Fru talman! Göran Persson har skapat mycket sto-
ra förväntningar på årets budgetproposition och fi-
nansplan. Den skall enligt de tidigare utsagorna inne-
hålla 20 miljarder kronor i minskade utgifter, så att de
offentliga finanserna en gång för alla saneras. Den
skall innehålla en jättesatsning på nya jobb, så att
arbetslösheten kraftigt sjunker, och den skall ge en
rättvis fördelning. Dessa tre saker har sagts vara kärn-
punkten. Det står också i finansplanen att dessa är de
centrala byggstenarna i regeringens politik. Tyvärr har
Göran Persson inte lyckats baka denna goda kaka.
Få personer vet bättre än jag att den här uppgiften
är svår, och jag vill ge finansministern en eloge för
kraftansträngningen. Visst finns det en del bra saker i
finansplanen. Inte minst vill jag å den borgerliga
regeringens vägnar tacka för det indirekta erkännande
som nu finns av att mycket av det som vi gjorde var
alldeles rätt och riktigt. Så måste jag nämligen tolka
det faktum att Göran Persson bygger vidare på våra
utgiftsminskningar. När det gäller de 113 miljarder
som han nyss nämnde räknar han t.o.m. sig själv till
godo ungefär 20 miljarder kronor av våra förslags
effekter. Tack för det, finansministern!
Det allvarliga är emellertid att Göran Perssons
kraftansträngning, om än aldrig så stor, inte räcker.
Hotet om massarbetslöshet kvarstår. I själva verket
säger finansminstern rätt upp och ner att politiken är
otillräcklig för att det skall skapas förutsättningar för
den halva miljon nya jobb i näringslivet som krävs
under de kommande åren. Efter flera år med en hög-
konjunktur och en hel mandatperiod med Göran Pers-
son vid makten räknar han med att den öppna arbets-
lösheten skall bli närmare 6 % och den totala arbets-
lösheten närmare 10 % år 1998.
Så sent som i juni förra året påstod socialdemokra-
terna att den öppna arbetslösheten kunde pressas ner
under 5 % redan 1995, dvs. i år, bara socialdemokra-
terna fick regera. Nu klarar man inte detta ens till
1998, trots att konjunkturen i omvärlden är bättre och
trots att vi har fått ett ja till EU-medlemskapet.
Det stora problemet är, enligt min uppfattning, att
regeringen genom höstens många skatteökningar för
företagarna och genom återställare i fråga om struktu-
rella reformer inom t.ex. arbetsrätten och arbetslös-
hetsförsäkringen allvarligt har försämrat företagskli-
matet. Tydligen börjar Göran Persson själv misstänka
att det kan ligga någonting i denna kritik. Ett av för-
slagen i finansplanen är nämligen att arbetsgivaravgif-
terna för nyanställningar skall tas bort - det som Per-
Ola Eriksson nyss kallade för "NYS". Detta innebär
naturligtvis i sig ett erkännande av att lägre skatter på
arbete ger fler jobb och att högre skatter på arbete ger
färre jobb. Men det vore rejälare att ta tillbaka höstens
beslut om höjda arbetsgivaravgifter i stället för att ge
en selektiv och ettårig rabatt. Det blir faktiskt lätt
patetiskt när socialdemokraterna först under hösten
återställer arbetsrätten till sista kommatecknet och
krånglar till det för småföretagarna. Sedan erkänner
de i finansplanen att det behövs särskilda lösningar
just i fråga om arbetsrätten för de mindre företagen.
Först uppmanas parterna att lösa denna fråga avtal-
svägen. Sedan tror man tydligen inte riktigt att parter-
na kan eller vill detta. Hela frågan hänvisas nämligen
till en ny utredning. I avvaktan på detta förlorar Sve-
rige jobb som vi väl skulle behöva.
En av bovarna i detta drama är naturligtvis rän-
teutvecklingen. Även i detta avseende var Göran
Persson förut mycket stursk och utlovade lägre räntor,
bara socialdemokraterna kom till makten. Men rän-
torna är fortfarande skyhöga, farligt höga, som Göran
Persson då sade. De svenska långräntorna är ungefär
3,3 procentenheter, eller 330 punkter, högre än de
tyska. De är lika höga som för ett halvt år sedan. I går
steg de rejält efter Moody´s nedgradering av Sverige
och inför rykten om vad det andra kreditvärde-
ringsinstitutet, Standard & Poor, skulle komma att
säga. För Sveriges skull hoppas jag att räntorna nu
kommer att sjunka. Annars blir det svårt för Sverige
och för oss som bor här.
Fru talman! Budgetförslaget innehåller många be-
sparingar. De är inte fullt så omfattande som Göran
Persson har utlovat, men det är ändå en ansenlig
mängd. Jag noterar t.ex. att socialdemokraterna nu har
anslutit sig till den borgerliga regeringens Nathalie-
plan i fråga om kommunernas utveckling, av alla
områden. Prognosen för den kommunala konsumtio-
nen är att det skall vara realt oförändrade utgifter för
den kommunala konsumtionen, även om just de orden
inte används. Jag tycker att detta i sak är bra, men jag
misstänker att många socialdemokrater blir mycket
överraskade och känner sig svikna. Så länge social-
demokraterna var i opposition kritiserades jag för att
strama åt för mycket i kommuner och landsting. Ing-
var Carlsson erkände i höstens första partiledardebatt
för Bengt Westerberg att det faktum att socialdemo-
kraterna hade givit intryck av att kommunerna skulle
slippa spara var en viktig faktor i valsegern. Nu visar
sig detta vara en bluff, precis som vi i Folkpartiet
trodde. Den kommunala konsumtionen minskar lika
mycket i socialdemokraternas prognoser som med den
bogerliga regeringens politik. Under detta år, 1995,
försvinner 13 000 jobb. Under nästa år, 1996, försvin-
ner ytterligare 11 000 jobb.
Besparingslistan i övrigt innehåller tyvärr inte rik-
tigt de utlovade 20 miljarderna i "skarpa" förslag. Det
fattas ett antal miljarder som är mer av "lösa skott".
Inte heller är budgeten så framtung som man har
utlovat. I praktiken tycks genomslaget för budgetåret
1995/96 av besparingarna vara ungefär 12 miljarder
kronor, kanske något mindre. Men sedan måste man
dra ifrån 9 miljarder kronor för de nya arbetsmark-
nadspolitiska åtgärderna. Därför tycks genomslaget
netto för budgetåret 1995/96 begränsas till 3 miljarder
kronor. Dessutom tillkommer det egendomliga förslag
som har nämnts tidigare om att avskaffa karensdagen
i sjukförsäkringen. Detta är enligt min uppfattning
strukturellt felaktigt. Det riskerar att leda till en ny
ökning av korttidsfrånvaron och till stora problem i
fråga om produktivitetsutvecklingen i företagen.
Jag befarar, fru talman, att åtgärderna sammanta-
get är otillräckliga för den nödvändiga saneringen av
statens finanser. Mot bakgrund av att vikten av att
statsskulden skall stabiliseras senast 1998 flera gånger
understryks i finansplanen och mot bakgrund av att
Göran Persson så vältaligt talade om vikten av att man
skall sluta låna - jag önskar att han hade gjort det
också under de gångna tre åren - vill jag ställa en
fråga: Är Göran Persson beredd att återkomma till
riksdagen med ytterligare förslag om minskade utgif-
ter, om utvecklingen visar att det skulle vara nödvän-
digt? Om det skall finnas någon realism i talet om att
man inte bara skall stabilisera utan också minska
skuldkvoten blir detta självfallet nödvändigt. Är Gö-
ran Persson beredd att snabbt återkomma till riksda-
gen med förslag om ytterligare besparingar om det
skulle behövas för att stabilisera skuldkvoten?
Till sist vill jag nämna något om fördelningspoliti-
ken, som var den tredje hörnstenen i den utmålade
politikbeskrivningen. I finansplanen sägs det på flera
ställen att det långsiktigt viktigaste för en rättvis för-
delning är att man får fram nya jobb och får ordning
på statens finanser. Jag håller med om det resone-
manget. Det är alldeles riktigt, men tyvärr når rege-
ringen inte ända fram i dessa avseenden. Arbetslöshe-
ten förblir oacceptabelt hög. Också i den kortsiktiga
fördelningspolitiken finns det enligt min mening ten-
denser till brister. Tillsammans med höstens förslag
finns det en stor risk för att dessa förslag innebär en
alltför kraftig belastning på barnfamiljerna.
Riksdagen har redan beslutat om sänkta flerbarn-
stillägg, minskade bidragsförskott och slopat vård-
nadsbidrag. Nu tillkommer sänkt ersättning från för-
äldraförsäkring, sänkta barnbidrag och möjligen också
något annat.
Barnfamiljerna får därutöver precis som alla andra
familjer, ökade boendekostnader, höjda kommunal-
skatter och höjda skatter av annat slag, dvs. utöver de
åtgärder som vidtas inom familjepolitiken.
Detta finns mycket vällovligt beskrivet i en för-
delningspolitisk analys i finansplanen. Där framgår
alldeles tydligt att barnfamiljerna, särkskilt de med
många barn, belastas hårdare än andra familjer. Där-
med uppfylls i varje fall inte Folkpartiets krav på en
rättvis fördelningspolitik.
Fru talman! Regeringen säger själv att denna poli-
tik bygger på tre hörnstenar: sanering av statsfinan-
serna, bekämpning av arbetslösheten och en rättvis
fördelningspolitik. Jag tvingas tyvärr konstatera att
resultatet inte på något av dessa områden är tillfreds-
ställande.
(Applåder)