Fru talman! Förra veckan kom Moody´s med sitt
omdöme om den svenska ekonomin. Det blev sänkt
betyg för Sverige och den svenska ekonomin. Det var
ingen överraskning. Vi hade sedan lång tid vetat att
man ingående granskade den situation som de svenska
offentliga finanserna befinner sig i.
Moody´s analys grundas på att Sverige är utomor-
dentligt sårbart, därför att vi har en gigantisk
statsskuld; en statsskuld som har byggts upp och för-
dubblats under de senaste tre åren, en statsskuld som
ger oss ett mycket begränsat utrymme att bedriva en
ekonomisk politik, en statsskuld som riksdagen och
det svenska folket kommer att få arbeta flera år med
att stabilisera och sluta växa men sedan också nöd-
vändigtvis börja pressa tillbaka.
Det är det här som är utgångspunkten, som är
startpunkten, när vi nu diskuterar den ekonomiska
politiken. Ett sådant faktum, med en statsskuld på
över 90 % av BNP, kan man icke gå förbi. I det eko-
nomiska moraset sitter vi, men vi sitter inte fast; vi
skall ta oss ur det.
Regeringens politik, som har att utgå från detta
arv, syftar till att ta oss ur det förlamande grepp som
statsskulden representerar, att ta oss tillbaka till den
situation där tillväxt ger sysselsättning, att ta oss till-
baka till den situation där vi betalar fullt ut för de
förmåner vi vill bevilja oss själva.
Det innebär att det inte finns någon lätt väg ur den
här ekonomiska situationen. Den som påstår det har
fel. Vi har utomordentligt svåra beslut framför oss.
Det finns heller ingen enda väg. Den som tror det har
möjligen skapat krisen, men har ingen lösning på den.
Ur detta moras kommer vi att ta oss enbart med en
lång rad olika åtgärder, som kombineras med varand-
ra och ger ett gott resultat.
Vi måste jobba efter flera linjer samtidigt. I bud-
getförslaget anger vi klart och tydligt att vi inte klarar
att ta oss ur den här fällan om vi inte också attackerar
underskotten den vägen att vi höjer skatter och skär
ner utgifter. Det räcker inte enbart med att låta tillväx-
ten automatiskt verka.
Regeringen har nu, tillsammans med de förslag
som vi har lagt under hösten, lagt finanspolitiska
åtstramningar som uppgår till i runda tal 115 miljarder
kronor. Det är ett program för finanspolitisk åtstram-
ning som saknar motstycke i Europa. Det är ett pro-
gram som har drivits fram inte därför att vi har lust att
beskatta folket hårdare eller har lust att gå in och riva
i förmåner, utan därför att vi tvingas till det av de
omständigheter som statsskulden representerar.
Fördelningen vad gäller skattehöjningar och be-
sparingar är sådan att vi lägger ungefär hälften i form
av skattehöjningar och hälften i form av besparingar.
Under hösten tog riksdagen ställning till de förslag
som i huvudsak rörde skattehöjningarna. Där höjdes
skatten för kapitalägare. Där höjdes skatten för dem
med de högsta inkomsterna. Där höjde vi miljöskat-
ten. Där genomförde vi också en arbetsgivaravgifts-
höjning för att klara medlemsavgiften till den europe-
iska unionen. Under hösten lade vi också fram en del
besparingsförslag som diskuterades i valrörelsen. Och
under hösten sade vi i regeringen att vi i januari må-
nad skulle komma tillbaka med ytterligare utgiftsned-
dragningar. De redovisas i dag. Jag sade, och rege-
ringen sade, i höstas att vi skulle ha saldoförbättringar
på i storleksordningen 20 miljarder kronor i budget-
propositionen. De skulle i huvudsak vara i form av
besparingar, sade vi. Nu redovisar vi 21,7 miljarder
kronor i utgiftsnedskärningar och besparingar. Där-
med adderar vi till de tidigare skattehöjningarna den
del av saneringen som rör utgiftsnedskärningarna -
nödvändiga åtgärder men smärtsamma och, kan jag
försäkra denna kammare, långt ifrån populära i det
svenska folkdjupet.
Men en sak är säker: Orkar inte riksdagen fatta
dessa beslut nu, kommer de som beviljar oss lån att så
småningom se till att andra beslut av motsvarande
eller ännu större omfattning drivs fram, och detta
kanske på områden som riksdagen inte gillar. Det är
sanningen, och den måste vi faktiskt se i vitögat.
Det är den ena vägen att ta sig ur den här situatio-
nen, att våga se till så att man skär ned utgifterna och
att ha modet att fatta de svåra besluten. Men samtidigt
måste de avvägas på ett sådant sätt att vi låter den
uppåtgående konjunkturen, som nu ger oss utrymmet
att vidta dessa åtgärder, verka.
Här ser vi nu att fler människor kommer i arbete.
Fler människor får möjligheten att byta det passiva
bidragsmottagandet mot det aktiva arbetet och skatte-
betalandet. Vi får den vägen också ett verksamt bidrag
till statsfinansernas förbättring. Här har vi de två
huvudsakliga komponenterna: en tillväxt som ger fler
människor arbete och en finanspolitik som vågar och
orkar att ta de svåra besluten.
Med dessa åtgärder stabiliserar vi statsskulden
som andel av den totala ekonomin till 1997. Det
gamla målet som var uppsatt, att det skulle göras till
1998, överträffas. Men detta representerar icke en
sund situation. Därigenom stabiliserar vi skulden, men
sedan måste vi börja på att pressa ned den. Det görs
genom fortsatt tillväxt, fortsatt fler människor i arbete
men också i framtiden, naturligtvis, ordentliga budge-
tarbeten från riksdagens och regeringens sida.
Att vi har åstadkommit detta, att vi har lagt oss i
denna sele för att dra detta gigantiska lass är ju icke
därför att vi av fri vilja söker problem, utan för mig
och regeringen som utgår från en socialdemokratisk
ideologisk uppfattning är det av avgörande betydelse
att få kontroll över statsfinanserna. Utan sunda stats-
finanser äventyras långsiktigt hela välfärdsbygget.
Utan sunda statsfinanser vrids makten ur de politiskt
valda organens händer och flyttas in i marknadens
slutna rum. Den som är satt i skuld är icke fri. Den
som tvingas låna till sina löpande utgifter blir beroen-
de av långivaren. Det gäller för hårt skuldsatta enskil-
da personer. Det gäller för enskilda hushåll. Den som
tvingas låna för sina löpande konsumtion, för mat för
dagen, den är icke fri i förhållande till banken. Den
stat som väljer att långsiktigt klara av sina sociala
förmåner, sitt välfärdssystem, genom att låna på in-
ternationella marknader och hos inhemska kapitalför-
valtare hamnar förr eller senare i en situation då den
politiska makten flyttas över från de valda organen till
marknadens slutna rum. Detta är någonting som för
mig och regeringen är av central betydelse. Här gäller
det att nu ta greppet om statsfinanserna och visa att de
folkvalda organen kan hantera situationen.
Sedan kommer det att sägas att detta är orättvist
och att det särskilt drabbar de svagaste, de som har det
sämst ställt. Ja, det drabbar de svagaste. Det drabbar
dem som har det dåligt ställt. Men det drabbar inte
enbart dessa grupper. Det drabbar också dem som har
det gott ställt och i större utsträckning än dem som har
det knapert.
Alla fördelningspolitiska analyser av det som vi nu
gör visar att alla är med och bidrar till denna jättelika
sanering av statsfinanserna - alla är med och bidrar.
Men mest bidrar de som tjänar mest genom att vi har
kraften att höja kapitalskatter och värnskatt för dem
som har de högsta inkomsterna.
Men ingen skall inbilla någon att vi kan ta oss ur
ett sådant moras som vi nu sitter i utan att det kommer
att märkas i varje svenskt hushåll. Vi har gjort den
avvägningen att när vi genomför våra utgiftsneddrag-
ningar så väljer vi att göra dem i transfereringssyste-
men, alltså i inkomstöverföringarna till hushållen. Vi
vill in i det längsta hålla kommuner och landsting
utanför neddragningarna, därför att en femtiolapp, en
hundralapp eller några hundra kronor i månaden i
mistade förmåner under en uppväxtperiod kan man
leva med som vuxen. Men du kan inte som vuxen leva
med att du fick en dålig utbildning i skolan eller en
svag barnomsorg. Du kan rimligen inte heller vara
tillfreds med att dina föräldrar i livets slutskede får en
vård som är av dålig kvalitet. För jämlikheten i det
svenska samhället är det viktigt att vi in i det längsta
värnar kvaliteten i vården, i omsorgen och i utbild-
ningen. Då är det lättare, även om det också är svårt,
att ta utgiftsnedskärningarna i transfereringssystemen.
Det är en viktig ideologisk markering - ett viktigt
vägval.
Nu kommer alla att stå här ute på gatorna. Var och
en i denna kammare kommer att uppvaktas.
Arbetsgivarnas organisationer kommer att säga:
Nu räcker det med avgiftshöjningar och skattehöj-
ningar. Vi tål inte detta.
Löntagarnas organisationer kommer att säga: Vi
tål inte mer. Nu räcker det.
Pensionärernas organisationer säger: Det är väl
rimligt att åtminstone vi går fria.
Idrottens organisationer säger: Varför skära ned
våra anslag?
Böndernas organisationer säger: Vi vill rimligen
ha samma villkor som de ute i Europa.
Alla yrkesgrupper som känner sig drabbade, t.ex.
militärer, poliser, tullare, ambassadörer, biståndsarbe-
tare - jag kan icke räkna dem alla - kommer att stå
här. De kommer med en mun att säga: Det är nöd-
vändigt att spara och att skära ned utgifter men inte på
vårt område. Där går det inte.
Det skall de säga därför att de representerar sitt
intresse. De representerar det som deras medlemmar
har betalt dem för att driva som sitt intresse. Det är
legitimt. De kommer att påverka er i riksdagsutskot-
ten. Lobbyister kommer att ränna i korridorerna och
de kommer att slåss för sina befintliga förmåner. Det
är deras uppdrag.
Dock är det så att det bara finns en institution som
har att väga av alla intressen i ett sammanhang - en
helhet - och det är Sveriges riksdag. Vi måste ta an-
svaret för att alla dessa särintressen vägs av mot var-
andra och mot det som framtiden kräver i ansvarsta-
gande för en gemensam ekonomi. Och kom ihåg att
framtiden saknar lobbyister. Framtiden har inga lob-
byister, utan framtiden kan enbart göras möjlig om det
är så att vi har kraften att väga av alla särintressen i en
helhetslösning som gör att vi återigen kan ta greppet
över statens finanser och därmed lägga grunden för en
uthållig tillväxt, en full sysselsättning och ett välfärds-
samhälle som vi svenskar så innerligt väl vill ha.
(Applåder)