Fru talman! Det är väl känt att det är svårt att för-
lora val. Jag har varit med om det. Alla ni som sitter
här har väl också upplevt det. Det är särskilt svårt att
förlora ett val för den som anser sig ha haft ansvar för
politiken, därför att det trots allt är en betygsättning
som väljarna har utdelat. Den bitterhet som man kan
spåra i några av inläggen över att den socialdemokra-
tiska regeringen nu gör vad tidigare regeringar borde
ha gjort kan möjligen förklaras av det faktum att det
är svårt att förlora ett val.
Men låt mig säga på en gång att den kritik som
formuleras i svepande termer om att vi inte skulle
göra tillräckligt mycket, den tar jag gärna till mig.
Lars Tobisson, Anne Wibble, Mats Odell, ni som
påstår att regeringen inte sparar tillräckligt mycket,
upp till bevis!
Ni som dessutom kombinerar det påståendet med
att vi har höjt skatterna för mycket, nåväl, ersätt skat-
tehöjningarna med ytterligare besparingar! Men se till
att det blir gjort senast vid det tillfälle då ni avlämnar
era motioner. Ni skall inte smita undan en gång till.
Det gjorde ni när ni satt i regeringsställning. Nu sitter
ni i opposition, i en riksdag som verkar mer splittrad
än någonsin. Smit inte den här gången, utan ta ansvar
för det ni säger, om ni verkligen menar att vi borde
spara mer! Se då till att förslagen redovisas.
Jag ser fram emot, fru talman, den kraftfulla sam-
ling som Per-Ola Eriksson utlovade. Han skall i egen-
skap av finansutskottets vice ordförande nu samla de
borgerliga, som under Per-Ola Erikssons ledning
uppenbarligen skall lansera ett alternativ till rege-
ringspolitiken. För att tala med en gammal folkparti-
ledares ord, Per-Ola Eriksson: Lycka till!
Om Per-Ola Eriksson skall vara den som anslår
tonen i det arbetet måste jag säga att jag blir något
bekymrad, för maken till den hållningslöshet som han
redovisade i talarstolen har jag svårt att se. Inget av
det regeringen gör i form av besparingar fann nåd
inför hans ögon. Det var fel, det var dråpslag, det var
för litet.
Sedan avslutade han med det magnifika konstate-
randet att Centern konstruktivt skall pröva alla rege-
ringens besparingsförslag, och så passade han på att
smyga in, och dessutom samla den borgerliga opposi-
tionen till ett alternativ. Det krävs, Per-Ola Eriksson,
litet mer substans och litet mer av kraft och hållning
om det skall vara möjligt att lansera det projektet.
Men, som sagt var, försöka duger. Lycka till!
Det har rests några frågor. Låt mig svara på ett par
av dem. Jag tror att det var Lars Tobisson som fråga-
de: Är Göran Persson nöjd med arbetslöshetstalet?
Kommer LO att vara nöjd med arbetslöshetstalet?
Lars Tobisson kunde retoriskt ha slungat frågan
vidare ut i denna kammare och sagt: Är riksdagen
nöjd med en arbetslöshet som 1998 totalt fortfarande
ligger kvar på uppemot 10 %? Fråga mig, fråga rege-
ringen, fråga LO, fråga riksdagen - alla kommer att
svara nej på frågan.
Det finns något slags intellektuell låsning när vi nu
diskuterar budgetförslaget. Den är av det slaget att
man tycks betrakta det här som det enda som rege-
ringen har möjlighet att göra under mandatperioden
som ligger framför oss. Det vi redovisar i det här
förslaget är att vi med de här åtgärderna, givet en
måttlig tillväxt, givet ett försiktigt ränteantagande,
enligt de kalkyler vi i dag förfogar över kommer att få
en öppen arbetslöshet som ligger kvar över 6 %, en
total arbetslöshet som går under 10 %. Men är vi
nöjda med det? Ingen i den här församlingen kommer
att vara nöjd med det.
Men om vi skall lyckas att pressa ned arbetslöshe-
ten ytterligare krävs det faktiskt också att vi får en
avtalsrörelse i vår som fungerar och som tar sin del av
ansvaret. Det krävs en riksdag som orkar fatta de
svåra besluten, gärna med mer av besparingar, om
man vill.
Kommer vi dithän skapar vi oss i samma ögon-
blick ett ökat handlingsutrymme, ger ökad trovärdig-
het åt finanspolitiken och kan mycket lätt växla in på
en högre tillväxtbana. Det redovisas också i den pre-
liminära nationalbudgeten vad den resulterar i om vi
når 3 % i tillväxt. Då handlar det om andra arbetslös-
hetstal, snabbare stabilisering av statsfinanserna och
bättre utfall på i stort sett alla de komponenter vi
mäter. Men det krävs att riksdagen klarar sitt, att
parterna klarar sitt och att vi inte fastnar i något slags
diskussion om att vi egentligen borde ha gjort något
annat.
Ingen är nöjd med en arbetslöshetssituation av det
slag som redovisas i medelalternativet i den prelimi-
nära nationalbudgeten. Men det är icke regeringens
enda möjlighet under mandatperioden. Och det är icke
enbart regeringen som har ansvar för att landet tas ur
krisen. Det är ett gemensamt ansvar för regering och
riksdag och icke minst för arbetsmarknadens parter.
Anne Wibble tog upp en diskussion om kommu-
nerna. Låt mig säga att det kan tyckas som att hon där
har en poäng. För övrigt vill jag säga att jag satte
värde på att Anne Wibble uppskattar att vi har tagit
krafttag.
Den kommunala ekonomin, Anne Wibble, kom-
mer att dömas av slutligt i kompletteringspropositio-
nen i april, då regeringen också räknar med att presen-
tera ett förslag till kostnadsutjämning och inkomstut-
jämning kommunerna emellan som kan accepteras av
en riksdagsmajoritet.
I det här sammanhanget har vi icke gjort någon-
ting annat än att i de preliminära försörjningsbalan-
serna räkna ner den kommunala konsumtionen på
sådant sätt att vi därigenom, innan vi har antagit
kompletteringspropositionen, inte bidrar till någon
ytterligare "push" uppåt i tillväxten.
Till skillnad från tidigare kalkyler har vi räknat
oerhört pessimistiskt och lågt på tillväxttalet. Vi hade
kunnat sätta noll eller plus ett på kommunerna och
sedan kommit tillbaka med de konkreta besluten i
april månad. Men vi valde den här metoden. Hade vi
satt noll hade tillväxten kunnat lyfta med ytterligare
några tiondelar, hade vi satt plus ett med ytterligare
några tiondelar.
Men riksdagens behandling av besparingsbetinget
avgör ju regeringens utrymme att ge den kommunala
ekonomin det stöd som den behöver för att klara sin
uppgift när det gäller vård, omsorg och utbildning.
Orkar inte riksdagen ta hem besparingarna, har rege-
ringen naturligtvis ett mindre utrymme i april månad
för att stötta den kommunala sektorn. Detta återstår,
och den frågan är härmed för kammaren redovisad.
Det har tagits upp också en del andra frågeställ-
ningar som jag tycker skulle vara värda en ingående
diskussion, men tiden medger det inte. Låt mig bara
säga att de som tror att de insatser i form av inställ-
ningsstöd som vi gör för att nu fullt ut ta till vara
konjunkturuppgången skulle på något sätt vara inkon-
gruenta med den långsiktiga politiska inriktningen
faktiskt inte har sett att det är fråga om en tidsbegrän-
sad inriktning. De grundläggande skattehöjningarna
ligger kvar, och våra stabiliserande åtgärder kommer
att verka under perioden fram till 1998.
Vi vill i nuvarande konjunkturläge med tanke på
de kraftiga åtstramningar som vi rent allmänt gör
gärna ge ett stöd till den som nyanställer, och det skall
vara kraftfullt. Men vi räknar inte alls med att, som
Mats Odell trodde, 7 miljarder ger 110 000 nya jobb.
110 000 anställningar berörs av denna stödform, och
det beräknas att detta skall motsvara 7 miljarder i
budgethänseende. Att det skulle ge 110 000 tillkom-
mande jobb är självfallet en total missuppfattning.
Men den kan man naturligtvis ha överseende med
med tanke på den korta inläsningstid som riksdagens
ledamöter har haft.
Det är viktigt för oss att säga att vi inte är nöjda
med ett arbetslöshetstal som ser ut som det gör. Sam-
tidigt är det viktigt att understryka att den frågan icke
hanteras av riksdagen och regeringen ensamma. För
detta krävs också parternas medverkan.