljarder kronor är direkt riktade mot arbete. Ar-
betsrätten har återställts, något som försvårar nyan-
ställningar. Straffbeskattningen av riskvilligt kapital
som satsas i företagen har återinförts. Kvittningsmöj-
ligheterna för förluster i nystartad verksamhet har
slopats osv. De ideologiska glasögonen har suttit
verkligen fast på finansministerns näsa. Det är svårt,
för att inte säga omöjligt, att se hur dessa beslut nå-
gonsin kommer att skapa nya jobb.
Fru talman! När vi sedan kommer till de antagan-
den som regeringens prognoser för tillväxt vilar på är
det sannerligen en stor och allomfattande optimism
som har präglat sinnet. Man förutsätter sänkt sparkvot
- från 8,5 % under 1994 till 4,9 % under 1996. Och
hokus pokus möjliggörs då denna frikoppling av den
privata konsumtionen från den disponibla inkomsten.
Exempelvis får vissa barnfamiljer 1998 sänkt disponi-
bel inkomst med upp till 10 %.
Göran Persson är också bekymrad över det höga
sparandet och vill att det skall minska. Men proble-
met, Göran Persson, är inte att vi sparar för mycket av
de inkomster som vi har, utan problemet är de in-
komster som vi inte har - det som det svenska folk-
hushållet har gått miste om på grund av decennier av
felaktig ekonomisk politik.
Varje svenskt hushåll skulle i år ha haft ungefär
150 000 kr mer i inkomster om Sverige sedan 1970
hade haft samma ekonomiska utveckling som resten
av OECD-området haft. Sedan dess har land efter
land passerat Sverige i inkomstligan.
Den här utvecklingen har vi fått på grund av den
tidigare förda ekonomiska politiken med ökade regle-
ringar, en snabbare ökning av de offentliga utgifterna
än jämförbara länder, ett stigande skattetryck, höga
skattekilar, dåligt företagsklimat samt bristande kon-
kurrens och valfrihet. Det är denna utveckling som vi
i förra regeringen aktivt arbetade för att vända i syfte
att skapa förutsättningar för en god och uthållig till-
växt. Nu vill ni återställa till det gamla.
Fru talman! Intrycket av den budgetproposition
som bordläggs i dag blir att det är fråga om ett motsä-
gelsernas dokument. Den socialdemokratiska rege-
ringens högra hand tycks knappast ha en aning om
vad den vänstra sysslar med. Låt mig ta några exem-
pel.
När det gäller sysselsättningen har regeringen,
som jag tidigare sade, genomfört en rad åtgärder som
försämrar möjligheterna till nya jobb. Det här vill
man nu kompensera genom dels en rad budgetfinan-
serierade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels en
omfattande skattesänkning, som flera talare här varit
inne på, för dem som nyanställer registrerat arbetslö-
sa. En skatterabatt på 7 miljarder kronor skall - hör
och häpna! - ge 110 000 nya jobb. Det är en ganska
intressant motsägelse. Göran Persson har ju först
drivit igenom en höjning av skatter och avgifter på
arbete med fyra gånger så mycket - alltså 30 miljar-
der kronor.
Jag måste ställa en fråga till Göran Persson i den-
nes egenskap av f.d. skolminister: Om 7 miljarder
kronor i sänkt skatt på arbete ger 110 000 nya jobb,
hur många jobb försvinner då om skatten och avgif-
terna på arbete höjs med 30 miljarder kronor? Om vi
gör samma antagande, dvs. att 7 miljarder kronor ger
110 000 nya jobb, får jag vid en enkel överslagsbe-
räkning fram att ungefär 450 000 jobb skulle försvin-
na. Detta kan vara något halsbrytande, men det ger i
alla fall en indikation på att den ena handen inte vet
vad den andra gör.
Fru talman! Det är sannerligen inte lätt att se någon
logik i den här samlade politiken. Vi kristdemokrater
avser därför att senare återkomma i vårt budgetalter-
nativ. Men jag kan redan nu konstatera att volymen på
Göran Perssons samlade budgetförstärkningar är såväl
otillräcklig som felbalanserad. En alltför stor andel
utgörs av skattehöjningar. Åtstramningarna har en
felaktig fördelningsprofil, även om alla drabbas. Vi
kristdemokrater konstaterar också att flera av de be-
sparingar som föreslås är, enligt vårt förmenande,
direkt orättfärdiga. En alltför stor andel tas ut på de
ekonomiskt sämst ställda pensionärerna och barnfa-
miljerna. Samtidigt dras biståndet till de allra fattigas-
te på vår jord ned på ett sätt som vi inte kan acceptera.
Framtiden har inga lobbyister, sade Göran Pers-
son. Fru talman! Vi kristdemokrater kommer att fort-
sätta att driva internationell solidaritet. Barnen i u-
länderna kommer tydligen att kräva allt kraftfullare
lobbyister i denna kammare i framtiden.
(Applåder)