Fru talman! Låt mig allra först från debatten avfö-
ra den något illvilliga tolkningen av den Ekointervju
som Ingvar Carlsson gav i mellandagarna. Ingvar
Carlsson fick frågan om han trodde att statsskulden
skulle stabiliseras med de åtgärder vi föreslog i bud-
getpropositionen. Ingvar Carlsson sade att hans be-
dömning var att det vi nu föreslår räcker. Det är en
riktig bedömning. Det är också min bedömning. Det
är regeringens bedömning. Det är finansplanens be-
dömning. De åtgärder vi nu föreslår räcker för att
stabilisera statsskulden. Sedan säger vi - jag som
finansminister - i finansplanen att vi tänker se till att
statens finanser kommer i ett ordnat skick efter dessa
år av fritt fall ända till förfall. Det är vårt uppdrag
som vi har begärt av väljarna. Vi tänker se till så att
det blir gjort. Därom råder ingen tvekan. Anne
Wibbles klagan över beskedet till kommunerna var
något märklig. Det var möjligen en blivande partile-
dares positionering. Jag förstår inte om hon tycker att
vi ger kommunerna för mycket eller för litet pengar.
Båda argumentationerna hade hon i sitt anförande.
Mitt besked är: Kommunerna tänker vi ge besked i
kompletteringspropositionen för avräkning rörande
egenavgifter och andra politiska beslut i denna kam-
mare. Detta har vi gjort upp med Kommunförbundet
och Landstingsförbundet, och de har förklarat sig
nöjda med en sådan ordning. I samband med det tän-
ker vi också redovisa, både för 1995, 1996 och för
åren därefter, det kommunalekonomiska utrymmet.
Vi har också ambitionen att klara ut de svåra frågor
om inkomstutjämning och kostnadsutjämning som
den gamla regeringen godhetsfullt överlät till den nya.
Lars Tobisson hade en något märklig framtoning
och återkom ständigt till det moderata patentreceptet:
Sänk skatten. Men det har prövats, Lars Tobisson,
med förfärande resultat för tillväxten, för arbetslöshe-
ten och för statsfinanserna. Ni har en tillväxtperiod
bakom er som är negativ. Massarbetslöshetens ska-
pande står skrivet på er panna. Statsskulden fördubb-
lades under er period.
Sänk skatten är det enda besked som ni har att
komma med. Övertygar det ändock inte de 50 000
småföretagare som gått i konkurs om er politiks för-
därvlighet, så ta och tänk en gång till.
Till Per-Ola Eriksson vill jag säga att jag inte står i
talarstolen och vädjar om hjälp. Det är inte riktigt
förenligt med min natur. Men jag inser att riksdagen
skall hantera den proposition som regeringen lägger
fram. Riksdagen har att se till att, om man avslår
förslagen om besparingar, ersätta dem med någonting
annat. Jag utgår ifrån att den process som kommer att
ta form är en process där åtminstone de i riksdagen nu
ingående partierna har kraft att rösta för sin egen
politik och inte gör som ett saligen avsomnat parti och
röstar mot sin egen politik. Om ni bara har den rygg-
raden, har det kuraget, finns det framför oss mycket
goda utsikter för att regeringens politik går igenom i
riksdagen. Sedan ser jag självklart mycket gärna att vi
kan åstadkomma uppgörelser som skapar stabilitet
och långsiktighet. Men besparingsbetinget skall tas
hem, och det skall tas hem i riksdagen.
Man kan inte som Mats Odell tala om att alla
skrivningar av moral är borta i finansplanen. Det är
inte sant. Även om det skulle vara sant att det mora-
liska saknades i form av skrivningar, så har vi en
annan moral som vi ersatt det med: Vi försöker betala
för de förmåner som vi kostar på oss. Den som slår
sig för bröstet och säger att vi hade högre moral, vi
som valde att låna till nya sociala reformer och intro-
ducerade dem månaderna före ett allmänt val och
påstår att det är förenligt med hög politisk moral tyck-
er jag faktiskt i grunden har missförstått uppdraget att
se till att utgifter och inkomster går ihop.
Säg inte att vi inte ställde upp under den föregåen-
de perioden. Tänk på krisuppgörelsen. När den gamla
regeringens misslyckande med kronan var ett faktum,
vem var det som gav den räddande handen för Sverige
i ett internationellt krisläge? Det var den dåvarande
oppositionen. Vem var det som gjorde pensionsupp-
görelsen möjlig? Vem var det som såg till att EU-
förhandlingarna togs hem på ett vettigt sätt i samför-
stånd över blockgränserna? Vem var det som såg till
att finanskrisen hanterades i ett bekymmersamt läge
på ett bra sätt? Det var självklart den dåvarande rege-
ringen i samverkan med den dåvarande oppositionen.
Glöm inte detta. Vi ansåg det vara investeringar av
förtroendeskapande slag och bör rimligen på något
sätt under den period som vi nu har framför oss kunna
se motsvarande beteende från den nuvarande opposi-
tionen.
Det är inte att vädja om hjälp. Det är inte en väd-
jan om understöd. Det är bara en förhoppning om att
ni som representerar andra partier än regeringspartiet
skall stå för er politik och våga rösta för den i kamma-
ren. Den ryggraden kan man begära av er, det är god
moral.
Nu överlämnas propositionen till riksdagen för
behandling.